Marianne Lydén och den offentliga terapin

Skuldöverföring som uttryck för den förträngda skammen

Hbl bevakar gärna högerextremismen i Finland och vill introducera fenomenet som en aktuell och samhällsomvälvande farlig kraft. Det gör Hbl-journalisten Marianne Lydén även i dag. Andra nyhetskanaler informerar inte om återkommande attacker mot det öppna samhället och det märkliga är att Hbl inte gör det heller. I sin artikel nämner Lydén ett angrepp mot minoritetskommunisternas tryckeri 1977 och ett annat mot vänsterns bokpresentation i Jyväskylä i år. Hon är ändå missnöjd över Skyddspolisens förhållningssätt. Lydén skriver:

"I decennier har Skyddspolisen intill tjatighet betecknat de högerextrema rörelserna som marginella och ofarliga."

Det projicerande draget är tydligt. Tjatar Skyddspolisen verkligen om benämningar eller är det kanske Lydén som gör det? Har Skyddspolisen beskrivit rörelserna som ofarliga? I Marianne Lydéns text förklarar Skypos överinspektör Tuomas Portaankorva följande:

"Det är enskilda händelser och det handlar om lokala sammandrabbningar och motsättningar på lokalt plan. De här motsättningarna utgör ändå inte ett allvarligt hot mot samhällets säkerhet"

Med tanke på att Lydén kan nämna endast två incidenter på knappt 40 år, kunde man tycka att Portaankorva har en realistisk bild av situationen. Vi ska inte förminska allvaret i enskilda brott, men man kan fråga sig varifrån Lydéns reaktiva överslag härstammar. Arthur Hyatt-Williams förklarar i sin bok Cruelty, Violence and Murder, Understanding the Criminal Mind:

"The fundamental talion law is that as one treats one´s objects in external or internal reality, so one feels that one is or will be treated by one´s objects and by other people. This includes external people and one´s internal representations or mental images of them."

Lyden hänvisar till en rapport som Inrikesministeriet sammanställt. I den betecknas en högerextremistisk grupp som en revolutionär och militant organisation som har som mål att med odemokratiska medel upprätta en nazistisk stat. Av en händelse råkar det förhålla sig så att Lydén själv varit medlem i en motsvarande organisation med liknande agenda och samma medel. Det är som om Arthur kände Marianne Lydén personligen. Visst är det sant att nazister fungerar som adekvata överföringsobjekt, eftersom de är psykopater. Men samma drag delar Lydén och de andra minoritetskommunisterna.

Psykopater, även politiska sådana, har inte ett fungerande överjag med en känsla för personligt ansvar över rätt och fel. I stället styrs de av ett makabert idealjag med omnipotenta krav på en idealtillvaro som kräver en förintelse av de människor och maktfaktorer som står i vägen för  slutmålet i paradiset på jorden. Den simpla ideologin med förhatliga motgrupper, nazister och kapitalister för kommunister samt kommunister och kapitalister för nazister, berättigar stöld och mord i rättvisans namn. Empati saknas i sin helhet. Hyatt-Williams fortsätter:

"Persecutory anxiety is ubiquitous throughout the animal kingdom. Depressive anxiety is specifically human. How we all move to and fro along Bion´s scale, described diagrammatically as P/S <-> D (between a state of mind in which persecutory anxiety predominates and one of greater concern over harm done to others by the self, which is the characteristic of depressive anxiety) varies from individual to individual and from time to time in the same person. Some people are more tied to the P/S end of the scale; some are completley so."  

Tycker man att denna beskrivning av Hyatt-Williams gäller för både nynazister och Lydén, på samma sätt som dessa parter kan acceptera denna beskrivning om varandra, kan man ana sig till en subhuman reaktion och medvetenhetsnivå, som utmanar etablerade gränser mellan människan och djuret som olika arter, hos nazister och Lydén. Ånger och skuld medges inte trots ett personligt stöd för handlingar som ligger bortom mänskliga beskrivningar om det oanständiga.

Marianne Lydéns paranoia har kanske att göra med det faktum att hennes klan var en tydligt samhällsfientlig maktfaktor i Finland ännu på 80-talet. Med den brottsliga kommunismens fall försvann den värsta propagandan från den statliga tv:n. I dagens läge hittar man kommunister som Marianne Lydén främst på Hbl-redaktionen. Tillsammans med Tuomas Portaankorva får vi hoppas att dagens nynazister går en sämre framtid tillmötes.