Sexköp. Kollektiv bestraffning som feministisk rättvisa.
Inom nazismen, kommunismen och feminismen är gruppen, inte individen, den minsta betydelsefulla enheten. All kommunikation av värde äger rum mellan grupperna på så sätt att den egna gruppen ska befria sig från skuld och ansvar medan den konkurrerande gruppen står för ondskan i världen. Alla relationer är maktrelationer. Denna enkla beskrivning är, om den inte är för komplicerad, grunden för Anna-Maja Henrikssons verksamhet som jurist och politiker.
I Hbl (5.9) menar justitieminister Henriksson att syftet att skydda offren för koppleri och människohandel inte uppfylls med den nuvarande sexköpslagen, som innebär att köp är straffbart endast om man kan visa att köparen varit medveten om den prostituerades offerposition. Därför vill hon förbjuda sexköp helt. En jurist år 2013 vill alltså bestraffa en oskyldig tredje part för en situation han inte är skyldig till oberoende av om den är verklig eller inte. Hon får givetvis stöd av den notoriskt svaga Hbl-journalisten Susanna Ginman;
"Också i debatten om prostitution och sexköp har valfrihetsargumentet dykt upp de senaste åren. Det utgår från synvillan att de som prostituerar sig skulle göra det av fri vilja. Det finns kanske enstaka sådana prostituerade men den färska sexköpsutredningen visar att offren för människohandel och koppleri är kvinnor, ofta unga, från andra länder och med svag social ställning."
Men om det finns frivilliga, enstaka eller många, är Ginmans antagande om en synvilla falskt. Utredningen som hänvisas till är vidare ett skräddarsytt beställningsarbete från forskarna Johanna Niemi och Jussi Aaltonen. Deras förhandsuppfattning var känd sedan tidigare, varför det neutrala utgångsläget är äventyrat. Dessa forskare visar ingenting ens i bästa fall, eftersom ämnet och slutsatserna inte uppfyller kriterierna för vetenskaplighet. Det kunde varken Ginman eller Henriksson veta. Knappast forskarna heller.
Kanske upplägget för denna blogg är för optimistiskt. Det är möjligt att Anna-Maja Henriksson, Susanna Ginman eller de som forskare anlitade åsiktsinnehavarna inte ens söker rättvisa. Det är ju efterfrågan och därmed utbudet med koppleri och människohandel man vill komma åt.
Men vill man komma åt något annat eller kanske rent av några andra i form av män? Vi noterar här att varken Anna-Maja Henriksson eller Susanna Ginman driver ett förbud mot pornografin. Minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, sexköpsmotståndare även hon, har tvärtom hävdat att hon förhåller sig tolerant till porren i ett nummer av Nöjesguiden. Porrindustrin är ingalunda befriad från människohandel och koppleri ingår redan i produktionen. Hur kommer det sig då att ingen av dessa damer vill förbjuda porren? Kan vi i likhet med de anlitade forskarna helt enkelt anta att alla eller många av dem använt porr i rekreationssyfte och därmed upprätthållit en efterfrågan som borde göra dem kriminella? Att de har många kriminella vänner som de vill beskydda eller att de på ett aningslöst sätt vill framstå som motsatsen till det de verkligen är, det vill säga toleranta?
Oberoende av hur det förhåller sig, ser vi att Anna-Maja Henriksson med vänner inte bekämpar all den efterfrågan som upprätthåller människohandel. Misstanken om att de egentligen struntar i offren, men vill straffa män som ett kollektiv, lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar