Mikael Kosk och den naturliga antiintellektualismen III

Inom psykologin är Melanie Klein och Ian D. Suttie tidiga representanter för objektrelationsteorin. Teorin beskriver den mänskliga situationen utgående från relaterande och interagerande separata objekt med förmåga att ständigt justera och revidera egna uppfattningar och överföringar som inte förväxlas med det observerade objektet. Som sådan kan teorin betraktas som en a priori förhållning och utgångspunkt. Kompletterande inslag från filosofin erbjuder rätt klara demarkationslinjer. Det kända falsifierbarhetskriteriet av Karl R. Popper avgör huruvida korrigeringarna gäller vetenskapen eller livet i övrigt. Om det så gäller tolkningar av våra sinnens sanna vittnesbörd eller intryck i känslorelationer är korrigeringar nödvändiga.

Som ett kontrasterande förhållningssätt till objektrelationsteorin kan man betrakta postmodernismen där dekonstruktionen och relativismen är redskap för den socialt konstruerade människan som  börjat sin tillvaro som ett oskrivet blad. Universella erfarenheter bortom kulturella influenser ger att dekonstruktionens uppgift är att förinta det rationella tänkandet samtidigt som relativismen ger dårskapen förnuftets legitimitet. Intellektet och värderingarna förintas så att vetenskap och kultur reduceras till berättelser, medan grundläggande mänskliga rättigheter är förhandlingsbara ställningstaganden. 

Den relativiserande människan stöter emellertid tidigt på patrull. Som idé är den postmoderna attityden dödsdömd utan rättegång. Är ingenting mer rationellt eller värdefullt än något annat är postmodernismen i konflikt med sig själv redan genom att existera som ett alternativ. Mikael Kosk beskriver situationen år 2001 i Ny Tid:

"Var vill jag landa med detta resonemang? I ett moraliskt fundament: sättet på vilket den andre fiktionaliseras är den djupaste av alla etiska frågor. Den befinner sig i skärningspunkten mellan allmän etik, individual- och socialpsykologi, privata känslor, kultur, samhälle, livsåskådning och religion. Den är också en förutsättning för politiken och ekonomin: det kan inte finnas ett politiskt handlingsprogram eller en ekonomisk ordning som inte bygger på ett hållbart förhållningssätt till den andre.
I praktiken är dilemmat stort: hur skall man närma sig människor som fullt och fast tror att de själva är innehavare av den enda sanningen och att det ger dem rätt till vad som helst? Och låta bli att tro att man har en bättre sanning att komma med och ändå komma med den?"

http://nytid.huset.fi/arkiv/artikelnt-684-1463

Redan en ovan läsare torde upptäcka konflikten. Sättet på vilket den andre fiktionaliseras är av största vikt och Kosk lyckas med detta uppdrag så väl att han omedelbart står inför ett stort dilemma. Hur ska Kosk närma sig människor som han fiktionaliserat att tro att de är innehavare av den enda rätta sanningen? Det hållbara förhållningssättet bygger inte på mer än så och det moraliska fundamentet krackelerar.

Har Kosk lärt sig fiktionalisera bättre på drygt tio år? Låt oss gå till detaljgranskningen.

I dag skriver Mikael Kosk i Hbl under rubriken Svårt att skura bort rasismen. I texten hänvisar han till Suomen Sisu, men manövern är överflödig då han lika väl hade kunnat skriva om sig själv. Att Kosk ifrågasätter tesen om att samhällspåverkare ska förhålla sig lika seriöst till ett våldsdåd oberoende av offrets grupptillhörighet är både välbekant sedan tidigare och rasistiskt. Ärendet handlar dessutom om en grundläggande princip i rättsstaten, inte om vad samhällspåverkare råkar tycka för dagen, men låt oss gå till den aktuella texten.

Kosk:

"Den nationalistiska föreningen Suomen Sisu gjorde sig känd då den 2006 publicerade de Muhammedkarikatyrer som Jyllands-Posten väckt global uppståndelse med."

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-03-11/407591/svart-att-skura-bort-rasismen

Som ett konstaterande är det här sant, men något märkligt i sammanhanget. Den normala ansvarsfördelningen placerar inte skulden för uppståndelsen på Jyllands-Posten eller Suomen Sisu.  Den kulturrelativistiska attityden ser däremot världen som autonoma kulturella öar med självbestämmanderätt över mänskliga drag som i andra sammanhang skulle ses som universella. Tolerans, rättigheter och respekt för liv kan variera från ö till ö. För en finlandssvensk relativist innebär detta att han inte kan fördöma religiös fanatism, kränkningar av mänskliga rättigheter och kvinnomisshandel i ett annat land, men nog här hemma, utan fördömer människor i sin egen kulturkrets som varande rasister för att de påtalar missförhållanden. Han vill inte stå på de ondas sida här.

Denna indelning i lika värdefulla kulturella öar skulle alltså innebära att man inte får lägga sig i, vilket i sin tur betyder att man är mot en integration av uppfattningen om människors lika värde. En relativist ser givetvis inte problemet med invandring och ett kulturtillskott som kräver olika lagar för samma brott. I synnerhet inte om han själv råkar förespråka en sådan utveckling.

Den redaktion som Hbl har behöver inte ta ansvar för sin rasism och extremism. Den kommer för lätt undan och kan därför syssla med förenklade populistiska budskap utan motiveringar. Invandring med apartheid är bra och glastaket finns. En god nyhet borde då vara att populismen inte når fram. Är man glad på Hbl över det resultatet?