Anu Koivunen och hatet

Hbl-kolumnist och den sociala kontexten

Dagens granskning handlar inte om exempel på utbildningens totala kollaps, utan går direkt vidare till dess följder. Medieforskaren och professorn Anu Koivunen hade en kolumn i Hbl (5.5) under den påstående rubriken Vi är inte jämställt näthatade. Hon kritiserar bolaget Yle för att det i ett tv-program hade likställt alla former av näthat vare sig det riktar sig mot vargaktivister, invandringsdebattörer, kostrådgivare eller kvinnliga journalister. Koivunen menar att Yles nätprojekt riskerar att försvåra all politisk analys. Hon kritiserar också den finländska debatten som följde med följande ord:

"Men redan då skiljde sig den finländska debatten från den i övriga Norden. Medan man i många andra länder såg anledning att syna högerextremistisk och främlingsfientlig aktivism i sömmarna, präglades den finländska debatten av en relativisering: Näthat drabbar alla likvärdigt, och vi är alla jämställda som offer. Vilken villfarelse."

Anu Koivunen väntar fortfarande på analyser från Yle. Själv klarar hon inte av att presentera sådana. Vi är emellertid inte jämställt drabbade av oförmågan, varför det analytiska sinnelaget hos läsaren genast upptäcker ett bekymmer i Koivunens beskrivningar. Det handlar givetvis om att hon kritiserar Yle för att bolaget inte värderar hatet som riktar sig från subjektet mot objektet olika beroende på de kriterier offret fyller. Skulle sådant förekomma, brukar man tala om en relativisering. Koivunen har missförstått.

Näthat drabbar givetvis inte alla, men alla likadana hot som riktar sig mot sannfinländaren Olli Immonen eller minoritetsombudsmannen Eva Biaudet drabbar dessa två likvärdigt utifrån sett. Yle ska låta publiken likställa det. Det grundläggande civiliserade draget, som anser att Fru Justitia är blind, saknas i Anu Koivunens kolumn. I Hbl är hon inte ensam med en förhistorisk attityd. Susanna Ginman skriver följande om myndigheternas agerande vid en nynazistisk attack mot vänsteraktivister här;

"Deras attentat ses som enskilda händelser, inte som hot mot rikets säkerhet. Ändå gör sig den här gruppen skyldig till våld som drabbar personer som stöder minoriteters rättigheter och motarbetar extremhögern. Hur många och hur allvarliga våldsdåd behövs för att de ska betraktas som ett hot? Med sina uttalanden förringar polisen det politiska våldet."

Nu har det visat sig att händelsen var enskild. Något hot mot rikets säkerhet, som inte upprätthålls av vänsteraktivister, har aldrig förekommit. Polisen förringar inte våldet, men låter bli att ta politisk ställning. Att offret påstås stödja minoriteters rättigheter och motarbeta extremhögern är självfallet trivialt i sammanhanget. En politisk myndighet vore ett mycket större bekymmer där omsorg för rättvisa råder.

Återgår vi till Anu Koivunen ser vi att hon störs av annat. Hon skriver;

"Till skillnad från det uppmärksammade svenska reportaget Män som näthatar kvinnor (6.3) erbjuder Yle ingen samhällsanalys. I stället intervjuas en polis, en psykiatriker och en medieforskare, i morgonsoffan en jurist. Individualisering och psykologisering av såväl näthatare som de hatade leder till en diskussion om känslor, beteendekoder och nätetikett. Hatet förlorar sin sociala kontext."

Ignorerar man för stunden objektrelationsteorin och andra beskrivningar om individens utvecklingen till en osjälvständig människa bakom simpla ideologier, kunde följande iakttagelse gälla för hatet i sin sociala kontext;

• hatet upprätthålls av ideologier som ser gruppen, i stället för individen, som den minsta betydelsebärande enheten.
• hatet är en legitim ingrediens i all gruppverksamhet, eftersom allting handlar om förstärkta eller försvagade positioner, om att ta plats.
• hatet legitimerar således slutmålet, som är att avlägsna den onda motgruppen.

Feminismen, kommunismen och nazismen är enkla ideologier som dras med en liknande indelning i allgoda och allonda grupper.

Placeras hatet i sin sociala kontext försvinner inte alla likheter mellan ideologier. De blir tvärtom tydligare. Förbjuds en individualisering och psykologisering av näthatare till förmån för en socialisering och normalisering av sinnessjukdomen bakom likasinnade ideologier, kan det givetvis vara svårt för Anu Koivunen att hitta analyser över huvud taget. Hon har redan svårigheter att se vad debatten i Norden handlat om. Paulina Neuding förtydligar här och Sanna Rayman här.