Hbl och den politiska polisen Thomas Elfgren.

Bråda tider på Hbl

De senaste månaderna har några händelser prövat ansvaret och djupet i det journalistiska uppdraget på Hbl-redaktionen. Det betyder att Hbl-journalisterna varit tvungna att avslöja och kritisera selektivt, dölja och ljuga med omsorg och kontra obekväma händelser med neutraliserande mothändelser.

Vänsterpolitikern Li Anderssons olagligt beväpnade ordningsmän angreps av nazister på en bokmässa i Jyväskylä. Skyddspolisen kritiseras i Hbl för att den ser något som hittills visat sig vara en engångsföreteelse som just en engångsföreteelse. Polisen borde göra en offentlig politisk profilering och hotbild av huliganerna. Kritiken är mildare då det gäller huliganerna i Husby. Här har det angripna offret, samhället, ett kollektivt ansvar. Även nu handlar det om politik. Felaktigt nämns arbetslöshet som orsak till brott för barn som inte berörs av arbete. För att vi inte ska tro att Husby handlar om en engångsföreteelse i Sverige, det gör det ju inte heller, erbjuds vi motnyheter här hemma i form av hotade ambulansförare och näthat. Till den moderna, eller kanske postmoderna, enligt Sanna Raymans beskrivning i SvD, journalistiken hör inkonsekvens i rättvisa och moral; En handfull bråkmakare borde Skyddspolisen spana in. En mycket större grupp potentiella och verkliga huliganer ska samhället hjälpa. 

I ett sådant läge är det bara naturligt att Hbl gör en intervju (26.5) med kriminalöverkommissarie Thomas Elfgren som har politiska ambitioner inom det parti, Svenska Folkpartiet, som i praktiken äger Hbl. Av en händelse är han, liksom ledarskribenten Susanna Ginman, också orolig över att Skyddspolisen tänker fel då högerextremistiska element avfärdas som enstaka företeelser.

Enligt Hbl är Thomas Elfgren känd som expert på psykologisk profilering, varför en lätt profilering av honom måste tillåtas. Människor med politiska ambitioner bör per automatik betraktas som patologiska narcissister oberoende av om de är det eller inte, eftersom politikern har ett samhällsansvar. En politiker accepterar vanligen den här utgångspunkten genuint eller skenheligt. 

I sin blogg framstår Elfgren som en ganska tunn, ytlig och undvikande person. Hans narcissism blir något tydligare i det politiska budskapet som består av för tidseran konventionella klichéer om att allt ska bli bättre och ingenting sämre. Han är inte paranoid på ett trovärdigt sätt, men populistiskt projicerande av egna simpla drag på människor som han uppfattar som mindre internationella och toleranta än han själv. 

Ytterligare är hans narcissism typiskt gränsöverskridande, vilket framgår i intervjun(26.5), varför han inte har omdömet att reflektera över lämpligheten i att vara polis och politiker. Han skrämmer inte med sin intelligens, men bristerna kan eventuellt döljas något av att journalisten Jeanette Björkqvist ställer frågorna.

Ett exempel;

Jeanette Björkqvist; Skyddspolisen säger att högerextremismen inte är ett problem i Finland?

Thomas Elfgren; Vad måste hända för att man ska kalla något ett problem? Jag tycker redan att samhällsklimatet är ett problem.

Grundantagandet är klart redan i frågan.

Man kunde tro att Skyddspolisen har bättre möjligheter att bedöma läget. Enligt Elfgren manipuleras folkmassor mot ett visst mål med propaganda och desinformation, men i Finland är det trots det lugnt på gatorna efter klockan sex på kvällen. Om han googlat fram Skyddspolisen, hade följande information hittats:

"Skyddspolisen (Skypo) är en operativ säkerhetsmyndighet med terrorismbekämpning, kontraspionage och säkerhetsarbete som kärnverksamhetsområden. Skyddspolisens grundläggande värden är laglighet, pålitlighet och kvalitet."

Fem härjande högerextremister på fyllan är ett problem, men inte ett problem för skyddspolisen.

Elfgren hävdar vidare följande;

"Av de 200-300 terroristangrepp som riktades mot Europa 2011 var inte ett enda relaterat till islamistisk radikalism."

Skyddspolisen gör en annan bedömning här;

"I Europa förekommer separatistisk och extremislamisk terrorism. Separatismen har oftast samband med nationalistiskt tänkande. Det största hotet utgörs i dagens läge av den extremislamiska terrorismen. I det dagliga terrorismbekämpningsarbetet spelar det intensiva informationsutbytet mellan säkerhetsmyndigheterna en nyckelroll."

Det en vanlig människa förstår är att den hårda bevakningen av radikal islamism kan vara orsaken till uteblivna terrordåd. Skyddspolisen och internationella underrättelsetjänster berättar inte om antalet nära ögat situationer. 

Angående kontraspionage har Skyddspolisen följande att säga;

"I sin spionverksamhet utnyttjar underrättelsetjänsterna fortfarande i stor utsträckning diplomatiska täckbefattningar som erbjuder en viss immunitet mot rättsliga förfaranden. Därutöver kan verksamheten bedrivas även under täckmantel av konsult, forskare, journalist, affärsman eller studerande eller någon annan lämplig roll."

Här kan man anta att Skyddspolisen är intresserad av eventuella motsvarande kontakter i Finland. För det nationella säkerhetsarbetet gäller då att man beroende på tidsperiod och situation granskar individer med liknande politiska idéer som Hbl-journalisten Marianne Lydén och kolumnisten Nils Torvalds har. Eventuell har man Thomas Elfgren på listan av individer som vill arbeta för inskränkta mänskliga grundrättigheter. Som förespråkare av politiskt ställningstagande polis är han redan extremistisk. Det är folk med positioner man granskar.

Skyddspolisen har knappast samma erfarenheter som Jack Bauer i serien 24. Sannolikt är verkligheten för otrolig för att duga som fiktion, men samtidigt trist. Lite som texten i Mikael Kosks ledare. Utmärkta relationer till Israel och USA är ett måste. Liksom förmågan att inte diskutera med journalister och Thomas Elfgren.

Hbl-journalisten Janne Strang och världen. Kravallerna i Husby.

Det journalistiska uppdraget helt kort

I sin senaste blogg beskriver Hbl-journalisten Sylvia Bjon sitt yrke:

"Det är journalisternas jobb att vada genom floderna av struntprat med sin bullshitdetektor, och det är helt klart berättigat för tidningsläsare, tv-tittare och radiolyssnare att klaga de gånger journalisterna inte lyckas få fram hur allt ligger till i klarspråk. Men det är också oroväckande om det anses helt legitimt på statsrådsnivå att – år efter år, regering efter regering – vänta och se när journalisterna ska lyckas hugga sig genom orddjungeln och nå sanningen.

Att linda in begreppen i pressmeddelanden till medierna är samma sak som att undanhålla sanningen inför sin egen chef. Statsrådet är inte en reklambyrå, utan det är folkets bitch, och folkets bitch ska rapportera."

Bjon fortsätter sedan med att beskylla regeringar som kommer och går för arrogans i sina försök att undvika offentlig debatt. Hon har säkert rätt. En annan bild av journalistens förmåga att hantera sanningen, även om regeringen rapporterade öppet, kan man få om man läser fler av hennes bloggar eller lyssnar till vad hon har att säga i aktualitetsprogrammet Obs. Insikter om begrepp som demokrati och yttrandefrihet samt viljan att tillåta anonymitet för att främja den offentliga debatten finns inte. I stället producerar Sylvia Bjon hisnande missförstånd om samhället som dessutom borde jämka sig enligt de utopier hon har. Hennes jobb är att vada i sin egen bullshit med detektorn avslagen och därefter tro sig vara skickad att informera allmänheten om sanningen. Betrakta det här som en uppvärmning inför dagens granskning av en annan Hbl-journalist - olyckan Janne Strang.

Janne Strang har inte alltid lyckats beskriva verkliga fysiska händelser i världen på ett sätt som övertygar allmänheten om att hans sinnen förmedlar genuina intryck. Efter terrorattackerna mot USA hade han i en Hbl-bilaga stor respekt för konspirationsteoretikerna Dylan Avery och Jason Bermas bakom videosnutten Loose Change. Han kallade dem för sanningsökare och visst kan patologiska mytomaner vara dömda till att vara det livet ut. Om redan konkreta incidenter vållar problem, är inte små abstraktioner en lättare uppgift för Janne Strang. Det blir klart i hans ledare i Hbl (23.5) då han beskriver huliganismen i Husby.

Strang hinner inte längre än till rubriken Upploppen är en klasskamp innan det blir klart att han kommer med ett omotiverat påstående. Vilken samhällsklass tillhör yngre tonåringar? De hör möjligen till klass 7 A eller 8 B och kampen kan handla om att lyckas hålla kvar svåra ungdomar i klassen, men vänsterns förklaring duger inte. Strang skriver;

"Det är inte folks etniska ursprung som leder till upplopp – det är en klassfråga. Det är när vi behandlar människor med "ofinskt" utseende eller accent som andra klassens medborgare som vi skapar utanförskap, och i förlängningen arbetslöshet och fattigdom."

Den etniska tillhörigheten är inte det väsentliga här, utan det viktiga är att Strang, för att kunna komma med sitt påstående om att upploppen är en klassfråga, borde visa att arbetslösa och utslagna finnar och svenskar utan invandrarbakgrund sätter eld på sina stadsdelar. Om så inte sker, vad är då förklaringen?

Vidare skriver Strang att;

"Konflikten mellan ungdomarna och polisen i Stockholms västra förorter började inte med dödskjutningen av 69-åringen den 13 maj, liksom den inte gjorde det i London där Mark Duggan sköts ihjäl 4 augusti 2011, eller i Paris där Bouna Traoré och Zyed Benna dog av elchocker när de gömt sig för polisen vid ett ställverk den 27 oktober 2005. Men i samtliga städer var dödsfallen utan tvekan den utlösande faktorn för huliganismen som följde.

Spänningen och misstron mellan ungdomsgäng och poliser finns överallt i världens fattiga förorter. Det är en pyrande lågintensiv konflikt där bägge sidor konstant upplever att den andra provocerar. Man ackumulerar långsamt en irritation och avsky för varandra, och när någondera sidan gör ett övertramp, övergår det "kalla kriget" i het drabbning."

Första ordet i själva ledartexten är fel. Ensidig skadegörelse är inte en konflikt med polisen. Det finns ingenting att diskutera. Det är polisens uppgift att skydda sina medborgare. Bagaren har en annan uppgift, men inte en konflikt. Strang fortsätter;

"Vissa intervjuade ungdomar talar rakt ut om "ett krig mot polisen". Är det en helt vansinnig tanke att också somliga i insatsstyrkorna börjat se sitt jobb som ett "krig mot dräggen och råttorna", och sig själva som soldater i frontlinjen mellan anarki och civilisation?"

Här får vi inledningsvis en trovärdig beskrivning av ungdomarnas attityd. Emellertid kan inte Strang av någon anledning producera motsvarande inställning hos polisen, varför han kommer med en fråga som ska jämställa parterna ens på något sätt. Tyvärr är frågan om att bli sedd och hörd, den fråga som också är själva huvudfrågan för huliganerna och journalisterna, irrelevant. Det spelar ingen roll vad någon, somliga, eller rent av alla ser, tycker och känner så länge man handlar korrekt. De flesta individerna i ett modernt samhälle har ingenting att göra med de flesta andra. Det här inser mogna individer, också ungdomar.

Bekymret är än en gång ett psykologiskt problem som huliganerna, med lika belastade journalisters hjälp, vill överföra på samhället. I bakgrunden spökar en endopsykisk struktur som låst sig i en situation där en separat modersbild håller på att internaliseras. Det konkreta behovet av modern tillsammans med det psykiska behovet att sparka ut stora delar av den internaliserade modersbilden för att kunna skapa större autonomi leder till en konfliktsituation som kan bli permanent om modern upplevs som otillräcklig. Skammen över att behöva den mor man egentligen hatar tvingar det äldre, men psykiskt omogna, barnet att söka ett moderssurogat som tillåtet hatobjekt. Samhället blir ett sådant. Emellertid består den gamla moderskonflikten; huliganerna, journalisterna på Hbl, lyxfeministerna och överklassvänstern är beroende för sitt uppehälle av det samhälle (modern) de måste hata för att kunna befria sig från sin tacksamhetsskuld i hopp om att nå autonomi. Det ständiga beroendeförhållandet reducerar ändå hoppet till en utopi. Utopin som autonomi och stormål för simpla ideologier är således ett tecken på att individen resignerat inför möjligheterna till en autonomi som ett tillstånd i nuet. Sakliga, och just därför omedvetna, misstankar om att personlig autonomi är verklighet för andra förstärker hatet mot omgivningen. Då är man kanske hänvisad till Janne Strangs redskap. Först jämställer man andra med sig själv i det ensidiga brottet. Genast därpå erbjuder man idiotiska råd i form befallningar och utrop. "Nolltolerans för rasism" är lika meningslöst som "Bara godhet tillåts".

Kanske det trots allt handlar om en klasskamp? En psykologisk klasskamp där den beroende individen måste söka sin autonomi i hopp om att nå en högre psykologisk klass. Hon får föra kampen ensam, ty autonomi tar inte plats av någon annan. Mannen är inte feministens största problem, kapitalisten är inte kommunistens och polisen är inte huliganens.

Till sist en länk till en blogg som reagerat mot Dylan Averys och Jason Bermas film Loose Change. Bloggen heter, som om den vore riktad till Janne Strang, Screw Loose Change.

Hbl-favoriten Eva Biaudet

Biaudet får inte granska arbetslivet,

är rubriken över uppslaget om arbetsplatsdiskriminering och olika behandling vid anställning i Hbl:s pappersupplaga i dag. Alla små detaljer är tydligen inte helt fel i vårt samhälle, även om det att den inkompetenta vänsterfeministen, Eva Biaudet, har sitt nuvarande arbete är det.

Den skamlösa skandalen och Hbl-favoriten, Eva Biaudet, har ett huvudsakligt förflutet som riksdagsledamot för Svenska Folkpartiet. Senare var hon särskild representant för bekämpning av människohandel vid OSSE. Efter att kontraktet där löpt ut, kom hon tillbaka till Finland med oförrättat ärende. Det är en självklarhet då uppgiften är för stor. Efter hemkomsten blev Hbl rätt omgående en reklamtidning för den arbetslösa privatpersonen Eva Biaudet. Biaudet fick uttala sina önskemål. Eftersom hon var van vid lön utan egentliga uppgifter, ville hon att något skräddarsys kring en person som hon själv, så som man gör i stora världen, utan att kraven på henne var alltför höga. Slutligen lyckades hon bli minoritetsombudsman framför näsan på kompetenta invandrare och minoriteter, trots att hon saknade behörighet. Detta efter hårt lobbande inför regeringen från den likaså moraliskt korrupta partikamraten Astrid Thors. Biaudet fick dispens. Det här är bakgrunden hos minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, som även kallas diskrimineringsombudsman, med uppdrag att granska att andra inte råkar ut för typer som hon själv i arbetslivet.

Förfaringssättet vid tillsättningen av Eva Biaudet har rönt uppmärksamhet. Docent Silvo Kaasalainen och professor Pekka Viljanen ser politiska utnämningar som korruption här. Herrarna hänvisar till följande paragrafer;

6 §

Jämlikhet

Alla är lika inför lagen.

Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

125 §

Behörighetsvillkor och utnämningsgrunder för tjänster

Genom lag kan bestämmas att endast finska medborgare får utnämnas till bestämda offentliga tjänster eller uppdrag.

De allmänna utnämningsgrunderna för offentliga tjänster är skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd.

Kalle & Hobbe kan vara mycket roliga, men inte helt otroliga. Eva Biaudet borde vara helt osannolik, men är verklighet. Att Hbl, utan att med ett ord ta upp konflikten i hennes position, ger utrymme åt henne borde inte finnas som ett alternativ. Hur är det här möjligt?

Psykoanalytikern Otto Kernberg menar att redan människor med fungerande skuldkänslor kan utsätta sig för gruppregression där enkel manipulation från en frontfigur förutsätter känslor av artig samhörighet. Den här förklaringen behöver inte gälla för Hbl. Hos tidningen torde det finnas tillräckligt mycket narcissism med splitting av onda egenskaper på andra. I själva verket används en ömsesidigt parasiterande Eva Biaudet som frivillig bulvan för tidningens agenda, som går ut på att bevaka privilegierna hos den egna snäva kretsen på ett rent personligt plan genom att upprätthålla fantasin om ett större hot mot minoriteter. För detta ändamål kan man missbruka den finlandssvenska lojaliteten eller varför inte allmänheten. Ett fåtal människor hjälper varandra att hålla positioner genom att vädja till en lite större grupp. Fenomenet är välbekant inom feminismen och kommunismen. Vi är hotade. Vi måste hålla ihop, men med vårt tolkningsföreträde.

I artikeln frågar Eva Biaudet, som arbetsmarknadsparterna inte vill ha att göra med som opartisk utredare, följande;

"Varför skulle inte vår opartiskhet duga i arbetslivet?...De vill inte ha in moderna självständiga utredare som representerar samhället och demokratin i övrigt..."

Läsaren börjar märka att Eva Biaudets brist på självinsikt karikerar den simplaste beskrivningen av patologisk narcissism. Total avbalkning från den egna situationen, ingen respekt för mer kompetenta medmänniskor vid egen anställning, ingen uppfattning om vad en vidare allmänhet kan tänka om henne, ingen uppfattning om att de hon inte hör eller ser ändå finns. Det betyder att hennes amoraliska hållning bygger på en stark grund. Och att hon har de egenskaper en Hbl-favorit bör ha.

Hbl och klara rättviseproblem

Mikael Kosk tänker

Dagens blogg tar itu med Hbl-journalisten Mikael Kosks bidrag  (Hbl 10.5) till debatten om Jehovas vittnens dispens från värnplikten på grund av övertygelse och det principiella problemet med en religiös grupps särrättigheter som han nämner. Alla övertygelser ska prövas på samma grunder, är både rubriken och slutsatsen i Kosks text. Det här låter jämlikt och rättvist, men hur har han kommit fram till slutsatsen? Genom att avfärda två alternativ. Kosks ger det första;

"En möjlighet är att skriva om den grundlagsstipulerade skyldigheten att försvara landet till en allmän skyldighet att tjäna fosterlandet...

Problemet med en allmän samhällstjänst som är bortkopplad från det militära och civila försvaret är att den också borde gälla kvinnor och ålänningar. Det är svårt att fylla en allmän skyldighet med meningsfulla uppgifter åt alla."

Något har hänt redan här. Plötsligt har det principiella problemet med särrättigheter förvandlats till ett praktiskt problem om särrättigheterna inte upprätthålls för utvalda grupper. Många finländska män skulle säkert ge sin plats i samhällstjänsten åt kvinnor och ålänningar.

Kosk ger det andra omgående;

"En annan möjlighet är att göra uttagningen till tjänstgöringen mer selektiv. Det tjänar försvarsmaktens behov men har klara jämlikhets- och rättviseproblem."

Läsaren noterar omedelbart konflikten. I det första alternativet är en avvikelse från selektiviteten till fördel för jämlikhet och rättvisa ett problem, i det andra är selektiviteten ett klart jämlikhets- och rättviseproblem. Efter att allmänheten fått ta del av Kosks klara tankar följer så lösningen;

"Det bästa alternativet är att pröva alla övertygelser på samma grunder. Det kan kännas vanskligt att ett undersökningsorgan mäter djupet av en människas övertygelse, men den som har en sådan måste kunna bevisa sin sak." 

Det bästa Mikael Kosk kan erbjuda stöter på patrull. I miljöer där en allmän uppfattning om sakernas tillstånd råder finns det nämligen en insikt om att moralisk, politisk och religiös övertygelse inte kan bevisas. Övertygelsen underkastas alltid iakttagarens godtycke.

Den enda jämlikheten man kan ana sig till här är att ingen av Hbl:s journalister hade klarat uppgiften bättre. Differentieringsförmågan och den logiskt konsekventa uppföljningen saknas regelbundet i sin helhet. Rättigheter, förmåner och privilegier borde uppfattas som olika begrepp. För Hbl:s del är det så att rättigheter inte uppfattas alls, medan förmåner och i synnerhet privilegier riktade till den egna intressegruppen ses som rättigheter. I en omgivning som styrs av moralisk korruption och manipulation som tradition i intressebevakningen, jagas det journalistiska uppdraget med strävan till objektivitet alltid på porten.

Eftersom rättigheter inte kan behandlas av Hbl, får vi småningom avrunda med några citat i anknytning till värnplikten.  Jämlik och rättvis behandling kan förekomma under förtryck och utan rättigheter. Objektivisten Ayn Rand har synpunkter. I dagens Hbl beskrivs hon av extremkommunisten Nils Torvalds som den morallösa elitens helgonförklarade författarinna. Hon rår ändå inte för vem som är hennes anhängare, lika lite som Nils Torvalds, Leif Salmén, Marianne Lydén bär ett ansvar för vem och vad de är anhängare av. Denna tolkning bör uppfattas som skonsam, om vi noterar att dessa mångsidigt obegåvade finlandssvenskar omfattat den ideologi som dräpt flest i mänsklighetens historia. Naturligtvis hittar du dem i Hbl. Men nu får Rand ordet. Avgör själv om hon talar för eliten eller varje individ. Här:

"Of all the statist violations of individual rights in a mixed economy, the military draft is the worst. It is an abrogation of rights. 

It negates man's fundamental right—the right to life—and establishes the fundamental principle of statism: that a man's life belongs to the state, and the state may claim it by compelling him to sacrifice it in battle. Once that principle is accepted, the rest is only a matter of time."

"If the state may force a man to risk death or hideous maiming and crippling, in a war declared at the state's discretion, for a cause he may neither approve of nor even understand, if his consent is not required to send him into unspeakable martyrdom—then, in principle, all rights are negated in that state, and its government is not man's protector any longer. What else is there left to protect?"


Kort, kanske onödig, förklaring inför nästa citat. Rand använder "anti-ideological" på ett annat sätt än kanske vi skulle göra, men texten håller.

"The most immoral contradiction—in the chaos of today's anti-ideological groups—is that of the so-called "conservatives," who posture as defenders of individual rights, particularly property rights, but uphold and advocate the draft. By what infernal evasion can they hope to justify the proposition that creatures who have no right to life, have the right to a bank account? A slightly higher—though not much higher—rung of hell should be reserved for those "liberals" who claim that man has the "right" to economic security, public housing, medical care, education, recreation, but no right to life, or: that man has the right to livelihood, but not to life."

En kort slutkommentar. I den text som inte är från Mikael Kosk ställs inga krav på finländska män, kvinnor eller ålänningar. De är bara utbytbara exempel i en text som granskar inkonsekvenserna, förhoppningsvis, i en annan text.

Hbl-favoriten Eva Biaudet, värnplikten och jämställdheten;

http://www.youtube.com/watch?v=riewc0VOleU 

Anu Koivunen och hatet

Hbl-kolumnist och den sociala kontexten

Dagens granskning handlar inte om exempel på utbildningens totala kollaps, utan går direkt vidare till dess följder. Medieforskaren och professorn Anu Koivunen hade en kolumn i Hbl (5.5) under den påstående rubriken Vi är inte jämställt näthatade. Hon kritiserar bolaget Yle för att det i ett tv-program hade likställt alla former av näthat vare sig det riktar sig mot vargaktivister, invandringsdebattörer, kostrådgivare eller kvinnliga journalister. Koivunen menar att Yles nätprojekt riskerar att försvåra all politisk analys. Hon kritiserar också den finländska debatten som följde med följande ord:

"Men redan då skiljde sig den finländska debatten från den i övriga Norden. Medan man i många andra länder såg anledning att syna högerextremistisk och främlingsfientlig aktivism i sömmarna, präglades den finländska debatten av en relativisering: Näthat drabbar alla likvärdigt, och vi är alla jämställda som offer. Vilken villfarelse."

Anu Koivunen väntar fortfarande på analyser från Yle. Själv klarar hon inte av att presentera sådana. Vi är emellertid inte jämställt drabbade av oförmågan, varför det analytiska sinnelaget hos läsaren genast upptäcker ett bekymmer i Koivunens beskrivningar. Det handlar givetvis om att hon kritiserar Yle för att bolaget inte värderar hatet som riktar sig från subjektet mot objektet olika beroende på de kriterier offret fyller. Skulle sådant förekomma, brukar man tala om en relativisering. Koivunen har missförstått.

Näthat drabbar givetvis inte alla, men alla likadana hot som riktar sig mot sannfinländaren Olli Immonen eller minoritetsombudsmannen Eva Biaudet drabbar dessa två likvärdigt utifrån sett. Yle ska låta publiken likställa det. Det grundläggande civiliserade draget, som anser att Fru Justitia är blind, saknas i Anu Koivunens kolumn. I Hbl är hon inte ensam med en förhistorisk attityd. Susanna Ginman skriver följande om myndigheternas agerande vid en nynazistisk attack mot vänsteraktivister här;

"Deras attentat ses som enskilda händelser, inte som hot mot rikets säkerhet. Ändå gör sig den här gruppen skyldig till våld som drabbar personer som stöder minoriteters rättigheter och motarbetar extremhögern. Hur många och hur allvarliga våldsdåd behövs för att de ska betraktas som ett hot? Med sina uttalanden förringar polisen det politiska våldet."

Nu har det visat sig att händelsen var enskild. Något hot mot rikets säkerhet, som inte upprätthålls av vänsteraktivister, har aldrig förekommit. Polisen förringar inte våldet, men låter bli att ta politisk ställning. Att offret påstås stödja minoriteters rättigheter och motarbeta extremhögern är självfallet trivialt i sammanhanget. En politisk myndighet vore ett mycket större bekymmer där omsorg för rättvisa råder.

Återgår vi till Anu Koivunen ser vi att hon störs av annat. Hon skriver;

"Till skillnad från det uppmärksammade svenska reportaget Män som näthatar kvinnor (6.3) erbjuder Yle ingen samhällsanalys. I stället intervjuas en polis, en psykiatriker och en medieforskare, i morgonsoffan en jurist. Individualisering och psykologisering av såväl näthatare som de hatade leder till en diskussion om känslor, beteendekoder och nätetikett. Hatet förlorar sin sociala kontext."

Ignorerar man för stunden objektrelationsteorin och andra beskrivningar om individens utvecklingen till en osjälvständig människa bakom simpla ideologier, kunde följande iakttagelse gälla för hatet i sin sociala kontext;

• hatet upprätthålls av ideologier som ser gruppen, i stället för individen, som den minsta betydelsebärande enheten.
• hatet är en legitim ingrediens i all gruppverksamhet, eftersom allting handlar om förstärkta eller försvagade positioner, om att ta plats.
• hatet legitimerar således slutmålet, som är att avlägsna den onda motgruppen.

Feminismen, kommunismen och nazismen är enkla ideologier som dras med en liknande indelning i allgoda och allonda grupper.

Placeras hatet i sin sociala kontext försvinner inte alla likheter mellan ideologier. De blir tvärtom tydligare. Förbjuds en individualisering och psykologisering av näthatare till förmån för en socialisering och normalisering av sinnessjukdomen bakom likasinnade ideologier, kan det givetvis vara svårt för Anu Koivunen att hitta analyser över huvud taget. Hon har redan svårigheter att se vad debatten i Norden handlat om. Paulina Neuding förtydligar här och Sanna Rayman här. 

Hbl-attityden

Demokratin, kapitalismen och Den Andre

I ett civiliserat rättssamhälle är individen den minsta fokala enheten med operationella funktioner och rättigheter. Ingen undkommer verklighetens villkor, som ger en tredelning mellan individen, omvärlden och tolkningen som individen kan rikta mot omvärlden eller sig själv. Där normal insikt råder förväxlas inte tolkningen med fakta och bevis, utan den betraktas som bättre eller sämre under ständig granskning. Är identitetsutvecklingen rubbad så att gränserna mellan individen, omvärlden och tolkningen är oklara, finns det en risk för att tolkningen uppfattas som fakta, orsaker och sammanhang. Där så sker vill individen ofta kompensera bristerna i utvecklingen genom att konstruera en identitet utgående från de möjligheter historicismen, idealismen och utopin erbjuder. 

Hos den gränslösa, outvecklade och stora individen uppfattas tolkningarna av tidsperioder i det förflutna som drivande lagbundenheter som styr och danar mänskligheten och som således ersätter det vanliga människor uppfattar som drifter. Idealismen, som ofta gömmer sig bakom en simpel grupps ideologi för allmänintresse, solidaritet och godhet, ersätter den utvecklade människans moraluppfattning. Utopin som anger slutmålet för samhället ersätter slutligen det medvetna jaget med personliga mål i den normala människan. Då den outvecklade individens behov av kompensation berör hela samhället på alla nivåer med en helhetssyn som ignorerar andra människor som autonoma varelser, begränsar sig den normala individens utveckling till individen så att det allmänna intresset främst gäller bevakandet av opersonliga rättigheter. 

Om denna tolkning, som inte bör förväxlas med fakta och bevis, är meningsfull, förklarar den kanske till en del varför Hbl-attityden alltid väljer den övertygelse där en sådan förväxling förutsätts. Förväxlingen ger legitimitet åt identitetsbygget som maktutövning. Därför är det klart att Hbl-attityden väljer klimatfanatismen med diktat för samhället eller EU med den ena alternativlösheten avlösande den andra. Vad har vetenskapsfilosofen Karl R. Popper att säga?

I sin bok The Poverty of Historicism menar han att exakta vetenskapliga studier av alla sammanhang i stora system, varför inte klimatet och samhället, är en omöjlighet och fortsätter:

"The holists reject the piecemeal approach as being too modest. Their rejection of it, however, does not quite square with their practice; for in practice they always fall back on a somewhat haphazard and clumsy although ambitious and ruthless application of what is essentially a piecemeal method without its cautios and self-critical character. The reason is that, in practice, the holistic method turns out to be impossible; the greater the holistic changes attempted, the greater are their unintended and largely unexpected repercussions, forcing upon the holistic engineer the expedient of piecemeal improvisation. In fact, this expedient is more characteristic of centralized or collectivistic planning than of the more modest and careful piecemeal intervention; and it continually leads the Utopian engineer to do things which he did not intend to do; that is to say, it leads to the notorious phenomenon of unplanned planning."

För att inte den stora planen ska äventyras är det viktigt att demokratin inte fungerar som ett störande element. Slutmålet får inte skifta och den sociala ingenjören som stöter på ett oväntat problem är givetvis den enda som kan korrigera det och måste därför garanteras kontinuitet. Kan experter missa en detalj, så ska i varje fall en publik som vill ha enkla lösningar inte lägga sig i. En annan författare, Friedrich Hayek, har emellertid en synpunkt i sin bok The Road to Serfdom: 

"Not only do we not possess such an all-inclusive scale of values: it would be impossible for any mind to comprehend the infinite variety of different needs of different people which compete for the available resources and to attach a definite weight to each. For our problem it is of minor importance whether the ends for which any person cares comprehend only his own individual needs, or whether they include the needs of his closer or even those of his more distant fellows - that is whether he is egoistic or altruistic in the ordinary sense of these words.  The point which is so important is the basic fact that it is impossible for any man to survey more than a limited field, to be aware of the urgency of more than a limited number of needs. Whether his interests centre round his own physical needs, or whether he takes warm interest in the welfare of every human being he knows, the ends about which he can be concerned will always be only an infinitesimal fraction of the needs of all men"

Då dessa begränsningar gäller, föreslår Hayek att slutmålet för samhället bör vara ett medel som garanterar att individer får fatta sina egna beslut inom de ramar allmänna konsekventa regler dikterar. Demokratin är ett sådant medel. Samhället bör få avgöra att alla kör på antingen vänster eller höger sida av vägen, men inte vart och varför man kör. I samma anda bör individer få idka näringar och handla enligt kapitalismens principer. Då är man tvungen att ta hänsyn till Den Andre, vilka behov han har och vad han har att erbjuda som jämlik part. Man måste diskutera, lyssna och visa respekt utan näthat. Av någon anledning talar Hbl-attityden föraktfullt om kapitalismen och Den Andre.

En konsekvent regel betyder vanligen ingenting för Hbl-attityden som enbart reagerar enligt åsiktssamstämmigheten med diktatet. Det är kanske inte förvånande då personalen består av gamla kommunister, feminister och utopister av det postmoderna slaget. Ingen kritik mot sitt idealsamhälle ser de i att människan enligt deras krav måste omskolas i grunden för att passa in i den politiska korrektheten, falska jämställdheten och solidariteten med inkomstöverföringar. Om det är sant att vi glider mot fascism, kan man kanske tycka att Hbl-attityden är den drivande kraften också där Hbl inte finns. Eventuellt får vi alla någon dag uppleva hur det känns att ha en utopi, då den tillämpning vi har i demokrati i dag förvandlas till en sådan. Det har hänt förut.

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-05-03/446116/trotta-som-trasor-pa-skarandet

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-03-15/428331/ny-maktkamp-ager-rum-i-eu

Jeanette Björkqvist och rädslan

Intelligenta strategier

Ungefär 25 minuter och 30 sekunder in i tv-programmet Eftersnack (28.4) talar Hbl-journalisten Jeanette Björkqvist om näthat. Hon har fått ett brev av en kvinna som skriver att hon inte hatar Jeanette. Hon tycker bara inte om henne för att hon är arrogant. I länken förklarar Jeanette, arrogant eller inte, att näthat handlar om en annan nivå än den att tycka om någon. Därför blir hennes ord på Yle:s sida Näthat intressanta. Det finns en anledning till att ett längre avsnitt återges här:

"Hatposten fokuserar mycket på det att jag är finlandssvensk eller på utseendet eller på att jag är kvinna.

Värst är stämningen som finns i diskussionsforumen på nätet. Inte så mycket det att de använder mig som exempel. Och det finns många sådana. Det finns väldigt många olika diskussionsnätverk mot finlandssvenskar.

Jag minns då jag första gången hittade ett foto som någon hade tagit på mig och lagt ut på nätet. Bifogat fanns alla möjliga uppgifter: telefonnumret, adressen osv. Jag minns inte mera i vilket diskussionsforum det var. Det var en jätteskrämmande upplevelse. Som ett sorts rop, att här är hon, här hittar ni henne. Det fick inga följder, men var en mycket olustig känsla.

Då det här pågår tillräckligt länge så orkar man inte längre känna så mycket. Man vänjer sig. Man blir avtrubbad.

Jag konsulterade polisen då det kom ett direkt mordhot. En bekant polis sa att det inte lönar sig att göra något. Att avsändaren är helt tydligt fejkad och polisen kommer inte att göra nånting alls åt det här."

Trots att näthatet är allvarligare än populariteten inleder Jeanette Björkqvist med att nämna den för allmänheten okända hatposten, som bara anger orsaker till att hon inte är omtyckt ifall inte det specifika hatet redovisas. I det andra stycket avslöjar hon att det är stämningen i debatterna som är värst, inte så mycket att hon används som exempel. I det tredje stycket är hon emellertid redan jätteskrämd då hon använts som ett exempel på de aningslösa som lämnat ut familjealbumet och kontaktuppgifterna på nätet. I det fjärde är hon avtrubbad. Först i det femte stycket nämner hon det en ganska vanlig människa, men av någon anledning inte Jeanette själv, ser som det värsta. Mordhotet.

Det är möjligt att polisen, som Jeanette ser kritiskt på i länken, anställer en vanlig människa ibland. Hon kunde finna Jeanettes text märklig. Inte för att Jeanette ljuger, utan för att hon inte verkar trovärdig i sin rädsla. Jeanette;

"Jag är specialiserad på invandringsfrågor och jag startade min karriär genom att skriva om dem för många år sedan. Nu har jag inte skrivit om dem på länge, bland annat eftersom jag vet vad följderna blir."

Följderna hämmar arbetet, men inte hennes vilja att uppträda med namn och ansikte i övertydlig närbild på Näthat.

Jeanette Björkqvist håller sig också väl framme i programmet Eftersnack, som leds av Magnus Londen. Vill du ha en riktig pärla kan du klicka in dig 26 minuter och 30 sekunder i programmet. Filosofen Joel Backström framför med ironisk insiktslöshet sin egen sexism och rasism som en a priori frågeställning av stora mått med den infogade visdomen om att det inte går att resonera med typer som, ja, han själv. Ser du på Roast of Donald Trump gör andra jobbet. Joel Backström klarar uppgiften ensam.