Hbl-kolumnister och skribenter
Objektrelationsteorin lär oss att barnets utveckling och allt större behov leder bort från den automatiska tillfredsställelsen i kontakten till modern mot en frustration, som slutligen innebär separation i form av medvetenhet om sig själv och andra som olika objekt. Den traumatiska separationen är en förutsättning för en god verklighetsuppfattande förmåga. Då kan en realistisk bild av det inre subjektet, det yttre objektet och relationen mellan dessa två skapas. Uteblir separationen av någon anledning, till exempel för att modern inte ser barnet som en individ, utan en spelbricka för sina egna behov, måste barnet tillfredsställa modern genom att skapa en falsk självutplånande personlighet.
Med tiden kan det självuppoffrande barnet uppleva ett naturligt behov av att protestera. Beroende på omfattningen av självutplåningen kan man få en lyckad eller falsk protest. En lyckad ger självfallet en större autonomi, medan en falsk innebär att den unga människan kommer ut för att bli den hon inte är. En falsk protest kan chockera modern och ge en illusion av självständighet, men utlokaliserar vanligen relationen som existerat mellan barnet och modern på samhället. I den falska protesten är samhället ett matriarkat. Protesten kan kamoufleras bakom religiös sekterism, simpel politisk ideologi och offentlig sexualitet för minoriteter. Juden, kapitalisten och mannen är hatobjekt i nazismen, kommunismen och feminismen. I den offentliga sexualiteten för minoriteter förstorar man också sin betydelse genom att anta att den intoleranta allmänheten antar mycket om en själv och att det är ens rättighet, skyldighet och möjlighet att ändra på dessa förmodade antaganden hos andra.
Men vad händer där man lyckats tränga bort störande element? Nazisternas paranoia avtog inte med utrotade judar, kommunisterna under Stalin började dräpa varandra då inga motståndare fanns och feminister utan kontakt med män fortsätter att hata män. Om det förhåller sig så har man då en indikator på att problemet inte finns hos allmänheten utan, åtminstone till vissa avgörande delar, någon annanstans? Kan det vara så att Kaj Korkea-aho, Anu Koivunen och Martina Moliis-Mellberg är intoleranta och respektlösa mot allmänheten i sina antaganden om den och vilka skyldigheter den har? Om det är fult med antaganden om andra bör det vara okej att påstå att ingen av dessa kolumnister är okej enligt sina egna kriterier. Men det är okej.
Något som inte är riktigt lika okej är Hbl:s stöd för den politiskt tillsatta minoritetsombudsmannen utan formell kompetens. Senast (Hbl 11.7) föreslog ledarskribenten Mikael Kosk utökade befogenheter. Det är inte klokt så länge Eva Biaudet har jobbet. Hon ska bli diskrimineringsombudsman. Ringer Eva ditt företag för att granska förekomsten av diskriminering måste du förklara henne att ditt företag inte har en policy som skulle ge henne jobbet vid anställning. I annat fall kan du bryta mot lagen. Hbl stödjer alltså en byrå som leds av en som vore kriminellt tillsatt enligt de regler som gäller för andra. Tidningen gör sitt för att skada finlandssvenskarnas anseende och samhällsförtroendet.
Bland sökande hittades förutom invandrade finländare en öppet homosexuell filosofie doktor, Jukka Hankamäki, som menade helt riktig att utnämningen skadar både ämbetet och Eva Biaudet, och vidare att en politisk bakgrund är demeriterande för liknande uppdrag. Han ansåg att hon därför var en av de absolut sämsta bland drygt 40 sökande. Han har rätt. Hbl:s narcissistiska kultur betyder att en moralisk värdegrund saknas. Vid behov gör man vad som helst. Rasism och homofobi, enligt de tolkningar tidningen har för andra, kan bejakas även vid utnämning till tjänst som ska bevaka att så inte sker. Visserligen kan man hävda att man struntade jämlikt i andras rättigheter, men det är en klen tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar