torsdag 10 september 2015

Marko Hietikko - granskande journalist på Svenska Yle


Det är inte helt oväntat att Marko Hietikko reagerade på en lätt roast här i bloggen för ett tag sedan. En gissning var att han kämpar med affektkontroll. På sin twitter avslöjar han något i tre bidrag. 

I skrivande stund menar han att Ove Stenmark snokat in honom på LinkedIn för drygt 6 timmar sedan. Påståendet är falskt. Alibi finns. Syftet här är att påvisa paranoia, inte att påstå att det vore omöjligt. Just nu kollas ju hans Twitter.

Det andra bidraget som upptas här lyder; 

"Bristen på respekt kan bero på Oves brist på kurage. Bara ynkryggar näthatar hukande bakom en pseudonym."

Det här handlar om en falsk anklagelse mot namngiven person. Det är okej, och i själva verket ett välkommet bidrag. Den granskande journalisten Marko Hietikko påstår utan belägg. Att skriva ut sitt namn kräver inte mod. Det borde Marko Hietikko veta. Hans kollegor på Yle vet hur det ligger till. Av förekommen anledning gör inte Marko det. Gör han det ändå, är situationen snäppet värre för honom.

Det tredje bidraget lyder; "Det är eg. synd om det finlandssvenska ärketrollet Ove S. Att uppfatta sig som en intellekets gigant men inte få respekt, bara hånleenden."

Om Marko Hietikko kan framföra faktiska osanningar utan belägg, är det inte förvånande att han kan påstå vad som helst annat utan motiveringar. Vad är ett troll? Behöver du bara medhåll, eller kan du förklara?

Så här lätt var det att avfärda Marko Hietikko. Jobbet uteblev, eftersom han med sin blotta existens utförde arbetet. En kort sammanfattning. Förutom misslyckad nätövervakning, har vi att Marko påstår något som inte är sant, saknar förmåga att förklara ett annat påstående om troll och förväxlar subjekt då han påstår något om hur en annan uppfattar sig själv. En halmdocka.

En förklaring, Marko. Missar man lika uppenbart och fullständigt som du alltid gör, måste någon annan inte vara en intellektets gigant för att upptäcka det. Tror man då att folk söker respekt hos dig med likasinnade, är man nog en rejäl åsnelängd efter idioten i sin utveckling. Du jämför dig på ett skrytsamt sätt.

Men okej då. Osanning, oförmåga och förväxling av subjekt gäller för Marko. Det är ju inte precis toppenegenskaper hos en journalist. Vad hånskratt gäller, kan Marko ta den här bloggen till redaktionen. Utforska minerna efter att flickorna läst den. Nu är det ändå du som observerar, varför en konkretisering av det finstämda är på sin plats. Föreställ dig att hånleendet i rummet tar skepnaden av en elefant med en veckas förstoppning. Elefanten går fram till dig, vänder om och skiter dig på skallen. Skulle du upptäcka hånleendet då, Marko? Nej, för att du är Marko. Att tomtar och troll springer på loftet hos dig kan man inte göra så mycket åt. Ett råd därför; Mata inte Elefanten, Marko!

Alla har inte tur. En del har intellektuella och emotionella problem. Paranoian gör att man ser rörelser med två medlemmar som en samhällsfara. Problem med den manliga identiteten framkallar en macho-attityd, en rakt-på-sak inställning som vittnar om ett svagt intellekt utan verklighetsförankring. Allt detta, trots att man framstår som en som en butter lesbiska som överlevt sandstormen. En del sitter helt enkelt med en royal flush i svartepettrar.

Några avslutande ord. Det är ju inte så att Marko Hietikko är en fiende av något slag. Han är bara ett objekt i en behandling som visar hur lätt det är att avfärda ett fundamentalistiskt sinnelag. Låt individer med den läggningen tala. De tillsammans med det fria ordet avslöjar var problemet ligger. Därför är det bra om han smyger sig in här, kommenterar anonymt eller med namn. Han kan hata eller vara glad. Affekten är fri. Allt det här är okej. Det tråkiga med Marko är att hans personlighet gör den här genuina vänligheten med hållbara värderingar till en förolämpning mot honom. Det kan inte undvikas.

Tack igen!

onsdag 2 september 2015

Marit af Björkesten, katastrofen på Svenska Yle


Det finns anledning att återkomma med en kort blogg om Svenska Yle redan nu. Det tidigare inlägget drog inom loppet av några timmar fler besök än Hbl-TV gör på kanske en månad, vilket är en påminnelse om att anspråkslösheten är en dygd även här. Ett tack åt alla som besöker.


Strategi


Marit af Björkestens största bedrift i livet är att hon gift sig till ett namn på kaffekoppen hon har på jobbet. Detta efter att ha agerat kopieringsmaskin i högstadiet och gymnasiet. Hon saknar inte bara originalitet, utan det man kallar allmän uppfattningsförmåga. Varför skulle hon inte göra det? Har ingen gett henne svaret, finns det ingen anledning att veta det. Det framgick redan i den tidigare bloggen att hon saknar chefsegenskaper. Som skribent på Hbl efterlyste hon ofta någon som kunde beskriva världen åt omgivningen, främst henne själv, på ett lättfattligt sätt. Den djupare innebörden, liksom.

Låt oss hjälpa henne en aning således med följande inlägg, vars första stycke lyckligtvis refuserades av Svenska Yle. Ingenting säger att tillägget hade gått ett annat öde till mötes. Here goes:

Ibland kan man läsa enkla utrop. Våga ta makten, sätt agendan, ha tolkningsföreträde är några exempel. Marit af Björkesten gillar möten med liknande teman. I ett fritt samhälle är det här inte alldeles lätta råd att följa. Trots att du ensam eller tillsammans med likasinnade ägde en hel nations alla kommentarsfält, är det läsaren som avgör vilket inflytande du har. Totalitära stater misslyckas med sin propaganda. Uppfattar man ändå saken så att åsikter och normer är medvetet konstruerade av någon, tror man att det är motparten som lyckats bättre med sin propaganda eftersom också ondska finns. Då blir censur och indragna grundläggande rättigheter redskap i händerna hos den goda makten.

Insikten om att det offentliga rummet inte är ett avgränsat område med ordningsvakt och en maktkamp mellan orden vill inte infinna sig. Där ett omoget förhållningssätt permanenterats till personlighetsavvikelser i borderline-kategorin konkretiseras abstraktioner som det offentliga rummet och ord. Städar man ett rum är det snyggt och prydligt. Städar man bort ord från det offentliga rummet blir samhällsklimatet bättre. Nazister brände visserligen böcker, men varför skulle Marit af Björkesten fatta något av det. Nämndes det om Yle och nazism på nian? Inget samband i alla fall, vad Marit kommer ihåg.

Nu vill hon ha en strängare kommentarspolicy på Svenska Yle. Saken är den att Svenska Yle saknar en policy. Man medger öppet att man inte behöver motivera varför man refuserat inlägg. Inkonsekvens och enfald i motiveringar är ingenting ovanligt hos mediehus. Ett bekymmer har man ändå om mediehuset finansieras med allmänna medel för att vara en privat lekplats åt någon av Marit af Björkestens kaliber.
Då kan argument som Yles knallhårda experter, Kimmo Grönlund, Göran Djupsund, Charlotte Vainio, Anu Koivunen och Karin Creutz, inte förmår möta anonymt refuseras tillsammans med hatpratet.

Yles experter, världens bästa samarbetspartners, ska antingen vara homosexuella män med ett lyte eller feministiska kvinnor utan jobb. Behöver man en riktig höjdare dammar man av Peppe Öhman från det naturhistoriska muséet där hon poserar vaxdocka för neandertalare. En annan modern kvinna i ett historiskt perspektiv där. Lite kortare i dag, men tack igen!




söndag 23 augusti 2015

Marit af Björkesten, Yle-chef utan ansvar


Kort introduktion


Bloggen, som heter Hbl-granskning, skulle egentligen självdö tillsammans med tidningen, men har haft mer besök än väntat. Det finns tydligen anledning att tacka. Dagens granskning handlar inte om Hbl, utan Svenska Yle. Det är inte ett stort trendbrott, eftersom representanter för den finlandssvenska talanglösheten rör sig bekvämt mellan dessa två mediehus. Skulle det gå riktigt dåligt, finns kommunisttidningen Ny Tid som en sista utpost. Marit af Björkesten var tidigare anställd av KSF-media. Vi börjar.

Ansvar


I det här inlägget kommer sex punkter av ansvar att nämnas. Marit af Björkesten berörs av ingen av dem. Ansvaret för grundande av bolag, det ekonomiska ansvaret, det operativa, det politiska, det moraliska och det intellektuella. 

Ansvaret för grundande av bolag har ingen Yle-anställd. Yles existens bygger på olyckliga lagar och formuleringar om uppdrag och strider mot den demokratiska tanken om allmänna lika regler för alla. Att alla upprätthåller ett visst bolag är inte demokratiskt eller en garanti för objektivitet. Jämför här med tanken om att alla måste stödja en viss religiös eller politisk gruppering. Jobbar du på Yle ska du läsa de två föregående meningarna på nytt. Din första läsning leder dig naturligt fel. En moralisk princip måste nämligen hålla då du byter perspektiv. På Yle kan man visserligen hävda auktoritet via den lagstadgade uppgiften. Respekt för lagen är en fin sak. Jämför ändå med påståendet "Äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna".

Som det redan framgick, har det av allmänheten finansierade bolaget Yle inget ekonomiskt ansvar. Det betyder givetvis att man inte kan ha ett äkta resultatansvar eller en kvalitetskontroll som mäter sig med verkligheten. Verkligheten skapar man själv. Egna målsättningar om nåbarhet, undanflykter från sakliga anklagelser om förvrängd konkurrens och egna motiveringar för allmänhetens beslut att säga upp prenumerationer finns att läsa.

Operativa beslut av någon betydelse fattar inte Yle. Lauri Kivinen kan säga "Visst deltar vi i sparandet", och visst gör ni det. Ni har ingenting att säga till om i den saken.

Yle har självfallet inget politiskt ansvar, trots att journalister är benägna att etablera rätt direkta samband mellan politikers val av ord och följderna i samhället. Trots att man på Svenska Yle anställer vänstersympatisörer och feminister med uttalade önskemål att förbättra världen enligt egna missförstånd, ser man ingen utmaning för objektiviteten.

Ett moraliskt ansvar har Marit af Björkesten inte. Journalisterna ska skriva bra, men inte dåligt, och står själv för innehållet och konsekvenserna, enligt henne. Marit är en snäll människa som inte vill ha konflikt med någon.  Inte ens då det gäller sak. Då är det en fördel att sakna moralisk kompass. Hon behöver inte byta perspektiv, vilket var testet för en moralisk princip, utan ställer sig utanför. Ingen har mer rätt eller fel än någon annan. Journalister har gett upp kontakten med den yttre verkligheten och pratar i stället öppet om att vara opinionsbildande. Då har man ett syfte att påverka, inte beskriva, och det syftet är även enligt journalisterna förknippad med ideologi. Människor i behov av ideologi har inte behov av att byta perspektiv. Ideologiska personer är omoraliska.

I ett sådant läge kan inget intellektuellt ansvar finnas. Man behöver helt enkelt inte ta ställning till innehållet. Uppgiften Marit af Björkesten har på Yle passar henne väl, men hon är ingen chef. En chef har ansvar. Nordkorea och andra monolitiska inrättningar brukar ge beskrivande titlar. Utmärkt kollega, flitig kamrat är två exempel. Harmlös odåga kunde införas som ett tredje.


Roast


Nu följer en lättsam fritering av några Yle-anställda. Det är trots allt söndag! Skulle någon känna sig kränkt, kan hen söka tröst i det faktum att ingen av er har någon betydelse. Den insikten är viktig.

Mattias Erkkilä


Mattias Erkkilä figurerar som programchef på Svenska Yle. Han hade följande detalj att tillägga om kommentarspolicyn;

"Hej och tack för kommentaren!
Jag kan tyvärr inte godkänna den på grund av att du i din kommentar skriver osakligt om Svenska Yles medarbetare och deras yrkesetik. Kan du skriva en ny kommentar utan liknande formuleringar så svarar jag på den?
mvh.
Mattias Erkkilä
programchef, Svenska.yle.fi
tel: 04014807014"

Och inlägget han inte kunde publicera? Här;

"Det är allmänt känt att sådant som inte berör debatten kan godkännas, medan bidrag som gör det censureras. Vad som är god ton och mervärde avgör Svenska Yle-anställda. Det är inget problem att dessa på sina Twitter- och Fb-konton, utan att hämmas av god ton, anmäler sig vara vänstersympatisörer och feminister av det radikalare slaget och uppdaterar det intrycket på arbetstid. Att sådana inte skulle se det som sitt uppdrag att styra innehållet är inte en adekvat bedömning av läget på bolaget. På Yle är man inte sträng, utan inkonsekvent. Nu då Yle satsar på ungdomar kunde en sida med censurerade och godkända kommentarer skapas för kritisk granskning. 
Ni censurerar åsikter. Programchef Mattias Erkkilä har fel. En genomgång av censurerade inlägg skulle visa det omedelbart. Allmänheten vet ju vad som inte accepteras. Att de inlägg inte syns här ändrar inte på den saken, utan bekräftar bara det man alltid vetat."

Mattias Erkkilä kunde kommentera inlägget utan att publicera det, men inte det osakliga ämnet i det. I ett test blev han ombedd att inte publicera ett inlägg med medvetet osaklig ton. Givetvis gjorde han det och visade att han struntar i det han själv säger. Några av de underhållande inläggen hittas här;


Det vore fel att anklaga Mattias Erkkilä för lögn. Det är på något sätt för smickrande. Lögn innebär ju att du känner till den sanning du vill dölja. Det finns vidare belägg för att det han påstår om Yles regler är strunt här;


,varför han inte är skickad att bedöma sina egna ord. Anklagelser mot person och yrkesgrupp förekommer lyckligtvis. Mattias Erkkilä har inte förmågan att byta perspektiv, eftersom han inte är medveten om vilket han själv har. Enligt det ovan givna kriteriet saknar han förmåga till moralisk hållning.


Heidi Finnilä


Under årens lopp har Heidi Finnilä blivit något av en favorit. Hon kan få ord som rättvisa och analys att låta som nya. Man lyssnar efter dem i hennes program, men de finns inte där i någon vanlig bemärkelse. Politisk korrekthet är en viktig form av tolerans för Heidi. Den uppenbara motsägelsen i termer är ingenting hon reflekterat över. I den andan kunde man fortsätta och kalla henne mycket spontan. Heidi kommer aldrig att plågas av ett perspektiv.


Nosringarna


Ida Henriksson och Catariina Salo behandlas som en klump här. Det är inte ett problem eftersom båda saknar ett själv, har konstigt hår och nosring utanför boskapsmässan. Bägge två kämpar tyvärr med identitetsproblem, vilket innebär att all kritik eller redan det som stör dem i ett samhälle kan vara hatprat och personliga angrepp. Även den egna kroppen, som anmäler heteronormativa krav, kan vara ett hatobjekt utsatt för självdestruktiva tendenser. Dock på ett omedvetet plan. Män hatas som substitut. Livet för dessa är ett rollspel. Alla roller förutom rollen för det äkta självet kan intas. En självklarhet där, eftersom identitet inte är en roll! Ytlighet och skrot i ansiktet drar uppmärksamhet, samtidigt som man har anledning att vika sitt liv åt protester över det hur andra definierar en. Man är en självkonstruerad konflikt med externaliserade problemförskjutningar. Problemen med vackrare, smartare och mer framgångsrika människor, främst damer, vill man åtgärda indirekt via män. Ingen har rätt att definiera. Förutom dessa två.

Ingenting av det här kan vara en beskyllning mot Ida och Catariina, men om det finns något i beskrivningen är det olyckligt att just de här ska jobba som journalister. De har inte alls läggningen åt det hållet, liksom ingen annan heller på Svenska Yle.

Marko Hietikko


Vad hör inte till 1) En pitbull, 2) Riku Rantala, 3) Marko Hietikko? Intelligensen. Medge att pitbullen lurade dig. Marko Hietikko har också ett identitetsproblem. Han borde komma ut ur skåpet. Olika terapier och stödformer måste man vid det här laget känna till på Yle. Ett förslag är att han, varför inte redan i dag, medger för sig själv det andra vet. Gå fram till spegeln och säg först med låg röst "Jag är nazist". Efter ett tag kan du höja röstläget. Kasta sakta in lite mångkultur med "Ich bin ein Fuhrer!" Till sist kan du bröla "Feeling is believing" tillsammans med filosoferna på Scandinavian Defendo.

Marko är den som översatt Yles text om vikten av tydlighet och källkritik. Därför är det så förvånande att Marko inte nämner att han använder kriminellt belastade extremister som experter i sin så kallade granskning. Vem vet, kan det vara så att han är på samma våglängd med dessa. Projicering av egna sämre drag på en motgrupp, dålig affektkontroll, intresse för simpla våldsgrenar och en psykisk ekvivalens som sammanför ett fenomen med hans påståenden om det är tendenser här. Därför kan han inte analysera likheter mellan extremister. Han kan bara peka ut de andra. Den simpla dikotomin i vänster och höger på den politiska skalan får honom att tro att vissa individer, kanske i synnerhet han själv, är något av antinazist eftersom han kan beskriva nazister på ett adekvat sätt. Det här räddar honom inte. Nazisterna kan beskriva honom mycket väl med sina egna drag. Angående nazism utsätts han inte för "guilt by association". Han är snarare "associated by personality and opinion". Ekonomisk nationalism försvaras, samtidigt som den globala frihandelns faror lyfts fram. Mycket Olli Immonen där.

Marko Hietikko kunde ändå ha en roll på Yle. Konstigt att ingen använder Eurovision Song Contest som en arena för experiment. Vore inte ett bidrag från Marko Hietikon Päiväunet något? I alla fall en ytterligare chans för Linnea Portin att missuppfatta budskapet.

Tack!


Ett antal framtida kaffebjudningar lär inte bli av. Men tack för att ni besökte. Det här blev för långt. De nämnda personerna ska också ha ett stort tack. Utan er hade det här inte varit möjligt. Att delar av verkligheten överträffar mardrömmen gör att ingen av oss behöver gråta in sömnen i natt. Tack!



onsdag 15 oktober 2014

Sylvia Bjon och enfalden

In our sensible age - since the Dunwich horror of 1928 was hushed up by those who had the town's and the world's welfare at heart - people shun it without knowing exactly why. Perhaps one reason - though it cannot apply to uninformed strangers - is that the natives are now repellently decadent, having gone far along that path of retrogression so common in many New-England backwaters. They have come to form a race by themselves, with the well-defined mental and physical stigmata of degeneracy and inbreeding. The average of their intelligence is woefully low, whilst their annals reek of overt viciousness and of half-hidden murders, incests, and deeds of almost unnamable violence and perversity.

H.P. LOVECRAFT: The Dunwich Horror

Finlandssvensk journalistik


Ibland händer det att någon upptäckt en ny indianstam. Inledningsvis är uppståndelsen stor, ända tills antropologer avgör att nyckeln till överlevnad är framgångsrik anpassning till de yttre omständigheterna, varvid intresset småningom avtar. I vårt moderna samhälle hittar de uppmärksamma en helt annorlunda folkanhopning. Den gömmer sig bland allmänheten och lyckas överleva utan att besväras av ansvar, normer, moral, intelligens eller andra villkor som gäller för det mänskliga tillståndet. Medlemmarna i denna grupp antar nästan alltid skepnaden av en finlandssvensk journalist. Där yrkesmässiga avvikelser inom gruppen förekommer hör man experten Anu Koivunens namn nämnas.

Internet med större valfrihet för allmänheten har nu satt ekonomin hos bakåtsträvande mediehus i gungning. Att verkligheten kan ha konsekvenser i form av sparken åt journalister kommer givetvis som en stor chock för yrkesgruppen. Ingenting mindre än demokratin och det fria ordet hotas av dessa uppsägningar, enligt journalisterna. Det är en märklig, men inte helt okänd, tolkning. Även en tysk rikskansler förväxlade sin personliga undergång med nationens. Ytterligare tillkommer hotet mot den journalistiska mångfalden, om man får tro Hbl-journalisten Sylvia Bjon. Låt oss granska.

Sylvia Bjon är journalisten som får ta ansvaret för följande utrop:

"Jag är trött på att yttrandefrihet används som förevändning för att få vara anonym i vartenda trivialt debattinlägg."

"Verklig yttrandefrihet innebär att man inte ska behöva vara anonym. Tyvärr verkar det intressera allt färre att använda sin yttrandefrihet. I stället gömmer man sig bakom avatars och signaturer."

"Tyvärr kan de senaste tio åren av anonymiserad webbdebatt ha invaggat allt fler i tron att namngivna människor runtomkring oss har slutat hålla sig med åsikter. "

Det är inte alldeles lätt att googla fram liknande uppfattningar från den stora världen. I själva verket tycks de inte finnas. Yttrandefrihet är ju inte en förevändning och innebär inte att man måste, eller inte får, vara anonym. Anonymitet betyder ingalunda att en vanlig människa tror att namngivna personer saknar åsikter. Trots att de citerade vansinnesyttringarna måste vara ett bidrag till mångfalden bortom, och i förhållande till, den normala diskursen, är pluralismen inte hotad bland finlandssvenska journalister och Anu Koivunen av den enkla orsaken att den inte finns. Liknande uttalanden får nämligen beröm av Koivunen, medan Svenska Yles redaktionschef, Jonas Jungar, twittrar kommentaren "övertygande". Det finns inte belägg för att någon journalist ifrågasätter visdomen i detta.

Sylvia Bjon har senare bidrag till mångfalden. I Hbl (13.10) under rubriken Bra att Yle finns läser vi följande:

"För det första är Yle inte alls politikernas. Det är vårt, medborgarnas... Bergh varnar för något slags totalitarism i ägandet av medier (och därmed journalister) både när det gäller Yle och tidningarna, "som väljer vilka journalister som producerar innehåll för läsarens räkning". Men det andra som Bergh glömde att ifrågasätta i sitt resonemang var det totalitära i en värld där alla enbart väljer sin information själva. Mångfalden i informationsflödet hotas minst lika mycket av den totala valfriheten att välja bort information, att aldrig konfronteras med det man inte valt. Enfalden blir då lika stor som i ett totalitärt informationslandskap. Det är någonstans mellan de här polerna vi ska befinna oss."

This is wrong on so many levels, säger Dr. Phil. Det är tydligen mellan två poler av totalitarism vi ska befinna oss. Där platsar Sylvia Bjon väl. Men vi börjar. Det skattefinansierade mediebolaget Yle är vårt lika mycket som Nordkorea är folkets. Låt oss se vad "vårt" innebär. Jonas Jungar på Svenska Yle, liksom Bjon på Hbl, är av den åsikten att det är en medborgerlig skyldighet att betala för den journalistik medborgarna varken kan påverka eller välja bort, för att just det arrangemanget räddar allmänheten från enfalden. Som alltid missar Bjon i texten här ovan allt det som är uppenbart för omvärlden. I den värld vi lever i är vi så illa tvungna att välja bort information, ifall vi inte har tid att ta del av allt. Det har vi inte. Förutom det givna föraktet mot läsaren, finns det också ett förakt mot kolleger - något Bjon knappast är medveten om. Väljer vi fritt, och av nödvändighet bort, riskerar vi enfald. Den enfalden måste då komma från en annan journalist. Hon verkar nämligen ta för givet att den text journalisten producerar är viktig genom att den får medhåll av läsaren. Bjon borde, trots allt, ha personliga upplevelser av motsatsen vid det här laget, men hon lär sig inte. Vidare är det så att läsaren inte på förhand känner till den text han tänker välja. Vore det så, skulle det inte finnas någon mening med att välja den mera. Då man väljer en text, väljer man inte vad som borde stå i texten. Alla konfronteras med något de inte valt.

Om mångfalden hotas av att vi väljer bort, måste valfriheten bort. Det betyder att någon måste hänvisa oss till ett mycket begränsat antal texter vi borde konfronteras med. Den individen behöver inte vara Sylvia Bjon, utan någon som på goda grunder vill skona allmänheten från hennes enfald. Vem kan ifrågasätta det? I mångfaldens namn borde Bjon själv välkomna ett sådant beslut.

Avslutningsvis kan vi konstatera att det inte spelar någon roll vilka de i den här bloggen nämnda typerna är. På samma sätt ska skribenten vara irrelevant. Det är ingenting personligt och ingen ska eller egentligen kan ha makt över en annans tankar. Det är alltid läsaren som avgör vilket inflytande en text har. Även om olika mediehus lever i en brytningstid, kan vi söka tröst i det beständiga. Om Sylvia Bjon med kolleger fick sparken i dag är två saker oförändrade. Hon vet fortfarande ingenting om den värld vi lever i och hotet mot det fria ordet är fantasteri.

Tack för att ni besökte!






torsdag 20 februari 2014

Jeanette Björkqvist, hjärnan och slutarmuskeln

Hbl-journalisten, och numera även pjäsförfattaren, Jeanette Björkqvist har skrivit manuset till föreställningen Kvinna till salu. Här handlar det om dokumentärteater, vilket innebär att bidraget i bästa fall är dubbelgarderat mot kritik. Skulle något saknas i kreativitet kan man hävda det dokumentära i  inslaget och är man bara kreativ med sanningen är verket givetvis fiktivt. Men kreativiteten och sanningen är offer i den begreppsfusion som ger att en prostituerad kvinna är till salu, trots att hon som inhandlat gods går sin väg efter förrättat ärende.

I Hbl:s scoop för söndagen (16.2) hittar vi således ett mittuppslag som tidningens journalist Pia Ingström ägnat tidningens journalist Jeanette Björkqvist. Rubriken är När din hjärna slutar att fungera och förbereder den läsare som är bekant med Hbl på en konfessionell berättelse av Björkqvist. Man blir inte helt besviken. Artikeln ska handla om människohandel, men som huvudperson lyfter Björkqvist fram en kvinna som frivilligt kommit till Finland för att ordna upp sin ekonomi genom att sälja sex. Den företagsamma kvinnan ådrar sig en arbetsskada i form av defekt slutarmuskel. Det måste vara någon annans fel.

För Björkqvist, liksom för så många vänstermänniskor och feminister, är behovet att ordna ekonomin alltid förknippat med yttre tvång. Därför sätter hon inte huvudvikten på det faktum att kvinnan varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen, något som är väldigt vanligt bland prostituerade och kvinnliga porrstjärnor utan att Björkqvist fördömer porren. I stället måste vi se till fördelningspolitiken. Björkqvist ser lösningen:

"Människohandeln hänger samman med den stora strukturen, med enorma skillnader i hur resurser och trygghet fördelas i världen och i samhället".

Den största gemensamma nämnaren för prostituerade är ett kärlekslöst hem, inte ett fattigt hem. För manliga fångar är det en faderlös familj, inte en fattig familj. Varifrån kommer då den envisa föreställningen om att det är någon som fördelar resurser över huvud taget, att det görs på ett orättvist sätt och att en jämnare fördelning löser svåra personliga problem? Vi går till slutarmuskeln. Häng med!

Enligt Sigmund Freud genomgår människan i sin psykosexuella utveckling den orala och anala fasen för att slutligen, om vi hoppar över några latensperioder, inta den genitala positionen. I den orala fasen saknas adekvat differentiering av subjekt och objekt. I den anala fasen har barnet ett behov av att vara tillräckligt trots aningar om de privilegier föräldrarna har och i den genitala fasen har barnet insett att man förlorar kampen i den anala fasen, varför en idealisering av genitaliteten hos föräldern av samma kön och senare mogenhet leder individen till egna objekt eller åtminstone bort från den anala fasen.

Ibland kan människan bli kvar i den anala fasen livet ut. Som en förklaring ges en "förförisk" moder som lurar sin son att tro att han är komplett utan manlig kapacitet. Han får givetvis snabbt erfara att den inte lika snälla fadern har rättigheter han själv inte har och att den kärleksfulla modern varit honom bittert otrogen med fienden. Den lilla flickan kan ha problem med att identifiera sig med modern som får mer än hon själv av en fader hon beundrar mer än modern gör. Viljan att rätta till läget kan leda till en strävan att få faderns makt. Lösningen för både pojken och flickan ligger i en förminskning av alla och reducering av skillnaderna då den verkliga möjligheten att nå föräldrarnas nivå självfallet saknas. Den anala fasen stärks, riskerar att bli permanent och intar ett försvarsläge genom att tolkas som överlägsen den genitala fasen. Inställningen till verkligheten blir en irrationell perversion.

Den här symboliska utveckling beskriver den analsadistiska pervertikerns behov av att senare jämställa alla störande skillnader. Faderns lag som säger att reglerna är samma ska reduceras till barnets krav på lika utfall utan förmåga. Moderns krav på behovstillfredsställelse mot belöning ska förvandlas till automatisk rätt till kärlek med inflytande, respekt och kvoter till toppjobb. Då det genitala står för differentiering, innebär det anala jämställdhet. Bèla Grunberger har beskrivit det anala som ett digestivt system. Han talar om;

"fragmentation of ingested food and its degradation into less and less differentiated elements, which progressively lose their former peculiarities, and forming finally a homogeneous mass, the faecal bolus"

För att dölja fusionens huvudsakliga produkt måste jämställdheten poleras. I analsadistens egokosmiska värld av perversioner finns inga ekonomiska skillnader, inget kön, ingen avundsjuka. Uniformiteten härskar och som hos SS-soldaten är skitstöveln blank. Vid den enfärgade regnbågens ände väntar en förgylld kruka exkrement. Tack igen!







lördag 9 november 2013

Hbl-filosofin

Något som inte finns


Grundideologin bakom Hbl:s behandling av den kulturella mångfalden, frågeställningar rörande terrorist och frihetskämpe, samt rätt och fel beslut av politiker kan härledas ur den moraliska relativismen. För kulturen och de nu mest aktiva terroristerna gäller kulturrelativismen. För inhemska politiker värderas rätt och fel enligt de politiker man gillar eller avskyr.

Antagandet att moralisk relativism är en förhållning att föredra bygger på den sanna iakttagelsen att det saknas objektiva belägg för moralisk absolutism. Eftersom det är så, kan ingen moralisk värdering vara bättre eller sämre än en annan, ingen kultur överlägsen en annan och ingen sanning vara mera sann än en annan. Men redan i den moraliska relativismens grundtes hittar vi problem som tar oss vidare. 


Vi börjar. Om redan utgångspunkten för avfärdandet av den moraliska absolutismen bygger på dess oförmåga att uppvisa objektiva belägg, förutsätter den moraliska relativismen som kriterium för en annan moralisk ståndpunkt en absolut sanning och objektivitet som inte finns i den egna bedömningen. Att ett objektivt belägg saknas borde inte radera den moraliska absolutismen, utan jämställa den med den moraliska relativismen om ingen värdering eller sanning är bättre än en annan. Tyvärr är objektivitet inte ens ett redskap för att avgöra moralisk hållning, vilket relativister inledningsvis, och enbart gällande andra, glömmer. Logiken är det och den krossar den moraliska relativismen.

Några exempel. Påstår någon att sanningen är relativ gör han anspråk på absolut sanning, varför påståendet är självvederläggande. Menar någon emellertid att det som är sant för dig är sant för dig, men inte för honom, blir det också problem. Säger du då att relativismen enligt dig är falsk och för att kontrollera frågar honom om relativismen verkligen är falsk, har han två alternativ. Svarar han nej, är det som är sant för dig, nämligen att relativismen är falsk, inte sant för dig, varpå relativismen är falsk. Svarar han ja, är relativismen falsk. Hävdar han då att bekräftelsen inte skulle komma från en utomstående, har han ändå ett personligt bekymmer. Tycker han nämligen att det är fel att relativismen är falsk för honom tror han på detta som en absolut sanning, vilket inte var tillåtet enligt relativismen, varvid relativismen är falsk.

Fortfarande kvar? Låt oss utvidga ämnet till att omfatta kulturrelativismen. Enligt den är det som är fel i en kultur inte nödvändigtvis fel i en annan. Det här innebär att vi enligt relativisten har separata kulturella öar som Sannfinländare, Sverigedemokrater och andra nationalister bara kunde drömma. I den ena kulturen  kan det vara kvinnoförtryck att man inte har lika många kvinnliga chefer trots lika rättigheter och homofobi om man hävdar att man och kvinna är ett naturligt föräldrapar. I den andra kulturen kan könsstympning av kvinnor vara ett krav och homosexualitet straffas med döden. Kulturrelativisten kan inte klandra den senare kulturen, eftersom han saknar ett kulturellt mandat. Däremot kan han beskylla någon ur den egna kulturen för till exempel islamofobi, om kritiken riktar sig utanför den egna kulturens ramar.

Även här stöter relativisten på problem. Det första och största är att ingen kultur i världen omfattat den moraliska relativismen. Relativisten följer således inte den kulturella koden oberoende av var han rör sig på planeten. Ett ytterligare bekymmer är att alla sociala reformer är av ondo då de bryter mot den rådande moralen. Inte bara relativisten, utan också Jesus, Gandhi, Martin Luther King Jr., är onda. Men nu kan det ju hända att koden i ett fritt samhälle tillåter yttrandefrihet och internationella krav på reformer. Även då är relativisten en outsider, ty frihet ger legitimitet åt islamofoben enligt den existerande kulturen. I själva verket är det så att den moraliska relativisten är den enda som alltid borde tiga enligt sina egna kriterier.

Sammanfattningvis kan vi konstatera att Hbl som grundläggande filosofi har ett begrepp som inte signifierar något över huvud taget utöver sin motsats, men det är överflödigt. Även om det är sant att moraluppfattningar kan utvecklas och skifta, övergår de aldrig i moralisk relativism. Hos Hbl-journalister känner man igen den moraliska relativismen som avsaknad av ett fungerande värdesystem och en ursäkt för inkonsekvent tänkande. Att journalister som inte skiljer på den egna beskrivningen och den yttre verkligheten, symbolen och det symboliserade, väljer i den moraliska relativismen en symbol utan innehåll som sin hållning, säger något om psyket. Tack för att ni orkade!
















onsdag 23 oktober 2013

Mikael Kosk och vetenskapligheten

Naturlig inkompetens hos Hbl:s ledarskribent


Hufvudstadsbladets chefredaktör Jens Berg och biträdande chefredaktör Lena Skogberg skriver inte mycket eller ofta, men framhåller alltid att tidningen har otroligt skickliga journalister då de gör. Tidningen har verkligen innehållit mera de senaste dagarna, vilket ändå beror på att man gjort reklam för bilar med koldioxidutsläpp. Reklamintäkter behövs för att man fortsättningsvis ska kunna ge ut tidningen och skriva ledartexter om den förestående klimatuppvärmningen. Katastrofen måste tas på allvar. Det är helt klart, som vi ser. 

Trots det kommer klimatet inte att vara huvudsaken i dagens blogg. I stället är det ledarskribenten Mikael Kosks hantering av vetenskapsteorin som granskas. Att han inte vet vad han skriver om nu heller är uppenbart. Vi låter Kosk berätta;

"En sammanställning av drygt 800 forskares arbete har trots allt så god täckning som en vetenskaplig rapport någonsin kan få. Naturligtvis är det möjligt att den lilla minoriteten av så kallade klimatskeptiker har rätt. Inom vetenskapen kan vilken teori som helst falsifieras så fort det dyker upp bevis för någonting annat än vad den påstår. Men de politiska konklusionerna ändras inte av den hypotetiska möjligheten att klimatuppvärmningen inte existerar eller att den har andra orsaker än människans växthusgasutsläpp."

Tycker man genuint att den lilla minoriteten naturligtvis kan ha rätt, ska man inte se god täckning för vetenskaplighet i 800 forskares sammanställning. Antalet forskare och åsiktsamstämmighet avgör inte vem som har rätt. Det medger Kosk själv!

Mikael Kosk fortsätter med den av Karl Popper introducerade falsifierbarheten som en demarkationslinje för vetenskap och ickevetenskap. Emellertid har han missuppfattat begreppet. Falsifierbarhet handlar inte om bevis i egentlig mening. En teori falsifieras av att den visas vara fel, inte av att "bevis för något annat" leder oss till rätt teori. Nya rön måste nämligen i sin tur vara falsifierbara för att uppfylla kriteriet för vetenskaplighet. Ett bevis är ett a priori konstaterande som inte kan falsifieras, eftersom man har att göra med ett faktum. Iakttar alla att "katten står på bordet" finns det ingen teori att falsifiera. Man är tvungen att acceptera att det förhåller sig så. Teorin som utgår från att "alla svanar är vita" kan däremot falsifieras av att en svart svan dyker upp. Teorin om att det bara finns vita och svarta svanar falsifieras i sin tur av att en ny färg hittas, och så vidare. Paul Persson uttrycker sig väl då han säger att falsifiering innebär verifiering av negationen till en hypotes.

Men hur förhåller det sig då med påståendet "människan orsakar en framtida klimatuppvärmning"? Tyvärr är påståendet ickefalsifierbart. Enligt Karl Popper är en slutsats om framtiden härledd ur stora öppna system, som belastas av många teorier, inte falsifierbar trots att ett litet delområde i systemet är det. Klimatet är ett sådant system.

Man kan således inte hävda att det finns belägg för en antropogen uppvärmning med katastrofala följder, även om det känns tryggt att påstå att solen går upp även i morgon i enlighet med de enkla lagar som gäller. På samma sätt saknade klimatskeptiker bevis för att klimatuppvärmningen skulle stanna av 1997. Att så blev fallet är ett konstaterande som inte falsifierar ett ickefalsifierbart påstående som IPPC kom med, utan bara en verklighet som visar att IPCC hade fel. 

En sann skeptiker är inte för eller mot ett fenomen, hävdar inte bevis där de inte kan framföras och dras inte med övertygelser. Karl Poppers filosofi är egentligen inte så svår, utan mera sunt förnuft folk brukar utan att ha hört om mannen. Hbl är ett säkert undantag. Visst ska vi bry oss om jorden, men människor vill klara sig. Många åker bil till jobbet för att göra det. Andra gör reklam för bilar. Tack igen!