Hbl-journalisten Janne Strang och världen. Kravallerna i Husby.

Det journalistiska uppdraget helt kort

I sin senaste blogg beskriver Hbl-journalisten Sylvia Bjon sitt yrke:

"Det är journalisternas jobb att vada genom floderna av struntprat med sin bullshitdetektor, och det är helt klart berättigat för tidningsläsare, tv-tittare och radiolyssnare att klaga de gånger journalisterna inte lyckas få fram hur allt ligger till i klarspråk. Men det är också oroväckande om det anses helt legitimt på statsrådsnivå att – år efter år, regering efter regering – vänta och se när journalisterna ska lyckas hugga sig genom orddjungeln och nå sanningen.

Att linda in begreppen i pressmeddelanden till medierna är samma sak som att undanhålla sanningen inför sin egen chef. Statsrådet är inte en reklambyrå, utan det är folkets bitch, och folkets bitch ska rapportera."

Bjon fortsätter sedan med att beskylla regeringar som kommer och går för arrogans i sina försök att undvika offentlig debatt. Hon har säkert rätt. En annan bild av journalistens förmåga att hantera sanningen, även om regeringen rapporterade öppet, kan man få om man läser fler av hennes bloggar eller lyssnar till vad hon har att säga i aktualitetsprogrammet Obs. Insikter om begrepp som demokrati och yttrandefrihet samt viljan att tillåta anonymitet för att främja den offentliga debatten finns inte. I stället producerar Sylvia Bjon hisnande missförstånd om samhället som dessutom borde jämka sig enligt de utopier hon har. Hennes jobb är att vada i sin egen bullshit med detektorn avslagen och därefter tro sig vara skickad att informera allmänheten om sanningen. Betrakta det här som en uppvärmning inför dagens granskning av en annan Hbl-journalist - olyckan Janne Strang.

Janne Strang har inte alltid lyckats beskriva verkliga fysiska händelser i världen på ett sätt som övertygar allmänheten om att hans sinnen förmedlar genuina intryck. Efter terrorattackerna mot USA hade han i en Hbl-bilaga stor respekt för konspirationsteoretikerna Dylan Avery och Jason Bermas bakom videosnutten Loose Change. Han kallade dem för sanningsökare och visst kan patologiska mytomaner vara dömda till att vara det livet ut. Om redan konkreta incidenter vållar problem, är inte små abstraktioner en lättare uppgift för Janne Strang. Det blir klart i hans ledare i Hbl (23.5) då han beskriver huliganismen i Husby.

Strang hinner inte längre än till rubriken Upploppen är en klasskamp innan det blir klart att han kommer med ett omotiverat påstående. Vilken samhällsklass tillhör yngre tonåringar? De hör möjligen till klass 7 A eller 8 B och kampen kan handla om att lyckas hålla kvar svåra ungdomar i klassen, men vänsterns förklaring duger inte. Strang skriver;

"Det är inte folks etniska ursprung som leder till upplopp – det är en klassfråga. Det är när vi behandlar människor med "ofinskt" utseende eller accent som andra klassens medborgare som vi skapar utanförskap, och i förlängningen arbetslöshet och fattigdom."

Den etniska tillhörigheten är inte det väsentliga här, utan det viktiga är att Strang, för att kunna komma med sitt påstående om att upploppen är en klassfråga, borde visa att arbetslösa och utslagna finnar och svenskar utan invandrarbakgrund sätter eld på sina stadsdelar. Om så inte sker, vad är då förklaringen?

Vidare skriver Strang att;

"Konflikten mellan ungdomarna och polisen i Stockholms västra förorter började inte med dödskjutningen av 69-åringen den 13 maj, liksom den inte gjorde det i London där Mark Duggan sköts ihjäl 4 augusti 2011, eller i Paris där Bouna Traoré och Zyed Benna dog av elchocker när de gömt sig för polisen vid ett ställverk den 27 oktober 2005. Men i samtliga städer var dödsfallen utan tvekan den utlösande faktorn för huliganismen som följde.

Spänningen och misstron mellan ungdomsgäng och poliser finns överallt i världens fattiga förorter. Det är en pyrande lågintensiv konflikt där bägge sidor konstant upplever att den andra provocerar. Man ackumulerar långsamt en irritation och avsky för varandra, och när någondera sidan gör ett övertramp, övergår det "kalla kriget" i het drabbning."

Första ordet i själva ledartexten är fel. Ensidig skadegörelse är inte en konflikt med polisen. Det finns ingenting att diskutera. Det är polisens uppgift att skydda sina medborgare. Bagaren har en annan uppgift, men inte en konflikt. Strang fortsätter;

"Vissa intervjuade ungdomar talar rakt ut om "ett krig mot polisen". Är det en helt vansinnig tanke att också somliga i insatsstyrkorna börjat se sitt jobb som ett "krig mot dräggen och råttorna", och sig själva som soldater i frontlinjen mellan anarki och civilisation?"

Här får vi inledningsvis en trovärdig beskrivning av ungdomarnas attityd. Emellertid kan inte Strang av någon anledning producera motsvarande inställning hos polisen, varför han kommer med en fråga som ska jämställa parterna ens på något sätt. Tyvärr är frågan om att bli sedd och hörd, den fråga som också är själva huvudfrågan för huliganerna och journalisterna, irrelevant. Det spelar ingen roll vad någon, somliga, eller rent av alla ser, tycker och känner så länge man handlar korrekt. De flesta individerna i ett modernt samhälle har ingenting att göra med de flesta andra. Det här inser mogna individer, också ungdomar.

Bekymret är än en gång ett psykologiskt problem som huliganerna, med lika belastade journalisters hjälp, vill överföra på samhället. I bakgrunden spökar en endopsykisk struktur som låst sig i en situation där en separat modersbild håller på att internaliseras. Det konkreta behovet av modern tillsammans med det psykiska behovet att sparka ut stora delar av den internaliserade modersbilden för att kunna skapa större autonomi leder till en konfliktsituation som kan bli permanent om modern upplevs som otillräcklig. Skammen över att behöva den mor man egentligen hatar tvingar det äldre, men psykiskt omogna, barnet att söka ett moderssurogat som tillåtet hatobjekt. Samhället blir ett sådant. Emellertid består den gamla moderskonflikten; huliganerna, journalisterna på Hbl, lyxfeministerna och överklassvänstern är beroende för sitt uppehälle av det samhälle (modern) de måste hata för att kunna befria sig från sin tacksamhetsskuld i hopp om att nå autonomi. Det ständiga beroendeförhållandet reducerar ändå hoppet till en utopi. Utopin som autonomi och stormål för simpla ideologier är således ett tecken på att individen resignerat inför möjligheterna till en autonomi som ett tillstånd i nuet. Sakliga, och just därför omedvetna, misstankar om att personlig autonomi är verklighet för andra förstärker hatet mot omgivningen. Då är man kanske hänvisad till Janne Strangs redskap. Först jämställer man andra med sig själv i det ensidiga brottet. Genast därpå erbjuder man idiotiska råd i form befallningar och utrop. "Nolltolerans för rasism" är lika meningslöst som "Bara godhet tillåts".

Kanske det trots allt handlar om en klasskamp? En psykologisk klasskamp där den beroende individen måste söka sin autonomi i hopp om att nå en högre psykologisk klass. Hon får föra kampen ensam, ty autonomi tar inte plats av någon annan. Mannen är inte feministens största problem, kapitalisten är inte kommunistens och polisen är inte huliganens.

Till sist en länk till en blogg som reagerat mot Dylan Averys och Jason Bermas film Loose Change. Bloggen heter, som om den vore riktad till Janne Strang, Screw Loose Change.