Hbl-filosofin

Något som inte finns

Grundideologin bakom Hbl:s behandling av den kulturella mångfalden, frågeställningar rörande terrorist och frihetskämpe, samt rätt och fel beslut av politiker kan härledas ur den moraliska relativismen. För kulturen och de nu mest aktiva terroristerna gäller kulturrelativismen. För inhemska politiker värderas rätt och fel enligt de politiker man gillar eller avskyr.

Antagandet att moralisk relativism är en förhållning att föredra bygger på den sanna iakttagelsen att det saknas objektiva belägg för moralisk absolutism. Eftersom det är så, kan ingen moralisk värdering vara bättre eller sämre än en annan, ingen kultur överlägsen en annan och ingen sanning vara mera sann än en annan. Men redan i den moraliska relativismens grundtes hittar vi problem som tar oss vidare. 

Vi börjar. Om redan utgångspunkten för avfärdandet av den moraliska absolutismen bygger på dess oförmåga att uppvisa objektiva belägg, förutsätter den moraliska relativismen som kriterium för en annan moralisk ståndpunkt en absolut sanning och objektivitet som inte finns i den egna bedömningen. Att ett objektivt belägg saknas borde inte radera den moraliska absolutismen, utan jämställa den med den moraliska relativismen om ingen värdering eller sanning är bättre än en annan. Tyvärr är objektivitet inte ens ett redskap för att avgöra moralisk hållning, vilket relativister inledningsvis, och enbart gällande andra, glömmer. Logiken är det och den krossar den moraliska relativismen.

Några exempel. Påstår någon att sanningen är relativ gör han anspråk på absolut sanning, varför påståendet är självvederläggande. Menar någon emellertid att det som är sant för dig är sant för dig, men inte för honom, blir det också problem. Säger du då att relativismen enligt dig är falsk och för att kontrollera frågar honom om relativismen verkligen är falsk, har han två alternativ. Svarar han nej, är det som är sant för dig, nämligen att relativismen är falsk, inte sant för dig, varpå relativismen är falsk. Svarar han ja, är relativismen falsk. Hävdar han då att bekräftelsen inte skulle komma från en utomstående, har han ändå ett personligt bekymmer. Tycker han nämligen att det är fel att relativismen är falsk för honom tror han på detta som en absolut sanning, vilket inte var tillåtet enligt relativismen, varvid relativismen är falsk.

Fortfarande kvar? Låt oss utvidga ämnet till att omfatta kulturrelativismen. Enligt den är det som är fel i en kultur inte nödvändigtvis fel i en annan. Det här innebär att vi enligt relativisten har separata kulturella öar som Sannfinländare, Sverigedemokrater och andra nationalister bara kunde drömma. I den ena kulturen  kan det vara kvinnoförtryck att man inte har lika många kvinnliga chefer trots lika rättigheter och homofobi om man hävdar att man och kvinna är ett naturligt föräldrapar. I den andra kulturen kan könsstympning av kvinnor vara ett krav och homosexualitet straffas med döden. Kulturrelativisten kan inte klandra den senare kulturen, eftersom han saknar ett kulturellt mandat. Däremot kan han beskylla någon ur den egna kulturen för till exempel islamofobi, om kritiken riktar sig utanför den egna kulturens ramar.

Även här stöter relativisten på problem. Det första och största är att ingen kultur i världen omfattat den moraliska relativismen. Relativisten följer således inte den kulturella koden oberoende av var han rör sig på planeten. Ett ytterligare bekymmer är att alla sociala reformer är av ondo då de bryter mot den rådande moralen. Inte bara relativisten, utan också Jesus, Gandhi, Martin Luther King Jr., är onda. Men nu kan det ju hända att koden i ett fritt samhälle tillåter yttrandefrihet och internationella krav på reformer. Även då är relativisten en outsider, ty frihet ger legitimitet åt islamofoben enligt den existerande kulturen. I själva verket är det så att den moraliska relativisten är den enda som alltid borde tiga enligt sina egna kriterier.

Sammanfattningvis kan vi konstatera att Hbl som grundläggande filosofi har ett begrepp som inte signifierar något över huvud taget utöver sin motsats, men det är överflödigt. Även om det är sant att moraluppfattningar kan utvecklas och skifta, övergår de aldrig i moralisk relativism. Hos Hbl-journalister känner man igen den moraliska relativismen som avsaknad av ett fungerande värdesystem och en ursäkt för inkonsekvent tänkande. Att journalister som inte skiljer på den egna beskrivningen och den yttre verkligheten, symbolen och det symboliserade, väljer i den moraliska relativismen en symbol utan innehåll som sin hållning, säger något om psyket. Tack för att ni orkade!

Mikael Kosk och vetenskapligheten

Naturlig inkompetens hos Hbl:s ledarskribent

Hufvudstadsbladets chefredaktör Jens Berg och biträdande chefredaktör Lena Skogberg skriver inte mycket eller ofta, men framhåller alltid att tidningen har otroligt skickliga journalister då de gör. Tidningen har verkligen innehållit mera de senaste dagarna, vilket ändå beror på att man gjort reklam för bilar med koldioxidutsläpp. Reklamintäkter behövs för att man fortsättningsvis ska kunna ge ut tidningen och skriva ledartexter om den förestående klimatuppvärmningen. Katastrofen måste tas på allvar. Det är helt klart, som vi ser. 

Trots det kommer klimatet inte att vara huvudsaken i dagens blogg. I stället är det ledarskribenten Mikael Kosks hantering av vetenskapsteorin som granskas. Att han inte vet vad han skriver om nu heller är uppenbart. Vi låter Kosk berätta;

"En sammanställning av drygt 800 forskares arbete har trots allt så god täckning som en vetenskaplig rapport någonsin kan få. Naturligtvis är det möjligt att den lilla minoriteten av så kallade klimatskeptiker har rätt. Inom vetenskapen kan vilken teori som helst falsifieras så fort det dyker upp bevis för någonting annat än vad den påstår. Men de politiska konklusionerna ändras inte av den hypotetiska möjligheten att klimatuppvärmningen inte existerar eller att den har andra orsaker än människans växthusgasutsläpp."

Tycker man genuint att den lilla minoriteten naturligtvis kan ha rätt, ska man inte se god täckning för vetenskaplighet i 800 forskares sammanställning. Antalet forskare och åsiktsamstämmighet avgör inte vem som har rätt. Det medger Kosk själv!

Mikael Kosk fortsätter med den av Karl Popper introducerade falsifierbarheten som en demarkationslinje för vetenskap och ickevetenskap. Emellertid har han missuppfattat begreppet. Falsifierbarhet handlar inte om bevis i egentlig mening. En teori falsifieras av att den visas vara fel, inte av att "bevis för något annat" leder oss till rätt teori. Nya rön måste nämligen i sin tur vara falsifierbara för att uppfylla kriteriet för vetenskaplighet. Ett bevis är ett a priori konstaterande som inte kan falsifieras, eftersom man har att göra med ett faktum. Iakttar alla att "katten står på bordet" finns det ingen teori att falsifiera. Man är tvungen att acceptera att det förhåller sig så. Teorin som utgår från att "alla svanar är vita" kan däremot falsifieras av att en svart svan dyker upp. Teorin om att det bara finns vita och svarta svanar falsifieras i sin tur av att en ny färg hittas, och så vidare. Paul Persson uttrycker sig väl då han säger att falsifiering innebär verifiering av negationen till en hypotes.

Men hur förhåller det sig då med påståendet "människan orsakar en framtida klimatuppvärmning"? Tyvärr är påståendet ickefalsifierbart. Enligt Karl Popper är en slutsats om framtiden härledd ur stora öppna system, som belastas av många teorier, inte falsifierbar trots att ett litet delområde i systemet är det. Klimatet är ett sådant system.

Man kan således inte hävda att det finns belägg för en antropogen uppvärmning med katastrofala följder, även om det känns tryggt att påstå att solen går upp även i morgon i enlighet med de enkla lagar som gäller. På samma sätt saknade klimatskeptiker bevis för att klimatuppvärmningen skulle stanna av 1997. Att så blev fallet är ett konstaterande som inte falsifierar ett ickefalsifierbart påstående som IPPC kom med, utan bara en verklighet som visar att IPCC hade fel. 

En sann skeptiker är inte för eller mot ett fenomen, hävdar inte bevis där de inte kan framföras och dras inte med övertygelser. Karl Poppers filosofi är egentligen inte så svår, utan mera sunt förnuft folk brukar utan att ha hört om mannen. Hbl är ett säkert undantag. Visst ska vi bry oss om jorden, men människor vill klara sig. Många åker bil till jobbet för att göra det. Andra gör reklam för bilar. Tack igen! 

Mikael Kosk, Marianne Lydén och Susanna Ginman

Patologisk narcissism som redaktionell linje. Alltid.

Dagens blogg tar fart i det faktum att De Grönas utvecklingsminister Heidi Hautala var tvungen att avgå efter en skandal. Som minister godkände hon tjänsteman Pekka Timonens agerande med hot om sparken åt det statsägda bolaget Arctia Shippings vd Tero Vauraste ifall denne inte återtog en befogad polisanmälan mot Greenpeace-vandalism på ett av rederiets fartyg. Efter sedvanliga demonstrationer av mytomana drag och naturlig intelligensnedsatthet avgick minister Hautala som moralisk segrare, enligt egen uppfattning. 

I likhet med de primitiva politiska ideologierna, som i huvudsak utgörs av kommunismen, nazismen och feminismen, är den gröna ideologin en reaktion på utebliven normal personlighetsutveckling kamouflerad till omsorg för naturen. Den personlighetsdefekt som söker ett grönt politiskt uttryck är lite speciell. Då kommunismen och feminismen attraherar personlighetstyper som inte lyckats separera självet och modern som två objekt värda kärlek för både goda och onda drag, utan internaliserat den primitiva modersbilden som en del av självet och senare samhället som en del av den internaliserade modersbilden med ödesdigra följder för den verklighetsuppfattande förmågan, drar den gröna ideologin individer som i ett tidigt skede varit tvungna att sträva till en avbalkning från den mycket traumatiska mänskliga faktorn.

De olyckligt lottade individer som internaliserat modern som både ett allont och allgott objekt med omedvetna samvetskval och rädsla för konsekvens vid utagerande, behöver bara vänta på att bli vuxna för att modersbilden ska ersättas av samhällsbilden som sedan detoxifieras via projicering av onda drag på andra som en moralisk dygd. För de individer som avbalkat sig från det mänskliga från första början är det ett etablerat faktum utan behov av ytterligare bekräftelse att mänskligheten är ond. Den här uppfattningen inkluderar en själv. Naturen och djuret ger prov på godhet, eftersom belägg för motsatsen saknas. Nivån på den godhet en människa kan uppnå avgörs av föreställningen av effektivitet i kampen för naturen och djuret. I praktiken är godheten således direkt avhängig av mängden skada man kan tillfoga mänsklig verksamhet.

Men var blev nazismen? Som ideologi är den den mångsidigaste i sin grymhet, eftersom den kombinerar människor med drag från både den kommunistiskt feministiska utvecklingen och den gröna avbalkningen. Nazismen och grön ideologi drar till sig många gemensamma drag. Naturromantik, narcissism, homosexuell prostitution, värdelös konstnärlighet, föreställningar om hög moral och intellektualitet samt förakt mot allmänheten. Adolf Hitler är världens mest kända gröna politiker. Som vegetarian kunde han inte se på när djur avlivades. Hitler jämförde ändå människor han dödade med djur. Rättrogna gröna är noggranna med att inte skymfa djuret.

De gröna partierna har alltså en historisk koppling till nationalsocialismen med avancerade djurrättslagar, aktivism och omoral. Därför är det naturligt att Hbl försvarar den avsatta ministern Heidi Hautala.

Nu till detaljgranskningen. Hbl-journalisten Mikael Kosk ser självfallet ingenting märkligt i att staten som bevakaren av lagligheten pressar den operativa ledningen att dra tillbaka sin polisanmälan mot en skadegörelse som allmänheten får betala. Denna gång passar agendan honom. Givetvis kan han inte heller ifrågasätta det faktum att Heidi Hautalas anseendeförhöjande tilltag för ett statsbolags tolerans måste avslöjas av Iltalehti och döljas av henne själv. I en tidigare ledare talade han mot yttrandefriheten, eftersom ord är handlingar. Nu anser han att rätten att ge uttryck för sina åsikter, det vill säga ta till konkreta handlingar, ska sträcka sig långt. Skadegörelse mot allmänheten i ett statsägt företag med vänsterns demokratiska förankring är en trivialitet jämfört med ord som kränker honom, enligt en tidigare åsikt, i "märg och ben". Här delar han som vanligt en attityd med nazisterna.

Marianne Lydén som är laglig minoritetskommunist om Jussi Halla-ahos västerländska principer om yttrandefrihet gäller, men kriminell om den egna attityden tillämpades på henne själv, visar självfallet att hon inte förstår demokratibegreppet och samhället hon lever i. Hon skriver:

"Ett system där andra än förtroendevalda politiker bestämmer är något helt annat än demokrati".

Att förtroendevalda fått sitt förtroende för att skapa regler som garanterar att de håller sig utanför de operativa besluten kan Lydén inte förstå, trots att det är det vanliga i en marknadsekonomi som även statliga bolag tar efter. 

Susanna Ginman tror inte heller att ministerns agerande var avgörande, utan Heidi Hautala måste avgå för att hon gjort obetänksamma uttalanden. Också Ginman förhåller sig lättvindigt till olaglig aktivism i detta specifika fall.

Vi ser det vanliga här. Då den personlighetsstörning tidningen delar tar sig uttryck i ett nazistiskt angrepp vill man anlita Skyddspolisen. Då nazismen är grön vandalism skickar man räkningen åt folket. Vi får tillsammans med psykologen Steven Pinker ändå hoppas att extremismen och omoralen avtar. Hbl-upplagan sjunker och i samhället hörs även annars röster mot etablerad kriminalitet. Det kan finnas något positivt i luften. Tack för i kväll!

Hbl-katastrofen

En tidnings undergång

Dagens granskning lyfter fram några beskrivningar som redovisar för Hbl:s undergång som tidning med ett journalistiskt uppdrag. Utgångspunkten beaktar att vi rör oss utanför de kriterier som gäller för att etablera fakta och bevis, men tar hänsyn till de villkor som gäller för individen, omvärlden och hennes attityd till den. 

Hos Hbl:s journalister har den naturliga triaden mellan självet, omgivningen och egna representationer med beskrivningar av dessa ersatts av ideologin. Som bekant relaterar journalisterna således till ideologin på samma sätt som en normal människa relaterar till sin identitet. Men ideologin ersätter också den yttre verkligheten som står separat i vanliga fall. Då detta sker utan differentiering mellan symbolen och det symboliserade så att även beskrivningen och den yttre verkligheten fusioneras med ideologin, märker du att den reflekterande förmågan är begränsad från två håll. En själv är allt i egenskap av ideologi och lämplig diskurs. Handikappet medför att den genuina granskningen som den primära uppgiften får ge vika för ett syfte som är privat och ständigt självrelaterande.

Redan upplägget här ovan strider mot Hbl. Inte så att en utgångspunkt vore förbjuden, utan så att en utgångspunkt som gäller generellt för alla är av ondo eller rent av kriminell. Låt oss nu granska några föreställningar och önskemål om tillämpningar så som de framställs i tidningen. Några exempel.

Psykologisk slutenhet

• Ord är handlingar (Hbl 16.9), tror ledarskribenten Mikael Kosk. Det innebär att man har ett ansvar för sina ord och vidare att fula ord, liksom handlingar, ska kriminaliseras. Kosks åsikt är makaber. Eftersom uttalade ord ändå bara är ett uttryck för tankar, är det egentligen tankarna som är kriminella. Vetskap om innehållet i andras tankar, ord, kan enligt Kosk få en att känna sig mindervärdig "i märg och ben". Omsorgen och ansvaret journalisten då har för de egna känslorna, tankarna och den mentala hygienen omfattar därför begränsningar i yttrandefriheten för allmänheten som en privatsak. Där ord är handlingar är handlingar inte nödvändigtvis allvarligare än ord. Eliminering av ondska med ett gott syfte ingår i primitiva ideologier som kommunismen och nazismen. Anhöriga till sex miljoner judar kan trösta sig med att förintelse är ett ord.
• Privat är politik. För Hbl innebär det att politik är privat och att demokratin, ifall man alls respekterar den, kan användas för kränkning av grundrättigheter eller för att styra andras privatliv med uteblivna förmåner utgående från egna känslor. Diskriminering på grund av kön vid anställning förespråkas och fullt hemvårdsstöd förutsätter att både mannen och kvinnan sköter barnet. Det senare är en samhällsstyrning av den universella rollfördelningen eller, varför inte, föräldrarnas läggning.
• Kriminalisering av oskyldig grupp som socialpolitik. Det här är bekant sedan tidigare. Hbl stödjer en kriminalisering av sexköp för att man på så sätt ska komma åt den kriminella människohandeln. Människohandeln behöver emellertid inte vara en ingrediens vid sexköp för att göra det kriminellt. Inte heller berörs pornografins anknytning till människohandel med ett förbud mot konsumenten. 

Redan nu framgår det att tidningens attityd hittar sin motsvarighet i det totalitära sinnelaget. Med den psykologiska slutenheten följer emellertid åkommor som påverkar resonemanget i tidningen även då känslorna skenbart satts åt sidan.

Kognitiv slutenhet

• På tidningen råder en missuppfattning om att alla mänskliga bidrag och verksamheter har sitt ursprung i en mänsklig medvetenhet och vilja. Det här är fel, men inte förvånande. Får inte Karl Marx eller en själv leda har någon bestämt annorlunda. Trots det är bankmannen Björn Wahlroos inte kapitalismens uppfinnare, liksom ingen annan heller. Ingen enskild medvetenhet skapade det engelska språket och ingen har skänkt oss de mänskliga rättigheterna som vi bör ta för självklara. Inte ens alla lagar uttrycker en mänsklig vilja, utan bara konsekvens vid brott. Liv, hunger och rätt till egendom för att mätta magen och upprätthålla livet uppstår inte ur en vilja att leva och vara hungrig. Ur allt detta följer att en vanlig människa inser att det som inte är förbjudet är tillåtet utan att någon tillåter det, och vidare när lagar bestämmer att man måste göra något. På Hbl är det någon som förbjuder och tillåter.
• Den kognitiva slutenheten hanterar även öppna system i den yttre verkligheten på ett olyckligt sätt. Då forskare hävdar att sannolikheten för en antropogen klimatuppvärmningen ökat från 90 till 95 procent tror Hbl att man hanterar fakta. I själva verket har bara forskarnas tro förstärkts. Sannolikheter kan man inte singla fram i ett öppet system med alltför många okända faktorer och relationer.
• Även samhället med fria aktörer är ett öppet system, vilket Hbl har svårt att förstå. Tidningen som tror att en medvetenhet alltid bestämmer föredrar självklart EU med operativa detaljbeslut framom demokratiska regler med autonoma objekt. För att ha framgång borde EU:s ledning känna till alla beslut med konsekvenser. Det är inte bara den tidigare chefredaktören Marit af Björkesten som undrade hur allmänheten ska förstå komplexa samband då inte ens politikerna, eller hon själv, kunde förklara allt. Hennes attityd lever fortfarande på tidningen som fortsätter förklara och varna. Den attityden ger en känsla av stor betydelse. F.A. Hayek kommer lyckligtvis med en enkel insikt i sin bok Law, Legislation and Liberty:

"Certainly nobody has yet succeeded in deliberately arranging all the activities that go on in a complex society. If anyone did ever succeed in fully organizing such a society, it would no longer make use of many minds but would be altogether dependent on one mind; it would certainly not be very complex but extremely primitive - and so would soon be the mind whose knowledge and will determined everything. The facts which could enter into the design of such an order could be only those which were known and digested by this mind; and as only he could decide on action and thus gain experience, there would be none of that interplay of many minds in which a lone mind can grow."

Det är som om Hayek försökte lära Hbl något. Det här är normal visdom som vem som helst borde kunna omfatta och alla är tvungna att leva med. På Hbl är det annorlunda. Experimentet med att förbjuda tankar har varit framgångsrikt främst på redaktionen. Det är bara att gratulera. En tidning som menar att ordvalet skapar verkligheten borde kunna skriva sig till framgång. Upplagan har ändå halverats på några år. Är utvecklingen ett medvetet val av journalisterna och tar de ansvar för sina ord? Eller finns det ett enkelt samband, ett faktum, som gör tidningens journalister smarta om Konstsamfundet ger en miljon mera? 

Mikael Kosk mot det öppna samhället.

The paper burns, but the words fly away ~ Akiba ben Joseph

Citatet i underrubriken kunde vara den uppenbara rättelsen till Hbl-journalisten Mikael Kosks svagsinta påstående att ord är handlingar. Att ord inte är handlingar och att handlingar inte rår på ord var en sen insikt redan i början på vår tideräkning, men ingen insikt alls i Mikael Kosks ledare i dag. Kosk skriver:

"Det är tanklöst att kräva en obegränsad frihet att uttrycka vad som helst om andra människor, med undantag av direkt uppvigling till brott mot dem. Den som vill det föreställer sig att man inte behöver ta ansvar för vad man säger när det en gång råder yttrandefrihet. Det ingår i samma föreställning att det skulle finnas en klar skiljelinje mellan ord och handlingar, som om ord inte skulle vara handlingar. Människor som tror sådant antar sin egen synvinkel som utgångspunkt och vill ge den obegränsat spelrum på andras bekostnad."

Tanklösheten framträder redan i första meningen. Frihet med undantag är inte obegränsad frihet. Men vi går genast vidare. Att det finns en klar skiljelinje mellan ord och handling, symbol och det symboliserade är ett apriori-antagande för den verklighetsuppfattande förmågan med en inre och yttre verklighet med separata subjekt och objekt, trots att ingenting av detta är klart för Mikael Kosk. Objektet och föreställningen om det är inte samma sak. Ord och handling är inte heller samma sak. Det här är gamla nyheter. Kosk antar alltså sin egen ytterst primitiva synvinkel som utgångspunkt och vill ge den obegränsat spelrum på andras bekostnad genom att tillämpa de diktat och den censur han kan godta för andra utan att själv ta ansvar eller kunna legitimera sin omnipotens. 

Insikten om att lagar kan skydda grundläggande rättigheter som ingen har bestämt att vi har är en för svår abstraktion för Hbl-redaktionen. Ingen ger en annan rätten till liv och yttrandefrihet, men människan kan skapa lagar som skyddar den rätten. Yttrandefrihet är en följd av att människor yttrar sig, inte någons synvinkel eller moralkod. Ingen har bestämt att det ska vara så och ingen kan bestämma att det ska vara annorlunda utan att kränka andras rättigheter. Mikael Kosk noterar givetvis inte att det är det senare han gärna skulle göra sig skyldig till. 

Inom objektrelationsteorin menar man att grunden till differentieringsförmåga gällande begrepp som berör den inre och yttre verkligheten ligger i en lyckad separation från primärobjektet, vanligen modern. Upplevelsen av konflikter och konkurrerande intressen skapar i fördelaktiga fall en medvetenhet om självet som ett separat subjekt, men också objekt. Processen är en förutsättning för normal intellektuell utveckling. Uteblir separationen, eller om den är ofullständig, är den senare vuxna människan tvungen att använda det utplånade självet så gott det går och tro sig bli snäll och alldeles speciellt hänsynsfull, allt medan hon rasar över att andra inte är lika goda och civiliserade. 

I omgivningens ögon kan emellertid en sådan människa framstå som havande ett ytligt och fint bordsskick uppbackat med politiskt korrekta klichéer för att försöka dölja sin moraliska korrupthet och naturliga brist på respekt för sin omgivning. Praktiska tillämpningar på inställningen hittas över artgränserna. En sådan människa har åsikter, men ingen uppfattning om rättigheter. Hon dras till simpla ideologier med ett syfte, men utan legitim metod. Hennes intellektualism kunde beskrivas av att de begränsningar som drabbat henne själv personligen ska vara diktat för andra. Murong Xuecun ironiserar:

"Actually, I am a coward. I say only what is safe to say, and I criticise only what is permissible to criticise."

Återgår vi till Mikael Kosks ledare, läser vi:

"Trots att det är svårt att definiera vad en grupp är har de samlingspartistiska unga farliga tankar om att människor alltid ska behandlas som individer och inte medlemmar i en grupp. Det är alltid enskilda individer som lider av svepande generaliseringar om olika gruppers förment onda egenskaper. Den enskilda människan får i märg och ben känna av att hon blir betraktad som mindervärdig."

Även om det är den enskilda individen som lider i sin dumhet som gruppvarelse, lider inte psykologiskt autonoma individer av generaliseringar. Men det är inte huvudkritiken här. Gör man anspråk på rätten att avgöra för andra hur man bör bli betraktad förbjuder man andra rätten att ge uttryck för sina egna tankar. Det är en större kränkning än ord någonsin kan vara. Men där ord primitivt uppfattas som handlingar, är fula ord det största brottet och ett byte av ordförråd en vacker handling.

För obefintlig differentieringsförmåga gäller att ord är handlingar och individen har en gruppidentitet. Vill man förbjuda ondska med förbud mot ord vore det bra att märka att ett sådant förbud är ondska. Att de ideologier och samhällen som sökt sin styrka i gruppmentalitet och censur begått brott mot människor och minoriteter i mycket större omfattning än de samhällen som tillåtit det fria, och ibland fula, ordet är givetvis ingenting Mikael Kosk reflekterat över där borta på den politiska vänsterkanten.

Söker man skydd för minoriteter kan man med fördel lyssna till Ayn Rand, som får avsluta i kväll:

"The smallest minority on earth is the individual. Those who deny individual rights cannot claim to be defenders of minorities."

Anna-Maja Henriksson. Moraliskt korrupt politiker med Hbl-stöd.

Sexköp. Kollektiv bestraffning som feministisk rättvisa.

Inom nazismen, kommunismen och feminismen är gruppen, inte individen, den minsta betydelsefulla enheten. All kommunikation av värde äger rum mellan grupperna på så sätt att den egna gruppen ska befria sig från skuld och ansvar medan den konkurrerande gruppen står för ondskan i världen. Alla relationer är maktrelationer. Denna enkla beskrivning är, om den inte är för komplicerad, grunden för Anna-Maja Henrikssons verksamhet som jurist och politiker.

I Hbl (5.9) menar justitieminister Henriksson att syftet att skydda offren för koppleri och människohandel inte uppfylls med den nuvarande sexköpslagen, som innebär att köp är straffbart endast om man kan visa att köparen varit medveten om den prostituerades offerposition. Därför vill hon förbjuda sexköp helt. En jurist år 2013 vill alltså bestraffa en oskyldig tredje part för en situation han inte är skyldig till oberoende av om den är verklig eller inte. Hon får givetvis stöd av den notoriskt svaga Hbl-journalisten Susanna Ginman;

"Också i debatten om prostitution och sexköp har valfrihetsargumentet dykt upp de senaste åren. Det utgår från synvillan att de som prostituerar sig skulle göra det av fri vilja. Det finns kanske enstaka sådana prostituerade men den färska sexköpsutredningen visar att offren för människohandel och koppleri är kvinnor, ofta unga, från andra länder och med svag social ställning."

Men om det finns frivilliga, enstaka eller många, är Ginmans antagande om en synvilla falskt. Utredningen som hänvisas till är vidare ett skräddarsytt beställningsarbete från forskarna Johanna Niemi och Jussi Aaltonen. Deras förhandsuppfattning var känd sedan tidigare, varför det neutrala utgångsläget är äventyrat. Dessa forskare visar ingenting ens i bästa fall, eftersom ämnet och slutsatserna inte uppfyller kriterierna för vetenskaplighet. Det kunde varken Ginman eller Henriksson veta. Knappast forskarna heller.

Kanske upplägget för denna blogg är för optimistiskt. Det är möjligt att Anna-Maja Henriksson, Susanna Ginman eller de som forskare anlitade åsiktsinnehavarna inte ens söker rättvisa. Det är ju efterfrågan och därmed utbudet med koppleri och människohandel man vill komma åt.

Men vill man komma åt något annat eller kanske rent av några andra i form av män? Vi noterar här att varken Anna-Maja Henriksson eller Susanna Ginman driver ett förbud mot pornografin. Minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, sexköpsmotståndare även hon, har tvärtom hävdat att hon förhåller sig tolerant till porren i ett nummer av Nöjesguiden. Porrindustrin är ingalunda befriad från människohandel och koppleri ingår redan i produktionen. Hur kommer det sig då att ingen av dessa damer vill förbjuda porren? Kan vi i likhet med de anlitade forskarna helt enkelt anta att alla eller många av dem använt porr i rekreationssyfte och därmed upprätthållit en efterfrågan som borde göra dem kriminella? Att de har många kriminella vänner som de vill beskydda eller att de på ett aningslöst sätt vill framstå som motsatsen till det de verkligen är, det vill säga toleranta? 

Oberoende av hur det förhåller sig, ser vi att Anna-Maja Henriksson med vänner inte bekämpar all den efterfrågan som upprätthåller människohandel. Misstanken om att de egentligen struntar i offren, men vill straffa män som ett kollektiv, lever. 

Antonia Wulff och den primitiva katastrofen

Utvecklingen till en vänstermänniska

I dagens Hbl är kolumnisten Antonia Wulff upprörd över att världen inte är upprörd trots att hon är det. Under rubriken Adjö sekretess inleder hon med följande ord:

"Sommarens stora antiklimax är definitivt Snowden-läckans icke-konsekvenser. Det är en hjälte för vår tid; en ung man som offrar allt, jobb och partner, hem och hemland, för att avslöja den amerikanska statens övervakningsmaskineri. Och det galna är att inget har hänt; ingen visar tillstymmelse till intresse för att mucka gräl med Amerika. De stora, tuffa länderna har själva sysslat med så mycket fuffens att de inte mycket kan säga, och de små kan väl inget säga så där i största allmänhet."

Texten ger en omedelbar inblick i den bipolära positionen inom svår narcissism. Det svartvita tänkandet med hjälte och skurk, idealisering och förakt, är kännetecknande för den simpla inställningen. Hyatt-Williams ger följande:

"Bion´s (1967a) paper 'On Arrogance' discusses a triad of characteristics - arrogance, curiosity, and stupidity, all widely separated - that can be observed in the analysis of certain patients. Bion concluded that what is seen is evidence of primitive disaster. This he viewed ultimately as a failure either to have had, or to have been able to benefit from, a projective identification-accepting object (mother or surrogate). This had led to the absence of an internal version of a projective identification-accepting object, resulting in an inability to digest and metabolize experiences. Indulgence without love or understanding can be corrupting to the morale of the individual by fostering materialistic, greedy expectation and arrogance."

I Antonia Wulffs kolumner presenteras förskjutningen av andras resurser till triviala uppgifter som står henne mycket nära ofta som en skyldighet, helt i enlighet med den sista meningen i citatet här ovan. Emellertid är avsaknaden av ett lämpligt projektivt överföringsobjekt (moder eller moderssurrogat), som accepterar överföringen från barnet och detoxifierar den för att återsända den till barnet i en form det kan hantera, det relevanta här. Går det illa, kan barnet söka ersättande projektiva identifieringsobjekt livet ut samtidigt som det är tvunget att ständigt detoxifiera sig självt. Då är en hjälte och medhatare som Snowden en nödvändig partner mot Amerika som man dumpar giftet på. 

Att Snowden inte kunde leva med ett, enligt sin egen mening, korrupt USA, men nog i ett korrupt Ryssland eller en kriminell latinamerikansk stat, förtar ingenting av hjälteglorian. Intelligensen är inte relevant i sammanhanget, känslolivet är det. Då är det knappast förvånande att Antonia Wulff inte begriper varför en icke-nyhet om att USA, men också lilla Finland och alla andra som kan, spionerar är ett icke-problem. Redan Thomas Hobbes skrev i Leviathan om att staten bör ha våldsmonopol och ensamrätt att döma för att råda mot det han kallade ett naturtillstånd med allas krig mot alla. Det är inte vilken stat som helst, utan den bör ha sin legitimitet hos folket. Antonia Wulff fortsätter ändå:

"Rätten till privatliv är en mänsklig rättighet, och det är staten som ska se till att den rättigheten respekteras." 

Staten får bruka våld, döma en individ till fängelse, spionera på brottslingar och samarbeta med andra länders myndigheter och underrättelsetjänster. Staten får störa ditt privatliv genom att sparka in dörren till din lägenhet, eftersom avlyssning ger misstankar om att du kokar brännvin till salu och planerar ett nazistiskt, kommunistisk eller islamistiskt terrorbrott. Finns denna färdighet mot en människa hos myndigheten, så finns den mot alla. Även den som bara accepterar ett minimalistiskt nattväktarsamhälle, accepterar att det upprätthålls med skattemedel för att bevaka allas trygghet.

Psykologin hos vänstermänniskor är simpel. Det handlar om grupp och motgrupp. Kamp och våld enligt den privata känslomoralen. Den legitima staten, en neutral part bland människor med andra och större befogenheter än en själv - grunden till civiliserad rättvisa och säkerhetsövervakning - är något den primitiva stamtänkaren och vänstermänniskan inte kan ta till sig ens på det tredje årtusendet. Lugn och ro är oroväckande. I Antonia Wulffs värld är staten en rövare som ska inkräkta på andras resurser, och privatliv, för att föda henne. 

Marianne Lydén och den offentliga terapin

Skuldöverföring som uttryck för den förträngda skammen

Hbl bevakar gärna högerextremismen i Finland och vill introducera fenomenet som en aktuell och samhällsomvälvande farlig kraft. Det gör Hbl-journalisten Marianne Lydén även i dag. Andra nyhetskanaler informerar inte om återkommande attacker mot det öppna samhället och det märkliga är att Hbl inte gör det heller. I sin artikel nämner Lydén ett angrepp mot minoritetskommunisternas tryckeri 1977 och ett annat mot vänsterns bokpresentation i Jyväskylä i år. Hon är ändå missnöjd över Skyddspolisens förhållningssätt. Lydén skriver:

"I decennier har Skyddspolisen intill tjatighet betecknat de högerextrema rörelserna som marginella och ofarliga."

Det projicerande draget är tydligt. Tjatar Skyddspolisen verkligen om benämningar eller är det kanske Lydén som gör det? Har Skyddspolisen beskrivit rörelserna som ofarliga? I Marianne Lydéns text förklarar Skypos överinspektör Tuomas Portaankorva följande:

"Det är enskilda händelser och det handlar om lokala sammandrabbningar och motsättningar på lokalt plan. De här motsättningarna utgör ändå inte ett allvarligt hot mot samhällets säkerhet"

Med tanke på att Lydén kan nämna endast två incidenter på knappt 40 år, kunde man tycka att Portaankorva har en realistisk bild av situationen. Vi ska inte förminska allvaret i enskilda brott, men man kan fråga sig varifrån Lydéns reaktiva överslag härstammar. Arthur Hyatt-Williams förklarar i sin bok Cruelty, Violence and Murder, Understanding the Criminal Mind:

"The fundamental talion law is that as one treats one´s objects in external or internal reality, so one feels that one is or will be treated by one´s objects and by other people. This includes external people and one´s internal representations or mental images of them."

Lyden hänvisar till en rapport som Inrikesministeriet sammanställt. I den betecknas en högerextremistisk grupp som en revolutionär och militant organisation som har som mål att med odemokratiska medel upprätta en nazistisk stat. Av en händelse råkar det förhålla sig så att Lydén själv varit medlem i en motsvarande organisation med liknande agenda och samma medel. Det är som om Arthur kände Marianne Lydén personligen. Visst är det sant att nazister fungerar som adekvata överföringsobjekt, eftersom de är psykopater. Men samma drag delar Lydén och de andra minoritetskommunisterna.

Psykopater, även politiska sådana, har inte ett fungerande överjag med en känsla för personligt ansvar över rätt och fel. I stället styrs de av ett makabert idealjag med omnipotenta krav på en idealtillvaro som kräver en förintelse av de människor och maktfaktorer som står i vägen för  slutmålet i paradiset på jorden. Den simpla ideologin med förhatliga motgrupper, nazister och kapitalister för kommunister samt kommunister och kapitalister för nazister, berättigar stöld och mord i rättvisans namn. Empati saknas i sin helhet. Hyatt-Williams fortsätter:

"Persecutory anxiety is ubiquitous throughout the animal kingdom. Depressive anxiety is specifically human. How we all move to and fro along Bion´s scale, described diagrammatically as P/S <-> D (between a state of mind in which persecutory anxiety predominates and one of greater concern over harm done to others by the self, which is the characteristic of depressive anxiety) varies from individual to individual and from time to time in the same person. Some people are more tied to the P/S end of the scale; some are completley so."  

Tycker man att denna beskrivning av Hyatt-Williams gäller för både nynazister och Lydén, på samma sätt som dessa parter kan acceptera denna beskrivning om varandra, kan man ana sig till en subhuman reaktion och medvetenhetsnivå, som utmanar etablerade gränser mellan människan och djuret som olika arter, hos nazister och Lydén. Ånger och skuld medges inte trots ett personligt stöd för handlingar som ligger bortom mänskliga beskrivningar om det oanständiga.

Marianne Lydéns paranoia har kanske att göra med det faktum att hennes klan var en tydligt samhällsfientlig maktfaktor i Finland ännu på 80-talet. Med den brottsliga kommunismens fall försvann den värsta propagandan från den statliga tv:n. I dagens läge hittar man kommunister som Marianne Lydén främst på Hbl-redaktionen. Tillsammans med Tuomas Portaankorva får vi hoppas att dagens nynazister går en sämre framtid tillmötes.

Mikael Brunila och den extremistiska personligheten

Samhällets utslagna som Hbl-journalister

I dagens Hbl står Mikael Brunila för två uppslag om nynazister. Texterna handlar om en svensk exnazist och avhoppare samt noggranna beskrivningar på var i Helsingfors de lokala nazisternas klubb ligger. I övrigt får vi veta att dessa skinheads gillar brittisk skräppunk och öl. De har alltså mycket gemensamt med Hbl:s ledarskribent Janne Strang, men den analytiskt beskrivande delen saknas i Brunilas text.  Det är skonsamt mot Brunila själv. Det är nämligen så att även han bär på likheter med nazister. Låt oss se närmare på några.

I egenskap av Hbl-journalister, under den ansvarslöse chefredaktören Jens Berg, ligger både  Brunila och Strang långt ute på den politiska vänsterkanten. Sett ur just det politiska perspektivet saknas verktyg för normal differentiering av begrepp och moralisk bedömning. I sin kritik mot väst, och i synnerhet USA, är moralen därför ofta kvantifierad i vänstersammanhang. USA har brukat mest våld, påstås det. Men då glömmer man att det inte är ett land som dräpt flest i världshistorien, utan den vänsterideologi som Brunila och Strang står så nära.

En kvantifiering av våld är emellertid en dålig mätare på det legitima våldsbruket och giltiga motiveringar som den demokratiska staten ensam bär ansvaret för. Kvalitativa bedömningar måste göras så att både legitimiteten och kriminaliteten står ut. För statens legitimitet gäller de vanliga kraven med fria val, yttrandefrihet, minoritetsskydd, fria domstolar och respekten för grundläggande mänskliga rättigheter. För det kriminellt sinnade storgänget, som med rätt ideologi tilltalar både Brunila och Strang, gäller en projektiv identifiering med egenskaper som verkligen finns i den andra kriminella gruppen, men också i en själv. Likheterna mellan nazister, kommunister och gäng får Arthur Hyatt-Williams, bekant från bloggen här nedanför, att skriva;

"There is something savage about resorting to a delinquent gang, as well as something pathetically sad. The gang members have:

• an apparent solidarity                                              
• a retaliation against the larger group - for example society - power that is sought and welcomed by the new recruit
• the sanctioning of action rather than superego caesura and also an expectation of tolerance and not frustration
• an envious outlet, clawing down the enviable "haves" using the distorted method of becoming a "have" oneself
• enmeshment with material gain in the form of booty, as in war or looting
• the always paramount reversal of the passive, suffering role into the active, conquering one."

Historiskt sett har mord och stöld utan legitim fullmakt styrt det kriminella gänget, om det så handlar om nazister eller kommunister. På Hbl sympatiserar många med de senare. Att de inte gör det med de förra beror bara på tillfälligheter och omgivningen. Personlighetsstrukturen är den samma i båda ideologierna. 

Den simpelt splittande personen, som så ofta hittas inom journalistiken, uppfattar den politiska verkligheten som en horisontell rät linje med en politisk extremvänster och extremhöger, så att den ena är helt olika den andra. Då extremkommunisten och Hbl-journalisten Marianne Lydén hatar det kapitalistiska samhället tror man sig få en alldeles extra skarp analys från en som ser in från utsidan. Vidare har vi en behändigt skuldbeläggande och avlastande indelning i till exempel rasist och antirasist, antidemokrat och demokrat, utan insikter om att samtliga beskrivningar är projektiva. Ledarskribenten Janne Strang bjuder på exemplen för dagens splittingmekanism.

I dagens tidning har Janne Strang två texter på ledarsidan. I den ena texten skriver han om ett tidigare inlägg av sig själv:

"Det var lite provokativt formulerat, men ambitionen var precis att ruska om de självklara föreställningarna att religion i sina olika former är en intrinsikalt god sak. Vi har historiska belägg, och kontinuerliga bevis på att det motsatta ofta kan vara fallet."

Då politikern Teuvo Hakkarainen förhåller sig kritiskt till en religions intrinsikala godhet ser Janne Strang rasism i sin andra text. Övertramp borde beivras beslutsamt och omedelbart. Det principfasta demokratiska försvaret av andras yttrandefrihet är inte direkt imponerande. Men Janne fortsätter med att skryta på sig själv:

"Det sägs att`alla får tro som de vill´, och som liberal tänkare är det för mig självklart med religionsfrihet. Men i egenskap av förnuftig människa är det samtidigt ohållbart - man kan ju inte gå omkring och tro helt vad som helst om sakers natur och befattning...

Den vetenskapliga världsuppfattningen inverkar på våra liv varje stund, och ur en materialistisk människosyn är det inte heller svårt att härleda fungerande moraliska grundvalar."

Janne Strang är varken liberal eller tänkare, som synes. Han är immun mot den vetenskapliga världsuppfattningen och har självfallet aldrig lyckats härleda fungerande moraliska grundvalar. Janne Strang är nämligen mannen som tror på konspirationsteorier i samband med terrorattackerna mot USA 2001, trots att den vetenskapliga världsuppfattningen ger klara bevis om annat. Strang vet inte skillnaden på en terrorist och frihetskämpe och om demokrati har han ännu följande visdom att framföra:

"Problemet med demokrati är att även antidemokrater åtnjuter demokratiska rättigheter i sitt arbete för att avskaffa demokratin. Det är paradoxen som slår en när man läser dagens artikel av Mikael Brunila..."

Att alla åtnjuter demokratiska rättigheter är en grundförutsättning för demokratin, inte en paradox. Därför har antidemokrater som Janne Strang och Mikael Brunila de demokratiska rättigheter de inte begriper.

Enligt författaren Steven Pinker går världen mot en allt fredligare utveckling. Demokratin blir i bästa fall transparent förvaltning av sakfrågor i stället för konfliktfylld ideologi. I ett sådant skede efterlyser Hbl ideologiska ställningstaganden som något positivt. Då är det givetvis rimligt att anlita kognitivt utslagna radikaler från samhällsperiferin. För tidningens överlevnad som en verklighetsbeskrivande upplaga är taktiken riskabel. Men den ambitionen har man övergett för länge sedan. 

Tack igen!

Den av Hbl favoriserade personlighetstypen

Anlitade och anställda

Den relativt normala individen upprätthåller en korrekt verklighetsuppfattning genom en fungerande indelning i det personliga subjektet, relationen till omvärlden och objektet. Relationen till omvärlden uppfattas som en fördom underkastad ständig granskning och jämkning enligt ny eller bättre information. Tolerans angående brister i informationen ingår som en självklarhet.

Den av Hbl favoriserade personlighetstypen är annorlunda. Projektiv identifiering med en föskjutning av egna, för en själv omedvetna, drag på andra är grunden i verksamheten. I andra identifierar man de negativa dragen som då utsätts för journalistisk granskning eller en experts utlåtanden. Den egna föreställningen förväxlas med fakta. Tolerans och avvikelser angående konsekvens och principfasthet ingår ändå som en självklarhet. Flexibilitet tillämpas så att ingruppen och motgruppen kan försvaras och kritiseras enligt godtycke och smak. I korthet är den favoriserade personlighetstypen obildbar och immun mot förändring. I sin bok Cruelty, Violence, and Murder, Understanding the Criminal Mind, förklarar Arthur Hyatt-Williams utgående från Wilfred Bions uppsats On Arrogance följande;

"Let us suppose that curiosity is evidence of an endless search for a projective identification-accepting object that is pursued long after the quest seems to be fruitless. The sign of breakdown in functioning is the outcrop of stupidity to which Bion referred. Arrogance, in spite of failure, carries overtones of manic defiance. More psychotically, however, it can signify a resort to hallucinosis, in view of reality repeatedly having turned out to be fruitless and disappointing, in object relationships."

Nyfikenhet, dumhet och arrogans är nyckelorden här, som så ofta då Hbl granskas. Nyfikenhet på om det där ute finns ett moderssurrogat som accepterar och neutraliserar den projektiva identifieringen, så att känslan av att homofobi, islamofobi, rasism, fördomar och allt ont går under överlever, inger hopp. Dumhet, trots mental kollaps, upprätthåller hoppet som försvar mot alla sanna indikationer och högdragen arrogans, lite Pride, fungerar som en övertygelse om att man arbetar för rätt sak i evighet. Låt oss gå till några exempel i dagens Hbl.

I dagens tidning har man anlitat en samhällslärare och doktorand i pedagogik, Pia Mikander. Hon är inte direkt hallucinatorisk, men nog så kraftigt projicerande att den verklighetsbeskrivande delen av hennes bidrag misslyckas helt. I sin kritik mot läroböcker ger hon exempel på islamofobi. I en bok ska det stå att "migration och invandring fört in islam in i hjärtat av Europa" och vidare att muslimerna "vill att islam ska sätta sin prägel också på staternas styrelse". Enligt Mikander låter det här som att alla muslimer vill införa sharialagar i Finland. Nej, det låter det inte som i normala fall. Det låter så enligt Pia Mikander eftersom det brister i fokus och kognitiv förmåga. Hennes slutsats är fel. Makabert fel.

Men ett inlägg som behandlar projektiv ilska och envishet skulle inte vara fullständigt utan Hbl:s stjärnjournalist Janne Strang. Han behandlar seriösa orättvisor i vårt samhälle. Nyligen förstörde Helsingfors stad ett kreativt alster i form av en livsfarlig bastu som fylletillhåll för tonåringar i 40-års åldern i utkanterna av staden. Janne är förbittrad över att det fina och vackra måste krossas av det kyliga samhället. 

Men det finns mera. I går var Janne ute och söp. Stadens ordningsregler kräver att uteserveringen stänger klockan 22. Bartendern såg till att det blev så. Dessutom störs han av byggarbetare som börjar jobba tidigt på morgonen utanför hans lägenhet. Bittert. Janne filosoferar:

"Ibland är det svårt att förstå sig på människan. Hur hon stiftar regler som ligger i direkt konflikt med egna intressen."

Empatin är tydlig. Det ligger i allas intresse att supa ute på natten intill arbetsdagen. Det ligger inte i någons intresse att få sin alkoholism förstörd av andras vidlyftiga arbetsvanor. 

I dag skriver Hbl-journalisten Lena Skogberg att "Journalistik är en kostnadskrävande verksamhet som ofta måste få ta tid för att bli bra."

Janne Strang har lovat ta tid och fortsätta att skriva på ledarplats tills det blir en förändring i samhället. Nyfikenhet, dumhet och arrogans. Och tidningen är Hbl.

Hbl och hbtq

Fördomar. Egna och andras.

En liten debatt om fördomar uppstod då Hbl (4.8) av taktiska skäl tillät en insändare av Christel Westerholm-Tamminen som tröttnat på tidningens ständiga bevakning av de homosexuellas intressen. Hon lät sig också provoceras av en bild på ett homosexuellt par. Redaktionen visste självfallet att några skribenter skulle reagera på hennes insändare och tacka Hbl för det goda arbetet mot fördomarna. Så upprätthåller narcissismen sig själv. Bland de sämre svaren hittar man den vikarierande barnträdgårdsläraren Larrie Griffis vilda projektioner med bland annat felcitat av Westerholm-Tamminen. Även chefredaktör Jens Berg deltar. Han menar att den eventuella provokationen oftast ligger i betraktarens ögon. Den visdomen gäller emellertid inte för Hbl:s debattforum som modererar inlägg som uppfattas som religiösa eller sexistiska provokationer, ifall texterna kränker andra än kristna och män.

Vi börjar från början. I den psykoanalytiska jargongen ingår överjaget tillsammans med idealjaget som en styrfunktion i samråd med det centrala medvetna jaget. Överjaget ligger djupare i det omedvetna, men ger starka impulser vid brott mot den integrerade moralkoden. Överjaget riktar sig mot handling och framkallar skuld vid överträdelse. Idealjaget är ytligare och har tydligare krav på vilka ambitioner man borde ha och vad man borde vara. Idealjaget riktar sig mot det man är och framkallar skam där det centrala jaget är obefintligt. 

Skulle det gå så illa att modern behöver ett barn för att tillfredsställa sina egna ouppfyllda känslomässiga behov, är barnet fel alltid då det gör anspråk på självständighet. Då kan det hända att överjaget som styr rätt och fel handling aldrig utvecklas, eftersom rätt och fel avgörs enbart av hur barnet är perfekt inför moderns psykiska behov. Det här kan vidare leda till att det centrala medvetna jaget aldrig får ett utrymme att utvecklas. Den enda styrmekanismen som blir kvar är kravet på att uppgå i idealjaget som representant för modern. I ett sådant läge kan alla antydningar, påminnelser eller bara fantasier som lyfter fram att det centrala jaget aldrig kan ersättas av idealjaget, som för alla förblir ouppnåeligt, vara en skamframkallande kränkning mot själva tillvaron. Skamhanteringen tar sig uttryck i narcissistiskt raseri riktat mot omgivningen som uppfattas stå i vägen för uppgången i idealjaget. Individen har inte rätt till sin identitet. Charles Aschback fortsätter;

"One dramatic form that shame-related aggression can assume is seen with the perverse personality. The violence and aggression seen in perversions or perverse attitudes is manifest in attacks against differences, especially those between the generations and sexes. Chasseguet-Smirgel (1984) focuses on the narcissistic element as the core of all perversions or perverse attitudes. People with perversions are trying to overcome powerful psychic traumas that are associated with the fact that they are not the centre of their psychic universes. Violence is used to overcome the actual order of the world so as not to be dependent, secondary, and vulnerable. Under such circumstances, the ego-ideal no longer serves as a repository for the ideal elements and aspirations of the self, but rather has become an object with which the person is attempting to fuse in a crude fashion without any sublimation."

Här kunde man gå vidare och misstänka att behovet att bota homosexuella med en straffande gud, som är snarare orsaken än medicinen, är ett perverst inslag på samma sätt som de genusmedvetnas hopplösa försök att radera skillnaden mellan man och kvinna är det. Vi har sett tendenser åt det senare hållet i Hbl-journalisten Sylvia Bjons bloggar och senast i dag skriver kolumnisten Maria Wetterstrand i samma anda. Det människor som enbart styrs av ett idealjag, utan inflytande från ett reflekterande centralt jag, inte kan inse är att alla inte blivit manipulerade till en roll, bara för att möjligen de själva blivit det, och att en motmanipulation till ombytta eller raderade roller inte är bättre manipulation om man inte kan motivera kravet med avgörande sakargument, frivillighet och tolerans. 

Nu blev texten här ovan lite tung, så vi avslutar med något lättare. Dock utan att svika uppdraget. Ett tag sedan skrev Hbl-kolumnisten Annika Sandlund en text som innehöll en fin formulering. Formuleringen fick också beröm av Hbl-journalisten Janne Strang i hans Twitter. Cirklarna är stora, som vi ser. Janne kommenterar; 

"Bästa formuleringen om USA vs #Snowden av Annika Sandlund i Hbl i dag. Spot on, liksom."

Här följer Sandlunds formulering (Hbl 30.7):

"Vilket brott är större, en enskild individ som bryter mot lagen eller en stat som stiftar lagar den inte informerar medborgarna om? Och som sedan anklagar den medborgare som upplyser allmänheten om hur lagen tolkas för att bryta mot just den lagen?"

Fint. Men hur bryter en enskild individ mot just den lagen som säger att staten får spionera på allmänheten? Genom att ta rollen som stat och vägra spionera? Något annat? Snowden bryter mot lagen som skyddar hemligstämplat material. Det är en annan lag.

Bra formulering, visserligen, men spot on åt skogen, liksom. Hur annars. Tack för i kväll!

Jens Berg och näthatet

Hbl behöver hotbilder och näthat

I sin ledartext Historien måste lära oss en läxa (Hbl 2.8) menar Jens Berg att det är naivt att tro att Finland skulle skonas från den nya antisemitiska vågen med Malmö som epicentrum. Jens Berg fortsätter:

"Judehatet har en lång historia med oftast religiösa förtecken, men den så kallade moderna antisemitismen, som uppkom i slutet på 1800-talet, bottnar i övertygelsen om att judarna roffar åt sig oskäligt mycket politisk och ekonomisk makt. Det här är fortfarande en återkommande myt inom dagens vit makt-rörelser."

Lyckligtvis är Finland och Hbl inte samma sak. På tidningen finns nämligen ett litet epicentrum, som Jens Berg är tillräckligt naiv för att ignorera. Bland anställda och kolumnister hittar vi Marianne Lydén, ledarskribent i dag, Mikael Brunila och Li Andersson - alla anhängare av nationalsocialismens självklara syskonideologi, kommunismen. Historien har lärt varken dem eller Jens Berg något över huvud taget. Men dagen är inte fullständig utan att man nämner vitmaktsmänniskan och Ny Tid - skribenten Mikael Kosk, som även han är anställd på Hbl. Kontrastera hans ord här nedanför med Jens Bergs här ovan och notera vidare att Kosks text hittas direkt under Bergs på ledarsidan:

"Ordet konsultdemokrati har myntats för en beredning av politiska beslut som överförs till ett konsultarbete utan offentlig insyn. Stiftelsens och byråns lobbning smakar konsultdemokrati och den når sin kulmen nästa vecka då Guggenheimcheferna Richard Armstrong och Ari Weisman är på besök. Deras vilja att träffa regerinspartiernas ordförande ger intryck av att de vill övertala staten att bidra med finansiering.

Redan första gången krockade det amerikanska sättet att lobba och efterlysa sponsorer med den finländska demokratiska öppenheten. Det är politikernas som ska vara den drivande kraften för att ändra tidigare politiska beslut."

Enligt det normala sättet att tänka krockar inte lobbandet, framgångsrikt eller inte, med den finländska demokratiska öppenheten, som redovisar för resultatet i en omröstning, mera än kulturvänsterns diktat över hur allmänna medel bör användas gör det. Lika självklart är att Kosk skjuter sig genom den andra foten angående demokratisk öppenhet genom att hävda att det är politikerna som ska driva på ändringen av ett tidigare beslut. Så är det inte i en demokrati, men så förstår han inte demokratibegreppet eller ens vad han själv skriver och håller därmed normal Hbl-nivå. 

Huvudkritiken riktar sig emellertid annorlunda denna gång. I Kosks text hittar vi det potentiellt judiska namnet Ari Weisman i ett pejorativt sammanhang, vilket Jens Berg varnar för. I en tidning där man uppfattar att diskursen har en inneboende förmåga att skapa verkligheten är det här illa. Man räknar antalet bilder på kvinnor, damfotbollen marknadsförs som om någon höll på att bli intresserad och svarta dockor anses ha en intrinsikal egenskap som framkallar rasism hos andra än journalister. Nu missade man ändå grovt med Ari Weisman som på samma sätt är ett namn som naturligt innehåller egenskapen som framkallar antisemitism där han roffar åt sig oskäligt mycket politisk och ekonomisk makt.

I en narcissistisk omgivning är överjagsfunktionerna som framkallar skuld över handling hämmade, medan idealjagets funktioner med skambelagda krav på vad man är härskar. Där det medvetna jaget fungerar används budskap från idealjaget som grund för realistisk tillämpning. Narcissismen tillåter emellertid inte att människan har tillgång till sitt psykiska centrum, varför hon är hänvisad till att fusionera sig med idealjaget. Eftersom ingen kan leva upp till idealjagets krav, måste fusionen ske indirekt. Genom att framställa allmänheten som ett lågt stående pack i behov av bildning kan man uppleva sig själv som upphöjd till en annan mänsklig sfär. Skulle man misslyckas någon gång vet man också vilka det är som står i vägen. Hbl behöver hot, hat och sämre folk för att upprätthålla idealjaget.

Det är givet att Jens Berg i egenskap av chefredaktör inte uppfattar att han upprätthåller den indelning i fundamentalt olika slags folk han vill undvika. Det han kan ta måste andra varnas för. Men en teori som i praktiken inte duger åt folk och i teorin kräver att människor ska vara något de inte är för att kunna anamma den, kan bara vara självupprätthållande för idealjaget i sin narcissism. Nazisterna ville radera ondskan i världen, kommunisterna likaså. Hbl vill samma sak utan insikter om att det är det futila försöket som upprätthåller den.

Jens Berg och inkompetensen

Hbl utan värdegrund

I dagens Hbl (28.7) har tidningens chefredaktör Jens Berg ett svar till insändarskribenten Gunnar Weckström;

"Han (Gunnar Weckström) oroar sig över att Hbl:s bevakning uppvisar tendenser till ensidighet som bara ger uttryck för förutfattade meningar.

Jag vill å det kraftigaste bestrida det här påståendet. Hbl:s rättesnöre är alltid att se på en fråga ur många olika perspektiv, uttryckligen för att inte odla fördomar och förutfattade meningar. Endast genom att belysa olikheter kan man krossa eventuella fördomar."

Det är förhoppningsvis ganska ovanligt att en person i ansvarsposition vet lika lite om sin arbetsmiljö som Jens Berg. Gör man en indelning enligt Wilfred Bions förslag i arbetsgruppen  med verkliga uppgifter och den grundantagande gruppen i regression, så gäller att den förra gruppen inte kan ledas av Jens Berg medan den senare i form av en redaktion utan ett journalistiskt uppdrag inte behöver ledarskap. Varför saknar Hbl det uppdraget?

För att komma vidare är det viktigt att kort granska vad en värdering är för något. En värdering är ett ställningstagande hos subjektet angående ett objekt, som kan vara en själv, och dess handlingar. En värdering förutsätter inte bevis och fakta för sin giltighet i ett yttre eller inre objekt. Därför tror moraliska relativister att man inte kan avgöra vilka värderingar som är bättre eller sämre i olika miljöer som ju tillika är grunden för de värderingar som uppstår. Emellertid är den moraliska relativistens förhållning också en värdering och ett ställningstagande som gör anspråk på att vara en bättre tolkning, varför relativisten är dömd till samma villkor som andra. Det betyder egentligen att den moraliska relativismen inte existerar. På Hbl är man moraliska relativister. Det betyder i sin tur att tidningen saknar en värdegrund.

Det att alla är underkastade värderingar, sina egna och andras, betyder inte att alla har en värdegrund. En värdegrund förutsätter nämligen moralisk trofasthet och ett konsekvent förhållningssätt. Avvikelser från detta kan vara förödande. Då Jens Berg hävdar att Hbl:s rättesnöre är alltid att se på en fråga ur många olika perspektiv, uttryckligen för att inte odla fördomar och förutfattade meningar, så bör läsaren notera att principlöshet och ett skiftande perspektiv, som tidningen ofta förväxlar med mångsidighet, underblåser fördomar och förutfattade meningar. Vi fortsätter med några exempel.

Då Edward Snowden diskuterades i Hbl  reagerade ledarskribenten Yrsa Grüne, över att president Niinistö hade upplyst utvecklingsminister Heidi Hautala om att Finland har självständiga myndigheter och färdiga lagar för behandling av asylfrågor också gällande Snowden, med att fråga om inte en minister har yttrandefrihet. Politisk vilja för att kringgå lagarna som står i vägen för asyl borde kunna hittas. 

Då inrikesminister Päivi Räsänen talar för civil olydnad om en myndighet uppmanar till att kränka och döda tolkas det som att Bibeln gäller framom finländsk lag. Lagen som i Hbl:s tappning är förhandlingsbar i ett fall är absolut i ett annat. Moralisk relativism utesluter således inte en absolut förhållning, utan bara ett konsekvent förhållningssätt.

Eftersom Hbl saknar en moralisk värdegrund kan tidningen inte ta ställning till omständigheter som motiverar olydnad och situationer som förutsätter respekt. Till skillnad från vad Jens Berg hävdar, kan Hbl inte ens ta ställning till ett och samma problem ur samma perspektiv. Allting underkastas ett primitivt tyckande. 

Det är inte överraskande att Hbl anlitar vänsterjournalisten Mikael Brunila, som varnat för den sällsynta högerextremismen medan han själv är ideologisk arvtagare till den ideologi som dräpt mest i världshistorien, att i en artikel tiga om de angrepp Räsänens hem utsatts för. Brunila undrar vidare i sitt twittrande över vad man nu har att säga om sharia-lagar, då vi har en minister som hänvisar till Bibeln. Han ser inte skillnaden mellan påbud och olydnad. Och hans artikel? Där fick givetvis statsvetaren Göran Djupsund uttala sig. Han tycker att det är märkvärdigt att Räsänen inte backar i sina uttalanden trots att de väckt stor uppståndelse. En tung analys av Djupsund där, medan folk säger upp medlemskapet i kyrkan och prenumerationen av Hbl. 

Att det kan vara en folkvald politikers uppgift att syssla med lagstiftning som kan innebära lagförändring till förmån för samkönade par eller tillåta existensen av en tidigare förbjuden politisk rörelse som Hbl-journalisten Marianne Lydén är medlem i måste vi lämna därhän denna gång. Kanske vi får återkomma med den saken. På Hbl finns inte svaret.

Herr Okultur tar priset

Mikael Kosk och kulturens egenvärde

I den finlandssvenska dagstidningen Hbl är även kulturanalysen frappant värdelös, vilket gör att den smälter friktionsfritt in i tidningens övriga utbud. I själva verket anger kulturen tidningens politiska och redaktionella linje beträffande ideologi och ekonomi. Det är naturligt i en tidning där de politiska journalisterna i sina korsrecensioner om varandra tar både kulturkritikerns och konstnärens roll. I en såpass sluten vänstermiljö vill man givetvis själv diktera de ekonomiska och konstnärliga förutsättningarna för verksamheten i och utanför tidningen. Kritik mot den rådande ordningen inom kulturlivet ses som ett övertramp.

Då är det inte förvånande att Mikael Kosk (Hbl 15.7) reagerar på bankmannen Björn Wahlroos intervju i Konstsamfundets årsmagasin Konstsam. Wahlroos, Herr Marknad, i Kosks ledarkrönika, lär nämna att risken för att någon tar sig oinskränkt makt att diktera innehållet finns där kulturlivet subventioneras. Vidare ska han påstå att kulturen eller konsten saknar ett egenvärde. En åsikt kunde vara att Wahlroos har rätt på den första punkten, men inte den andra. Där en ideologisk grupps överlevnad tros förutsätta konst som ett politiskt angrepp mot det samhälle man parasiterar på, är det sannolikt att ett visst innehåll har företräde. Angående konstens egenvärde går vi till källorna. Man får välja annorlunda, men denna gång redovisar Graham S. Clarke för Ronald Fairbarns synpunkter:

"He notes that, strictly speaking, art does not need an audience so that it is his first task to determine the nature of artistic activity, and, since the work of art is its outcome, this approach must also determine the nature of the work of art.

Fairbairn suggests that all activity can be classified into one of two types - activities undertaken for the satisfaction provided by the activities themselves and activities undertaken as a means of providing satisfaction independent of those inherent in the activities in question. He associates the former with the pleasure principle and fun, and the latter with the reality principle and work. He says `pure artistic activity, which is free from all ulterior motives, is seen to fall automatically into the class of play activities´".

Tycker man att Fairbairns definition duger visar det sig att konsten saknar ett egenvärde inte bara för Wahlroos, utan även för kulturvänstern med Mikael Kosk. För vänstern, liksom för feminismen, kommer konsten nämligen med ett politiskt propagandasyfte som utgår som bekant från:

• att gruppen är den minsta betydelsefulla enheten, inte individen
• att alla meningsfulla mänskliga relationer äger rum mellan grupper, inte individer
• att relationerna mellan grupperna är maktrelationer
• att syftet med maktrelationerna är att förstärka den egna gruppen och helst förinta den andra

Därför kan vi kalla Mikael Kosk Herr Okultur. Herr Okultur (Hbl 15.7) skriver följande:

"Wahlroos blottar sin brist på kunskap om kulturlivets mekanismer, men skon skaver mest av att hans tänkesätt snubblar på sina egna premisser. Det går inte att sätta ett pris i pengar på det upplevelsevärde som en betraktare ger ett konstverk. Det måste först finnas andra slag av värden innan marknaden kan komma med i spelet."

I sitt rappa inlägg vill Herr Okultur av förkommen anledning inte förklara mekanismerna i kulturlivet. Kanske hittas felet i uppfattningen om premisserna och priset. Därför noterar vi följande: 

• Det går inte att sätta ett pris i pengar på vad åtta timmar av mänskligt liv är värt, men det går att sätta ett pris i pengar på en åtta timmars arbetsinsats. 
• Det går inte att sätta ett pris i pengar på vad ett barns glädje vid porten till nöjesparken är värd, men vid porten kan man sätta ett pris för kostnaderna per besök. 

I dessa fall godtar man priset, eller så söker man motsvarande nytta och nöje på annat håll. 

• Det går vidare inte att sätta ett pris i pengar på upplevelsen en betraktare av finlandssvensk konst har, skämtet kunde sluta redan där, men vänsterkonstnären och hans ombudsman Mikael Kosk tycker att de kan avgöra att allmänheten borde betala i vilket fall som helst.

Mikael Kosk avslutar med följande kommentar;

"Wahlroos behärskar ett enda sätt att tänka och det är föråldrat också inom ekonomin, som kan ha mycket att lära av kulturen om vilka drivkrafter människor har och vad de sätter värde på".

Käckt och intetsägande. Ingen redovisning över vad ekonomin har att lära av kulturen och inga avslöjanden om mänskliga drivkrafter och värderingar. Kosk avslöjar inte ens om hans så kallade jobb har ett egenvärde eller om han drivs av personlig girighet i kombination med narcissistiska maktambitioner. Vad den moderna ekonomin kunde vara för något vill han inte förklara heller. Dikterade fördelar kan hittas i beteenden över artgränserna. Behärskar Kosk inte ett enda sätt att tänka? 

Vi kan avsluta med konstaterandet att den monopoliserande vänstermänniskan är rädd för att lämna skapararbetet åt de kreativa och värderingen åt allmänheten. Vad vore meningen, ja syftet, med det? Behövs man själv i ett sådant läge? I dagens Hbl bryter tidningen den geografiska, men inte ideologiska, solipsismen genom att presentera en artikel av den dömde kvinnomisshandlaren, filmkritikern och feministen Hynek Pallas från Sverige. Reformationen innebar att protestantismen avlägsnade ockraren och tolkaren mellan Skaparen och Betraktaren, men Hynek och Kosk vill behålla medlaren. Så modernt är det på Hbl.

Kaj Korkea-aho är inte okej. Det är okej.

Hbl-kolumnister och skribenter

Objektrelationsteorin lär oss att barnets utveckling och allt större behov leder bort från den automatiska tillfredsställelsen i kontakten till modern mot en frustration, som slutligen innebär separation i form av medvetenhet om sig själv och andra som olika objekt. Den traumatiska separationen är en förutsättning för en god verklighetsuppfattande förmåga. Då kan en realistisk bild av det inre subjektet, det yttre objektet och relationen mellan dessa två skapas. Uteblir separationen av någon anledning, till exempel för att modern inte ser barnet som en individ, utan en spelbricka för sina egna behov, måste barnet tillfredsställa modern genom att skapa en falsk självutplånande personlighet. 

Med tiden kan det självuppoffrande barnet uppleva ett naturligt behov av att protestera. Beroende på omfattningen av självutplåningen kan man få en lyckad eller falsk protest. En lyckad ger självfallet en större autonomi, medan en falsk innebär att den unga människan kommer ut för att bli den hon inte är. En falsk protest kan chockera modern och ge en illusion av självständighet, men utlokaliserar vanligen relationen som existerat mellan barnet och modern på samhället. I den falska protesten är samhället ett matriarkat. Protesten kan kamoufleras bakom religiös sekterism, simpel politisk ideologi och offentlig sexualitet för minoriteter. Juden, kapitalisten och mannen är hatobjekt i nazismen, kommunismen och feminismen. I den offentliga sexualiteten för minoriteter förstorar man också sin betydelse genom att anta att den intoleranta allmänheten antar mycket om en själv och att det är ens rättighet, skyldighet och möjlighet att ändra på dessa förmodade antaganden hos andra.

Men vad händer där man lyckats tränga bort störande element? Nazisternas paranoia avtog inte med utrotade judar, kommunisterna under Stalin började dräpa varandra då inga motståndare fanns och feminister utan kontakt med män fortsätter att hata män. Om det förhåller sig så har man då en indikator på att problemet inte finns hos allmänheten utan, åtminstone till vissa avgörande delar, någon annanstans? Kan det vara så att Kaj Korkea-aho, Anu Koivunen och Martina Moliis-Mellberg är intoleranta och respektlösa mot allmänheten i sina antaganden om den och vilka skyldigheter den har? Om det är fult med antaganden om andra bör det vara okej att påstå att ingen av dessa kolumnister är okej enligt sina egna kriterier. Men det är okej.

Något som inte är riktigt lika okej är Hbl:s stöd för den politiskt tillsatta minoritetsombudsmannen utan formell kompetens. Senast (Hbl 11.7) föreslog ledarskribenten Mikael Kosk utökade befogenheter. Det är inte klokt så länge Eva Biaudet har jobbet. Hon ska bli diskrimineringsombudsman. Ringer Eva ditt företag för att granska förekomsten av diskriminering måste du förklara henne att ditt företag inte har en policy som skulle ge henne jobbet vid anställning. I annat fall kan du bryta mot lagen. Hbl stödjer alltså en byrå som leds av en som vore kriminellt tillsatt enligt de regler som gäller för andra. Tidningen gör sitt för att skada finlandssvenskarnas anseende och samhällsförtroendet. 

Bland sökande hittades förutom invandrade finländare en öppet homosexuell filosofie doktor, Jukka Hankamäki, som menade helt riktig att utnämningen skadar både ämbetet och Eva Biaudet, och vidare att en politisk bakgrund är demeriterande för liknande uppdrag. Han ansåg att hon därför var en av de absolut sämsta bland drygt 40 sökande. Han har rätt. Hbl:s narcissistiska kultur betyder att en moralisk värdegrund saknas. Vid behov gör man vad som helst. Rasism och homofobi, enligt de tolkningar tidningen har för andra, kan bejakas även vid utnämning till tjänst som ska bevaka att så inte sker. Visserligen kan man hävda att man struntade jämlikt i andras rättigheter, men det är en klen tröst.