Feminismen som personlighetsstörning

Utvecklingen

Enligt den utveckling objektrelationsteorin beskriver, leder moderns adekvata bekräftelse av det nyfödda barnet som ett självständigt objekt med egna behov till att barnet småningom separerar från modern och börjar uppleva sig som ett subjekt bland objekt som också kan vara subjekt. Det första tillståndet, som i huvudsak omfattar tillfredsställelse och missnöje i en automatiskt fungerande värld, övergår nu i en medvetenhet om att ett förhandlingsläge mellan olika viljor, barnets och moderns, råder gällande mat och tröst. Grunden för den verklighetsuppfattande förmågan bestående av den funktionella triaden med subjekt, relation och objekt har lagts. 

Störningar i den här utvecklingen kan bero på att en outvecklad moder aldrig själv lyckats i sin separationsprocess och därför behöver barnet som kompensation för den tomhet hennes egen mor lämnat efter sig. Modern kan binda barnet till sig själv genom att hämma dess utveckling med en skötsel som förutsätter ett permanent beroendeförhållande och helt eller delvis ignorerar de ständigt varierande åldersspecifika kraven. Lite senare i livet kan barnet dra en under omständigheterna naturlig slutsats. Bär moderns exempel vittnesbörd om hur vuxenlivet är, finns det ingenting att hämta där. Utvecklingen mot autonomi har stoppats på två sätt. 

Ett sådant barn kan senare i livet söka sig till en ideologi som ersätter den obefintliga identiteten, som inte kan gardera sig mot den tomhetskänsla en oberoende omgivning framkallar. Det är viktigt att ideologin är ett till sitt innehåll primitivt moderssurrogat för ingruppen, för att garantera enhetligheten utan upprivande gräl. Känslor av hat projiceras på utgruppen, som bör raderas för att den ändå är en störande påminnelse om en separation till den mogenhet som aldrig ägt rum. Ideologins mål är att uppnå spädbarnets tillstånd av automatisk tillfredsställelse utan förhandling.

Det här är i korthet en beskrivning av en utveckling som ger svåra personlighetsstörningar som sedan politiseras. Det personliga är politik. Här handlar det främst om borderline-personlighet och patologisk narcissism i den radikala ideologin. 

Var Hitler feminist?

• I likhet med genusfeminister, som inte är att förväxla med genuina jämställdhetsfeminister enligt Christina Hoff Sommers mening, såg han ingen skillnad på makten hos sig själv, det politiska partiet, rättsväsendet, samhället och hela världen med alla dess individer. Som individ var han den ultimata myndigheten. Han var allt.
• I likhet med genusfeminister var han diskriminerande enligt genetisk uppsättning och drev en propagandakampanj om den diskriminerade gruppens biologiska underlägsenhet och naturligt förkastliga beteende.
• I likhet med genusfeminister demoniserade han fiendegruppen som bestående av sexuellt perversa våldsverkare. Evin Rubars dokumentär Könskriget torde vara bekant vid det här laget.
• I likhet med genusfeminister presenterade han den egna priviligierade gruppen som ett offer och de diskriminerade som parasiterande förhinder på vägen mot framgång.
• I likhet med genusfeminister och Hbl:s ledarskribenter Mikael Kosk och Susanna Ginman ville han arrangera lagar till den egna gruppens fördel i brottsfall och vid anställning.
• I likhet med genusfeminister ville han avskaffa yttrandefriheten. I egenskap av ett tystat offer vill feministen Maria Sveland på motsvarande sätt ha följande: http://www.reform.no/images/stories/Antifeminisme.pdf
• I likhet med genusfeminister ville han kontrollera media, litteraturen och hela utbildningen.
• I likhet med genusfeminister ville han att den diskriminerade gruppen inte existerade. 

Var Stalin feminist?

• I likhet med genusfeminister och Hitler ville han göra allt det ovannämnda.
• I likhet med genusfeminister, av vilka alla inte accepterar kön trots att alla diskriminerar enligt biologi, ville han, utöver den rasistiska diskrimineringen, i bästa fall avlägsna och omskola de socialt felkonstruerade. 

Genusfeminister är visserligen inte massmördare, men likheter och attityd finns. Hur kommer det sig då att liknande extremister förekommer i det man kanske felaktigt kallar mainstream media och politik? Möjligen kan den brittiske psykoanalytikern Wilfred Bion hjälpa. Han gör en indelning i arbetsgruppen, med relevanta uppgifter och verklighetsförankrade idéer, och den grundantagande gruppen, med idealism och ett orealistiskt slutmål. Människor i arbetsgruppen kan njuta av konkreta resultat, varför det är mindre sannolikt att de skulle söka sig till den grundantagande gruppen där den egentliga uppgiften, om den finns, är trist rutin som måste kryddas med drömmar om ett politiskt stormål. Journalistik och politik lämpar sig således för osjälvständiga individer som vill hålla fast vid ideologisk enhetlighet som en symbolisk motsvarighet till modern de aldrig separerat från. Med psykologen Ian D. Sutties ord kunde man säga att ideologin möjliggör the survival of the unfit. 

Genusfeminister behöver mera fallogocentrism

Vad är det som Sofia Mirjamsdotter, Maria Sveland, Tiina Rosenberg och Hbl inte kan?

Inom den postmoderna dekonstruktionen är fallogocentrism ett nyord som anses ha lanserats av Jacques Derrida för att beskriva det maskulina tolkningsföreträdet. I boken Defending Objectivity, Essays in honour of Andrew Collier försvarar Douglas V. Porpora fallogocentrismens anspråk på objektivitet och strävan efter oberoende sanningsenlighet i uppsatsen Objectivity and Phallogocentrism. Porpora förklarar:

Claims and claimants in phallogocentric discourse  

As Andrew puts it, objectivity refers to what is true independent of any subject´s saying so. Implied is an independence of claims and claimants. In phallogocentric discourse, claims are detached from claimants for independent evaluation in critical space. In this sense, claims in critical space are evaluated precisely as the often lampooned `view from nowhere´.

Of course phallogocentric discourse recognises that claims are always advanced from one site or another, always in this way reflecting a particular perspective. However, as Andrew says, to the extent that a claim is meant to be objective, it is meant to reflect the object it is about and not the subject viewing it or the site from which it is viewed. Thus, from a phallogocentric perspective, the truth status of a claim is independent of its origin and can be examined separately. However much a claim may have issued from resentment or from a position of power, it may, nonetheless, be true. There is a place in phallogocentric discourse for genealogical analysis, but that analysis must also vindicate its own claim to truth and will always carry more weight if the claims at which it is targeted have independently been shown to be false.

In phallogocentric discourse, the truthfulness of a claim may in part be evaluated in terms of its effects. If a claim affords succesful predictions, for example, its truth status is enhanced. Yet, just as phallogocentric discourse detaches the evaluation of a claim from its claimant, so, too, does it detach the evaluation of the claim from its practical or political effects. In phallogocentric discourse, it is not in itself an argument against the truth of a claim that it has an effect judged adverse from one or another political perspective. Again, in phallogocentric discourse, the analysis of political effects is something that carries weight only after the truth of a claim has independently been called into question.

Den fallogocentriska diskursen söker stöd för objektivitet och sanning via differentiering. Ett känt krav för vetenskaplighet är Karl Poppers falsifierbarhetskriterium. Det betyder i korthet att man aldrig talar om slutgiltiga bevis, utan om att nya rön omkullkastar tidigare resultat. Så går vetenskapen framåt. 

Sanningen är emellertid ett vidare begrepp och påståendet att Lasse älskar Lisa är ickefalsifierbart, även om det kan vara sant. Man kan inte nu heller bevisa påståendet, men framför allt inte motbevisa det, varför problemet, om vi accepterar det popperska kravet, faller utanför vetenskapens domäner. Det vet Lisa. Därför är det Lasses uppgift att uppvakta och intyga från morgon till kväll.

Genusfeministerna förhåller sig annorlunda till objektiviteten och sanningen. För genusfeminister som forskar på universitet fusioneras den egna personen, förhandsuppfattningen, ämnet och slutsatserna så att den ursprungliga åsikten står oförändrad i sak, men förvandlad till övertygelse. Fallogocentriska krav på differentiering i vetenskap och ickevetenskap ställs inte. Forskningsresultatet förvandlas till ett politiskt utrop. Man hör ibland om nyheter inom partikelfysik från CERN, men aldrig om ett vetenskapligt genombrott för queerteorin i Barcelona.  

Låt oss så gå vidare till detaljgranskningen. I Hbl (24.3) är journalisten Lena Skogberg stolt över sin tidning. Hon är förtjust i nydefinitionen på kvalitetsjournalistik: "Kvalitet mäts i redaktionens förmåga att välja rätt, att vara trovärdig i sina val och att underbygga med fakta och analys". Ett av redaktionens val samma dag handlade om könsbalansen i styrelserna.


Tidningen anlitade Karin Thorburn som är professor i finansiell ekonomi vid Norges handelshögskola. Hon har sammanställt en rapport med ett antal forskningsresultat. Hbl beskriver en del av innehållet: 

"Fler kvinnor i styrelserna innebär enligt rapporten fler initiativ, större närvaro och att det ställs högre krav på företagets vd. Enligt Thorburn är resultaten bäst då könsbalansen i styrelsen är relativt jämn. Att tillsätta någon enstaka kvinna som alibi ger inga resultat."

Lena Skogbergs redaktion har valt att återge den sista akten utan hänvisningar till fakta eller någon analys att tala om. Läsaren delges färdiga slutsatser. Något senare får vi läsa:

"Enligt Thorburns rapport tyder erfarenheten på att det krävs lagstiftning för att nå en bättre könsbalans." 

http://hbl.fi/nyheter/2013-03-23/431651/styrelser-med-fler-kvinnor-har-battre-koll 

Ingen analys över varför en könsbalans är bättre, möjligen lika bra eller rent av sämre än en obalans. Något tas för givet här. Ingen reflektion heller över det väsentliga - orättvisan i positiv diskriminering. Här brukar man kontra med glastaket. Genusfeminister som så ofta ligger långt till vänster på den politiska skalan tycker ändå inte att det är fel att fler män än kvinnor arbetar i gruvorna. Medan man kommer ihåg det patriarkala förhindret mot styrelseuppdraget har man åtminstone för stunden förträngt solidariteten med offren för det kapitalistiska förtrycket.

Douglas V. Porpora menar att genusfeminister aldrig kan nå jämställdhet ifall de överlåter fallogocentrismen, objektiviteten och sanningen åt männen. Det är alltså viktigt att förstå begrepp och att kunna förklara nya ifall man skapar sådana, men innan man börjar med det kan det vara skäl att förstå några enkla saker.

• man måste inte lyssna
• att lyssna betyder inte att hålla med
• att lyssna betyder inte att lyda
• att ta plats innebär inte att ta plats av någon annan
• avvikande åsikter är inte personangrepp
• din oförmåga att argumentera innebär inte att någon annan mobbar
• att du varit duktig i skolan betyder inte att du är duktig i livet
• det är inte någon annans skyldighet att skaffa dig förmåner
• förmåner är inte rättigheter
• rättvisa regler innebär inte lika utfall för alla
• människor är olika

Feministen Jeanette Öhmans hälsningar till Jonas Hassen Khemiri

Hbl har alldeles nyligen presenterat tre artiklar om våld inom familjen. I anslutning till den sista artikeln (Hbl 20.3) har feministen Jeanette Öhman en kolumn med rubriken Män och våldtäktsmän. Tidningen redovisar inte för kvinnors våld mot män eller barn och det är knappast troligt att mammabloggaren Jeanette Öhman skriver något om hur kvinnor missbrukar sina småbarn genom att hänga ut dem på nätet.

Om män och potentiella våldtäktsmän har hon emellertid synpunkter. Jeanette menar att hon kan känna sig lite rädd då hon promenerar hem kvällstid. Är mannen som går bakom henne en helt vanlig man eller kanske en våldtäktsman? Hur ska hon förhålla sig? Jeanette får berätta:

"Alla män är inte våldsamma. Problemet är bara att det är så himla svårt att i förväg se skillnaden mellan en man och en våldtäktsman. Därför är det lite obehagligt att promenera hem med en snubbe i hasorna. Jag ber om ursäkt för att jag misstänker dig oskyldiga man, men det måste vara värre att bli utsatt för en våldtäkt än att misstänkliggöras för att bruka våld. Därför är det okej, eller till och med sunt, att vara lite försiktig där ute på gatan."


I sitt brev till Beatrice Ask hade Jonas Hassen Khemiri missat Jeanette Öhmans poäng. Hon känner igen signalementen för män, men hon kan inte skilja på vanliga män och våldtäktsmän. Det här låter mänskligt. På samma sätt kan det förhålla sig med den svenska polisen. Man känner igen någon som ser ut som en invandrare, men man kan inte avgöra vem som är illegal invandrare. Jonas kunde lära sig av Jeanette. Att bli misstänkt för ett brott är ett mindre bekymmer än ett brott. Det är okej, eller till och med sunt, att polisen är lite misstänksam där ute.

Självfallet finns det mera här. I egenskap av Hbl-journalist bär Jeanette Öhman på en attityd som är både fördomsfull och helt jämförbar med ett rasistiskt förhållningssätt enligt tidningens kriterier. Lyckligtvis är tidningen inte så principfast att den skulle låta sig störas av brister i konsekvens gällande värderingar och resonemang. En förhållning kan skifta enligt syftet man marknadsför. Konsekvens skulle innebära vissa bekymmer i vidare bemärkelse.

För en kulturrelativist och antirasist kunde det nämligen vara svårt att inse att hon tillsammans med en illegal invandrare, eller flykting, gör sig skyldig till rasism mot främmande kultur för henne om hon hittar giltiga motiv för flykt i form av kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter.Godtar hon kulturrelativismen bör å andra sidan universella mänskliga rättigheter inte spela någon roll ifall en kultur inte gillar dem. Det betyder att hon som kulturrelativist har två möjligheter. Antingen står hon ut med sin rasism eller så accepterar hon människors olika värde.

Susanna Ginman och tankens klarhet.

Hbl-journalisten  Susanna Ginman har i två ledare behandlat fallet med biståndsminister Heidi Hautala, som anlitat svart arbetskraft. I dagens detaljgranskning ska vi se hur hon lyckas med det journalistiska uppdraget.

Susanna Ginman skrev i Hbl (17.3) följande:

"Att just Heidi Hautala, som både som person och som representant för De gröna har haft en hög profil när det gäller att motarbeta fiffel och kräva transparens och öppenhet, själv har gjort sig skyldig till att kringgå reglerna, medvetet eller omedvetet, är både uppseendeväckande och obegripligt. Det visar att alla är mänskliga och kan göra fel. I sådana fall gäller det att vara ödmjuk och så snabbt som möjligt erkänna felen."

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-03-17/428701/hautalas-enda-mojlighet

Två problem står ut. Det första är att Susanna Ginman i egenskap av journalist inte är ett allmänt mått på vad som är uppseendeväckande eller obegripligt. Det andra är att en politikers moraliska korrupthet inte visar att alla är mänskliga, utan att politikern är korrupt.

I samma tidning (19.3) fortsätter Ginman:

"Frågan är om vi vill ha en politisk kultur där också små fel ska leda till att ministrar avgår. De finländska ministrar som tidigare har avgått efter olika slags "affärer" har gjort det för sådant som hänt under ministertiden.
På presskonferensen i går var det uppenbart att Heidi Hautala inte har haft det lätt de senaste dagarna. Hon talade själv om offentligheten som en modern skampåle och att hon aldrig tidigare har varit utsatt för ett sådant här drev. Hon erkände att hon inte hanterade offentligheten på bästa sätt, trots att hon borde ha varit förberedd eftersom mannen som utförde dörreparationen tidigare hade hotat Hautala med att göra saken offentlig. Nu är Heidi Hautala beredd på att få leva med den skamfläck hennes fel 2009 har lett till och att det också kommer att drabba hennes parti."

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-03-19/429786/hautala-kampar-vidare

Här betraktar Ginman ett i princip förödande misstag som "små fel" och avslöjar vidare att Hautala aldrig hade för avsikt att berätta något. I liknande fall brukar poliser och jurister tala om att förbrytaren ångrar att hon åkte fast, inte vad hon gjort.

Hur gick det för Susanna Ginman? Man kunde tycka att det krävs en hel del naiv aningslöshet, ohederlighet, eller båda, för att en erfaren journalist ska bli förvånad i en liknande situation eller beskriva den som obegriplig. De grönas liv och livsstil bygger på en lögn och diskrepans mellan ideologi och praktik. Att inte begripa att vilken politiker som helst kan och ska granskas med ständiga misstankar om att det värsta kan hända, utgör ett effektivt förhinder för det journalistiska uppdraget. I stället för att kritiskt granska, citerar hon politikern som hon dessutom tror på. Det framgår i följande:

"För att citera Hautala själv har både De gröna och hon lyft fram olägenheter här på ett sätt som till och med kan kallas moraliserande. Det innebär att förväntningarna på oförvitlighet på De gröna med all orsak har varit högt ställda. Det innebär också att Hautala – och därmed ohjälpligen hennes parti – nu faller från hög höjd."

För Susanna Ginman och Hbl är en sanningssökande och objektiv granskning ingen grundförutsättning för arbetet. Presentationen och syftet ska påverka allmänheten på ett visst sätt. Det här är redaktionens tradition. Ginman faller inte från någon höjd att tala om. Hon är som vanligt i lervällingen, men bara ner till anklarna. Med huvudet före, dock.

Jonas Hassen Khemiri i Hbl och allmänt.

Jonas Hassen Khemiri har förekommit flitigt i medierna de senaste dagarna. Sentimentaliteten är hans genre. Det framgick redan tidigare för den som läste hans brev till Gaza i Hbl. Texten finns bakom länken, medan den då aktuella, men samtidigt rätt allmänna, kommentaren återges oförändrad omedelbart nedanför:

http://hbl.fi/kultur/2011-07-11/vart-hav-ar-fritt-och-alla-ar-valkomna#





fäll ihopEnligt många, kanske de flesta, som forskat i den kreativa personligheten har den skapande individen i huvudsak två drag som skiljer honom från individer i hans omgivning - en bättre verklighetsuppfattande förmåga och en livlig fantasi. Samtidigt. Goda observationer i det vardagliga livet placeras i en fiktiv miljö på ett för iakttagaren meningsfullt och originellt sätt. Detta gäller i synnerhet för bra författare

Ove Stenmark:

"Enligt många, kanske de flesta, som forskat i den kreativa personligheten har den skapande individen i huvudsak två drag som skiljer honom från individer i hans omgivning - en bättre verklighetsuppfattande förmåga och en livlig fantasi. Samtidigt. Goda observationer i det vardagliga livet placeras i en fiktiv miljö på ett för iakttagaren meningsfullt och originellt sätt. Detta gäller i synnerhet för bra författare.

Tor-Björn Hägglund har granskat kreativiteten ur ett psykoanalytiskt perspektiv och menar att mycket som författare producerar saknar det där lilla extra, en narcissistiskt värdefull insats, som skulle göra texten originell. Den får en karaktär av ett socialt skvaller av det ointressanta slaget.

Jonas Hassen Khemiris text kunde betraktas som en blandning av poesi och sakprosa i propagandans tjänst utan att den skulle innehålla något nytt som leder läsaren vidare utgående just från hans text. Med hänsyn till det kreativitetsforskare sagt verkar hans alster vara ett olyckligt resultat av det man får då dålig verklighetsuppfattning kombineras med obefintlig fantasi.

Sådana texter och filmer har emellertid sina förtjänster. Angrips de för felaktig eller bristfällig information, kan man alltid hävda att produkten är kreativ. Anklagas de för låg kreativitet, hävdar man att de dokumenterar verkligheten. Lite som Michael Moore gör då han försvarar sina filmer. På så sätt antas dessa produkter vara oantastliga, vilket betyder att de är bra, rentav genialiska, enligt dem vars sentimentalitet berörs. Det är kanske ingen överraskning att liknande bidrag beundras av journalister och betraktas som den högsta nivå man kan nå som professionell skribent."

Nu är Jonas Hassen Khemiri aktuell med ett nytt brev. Matts Lindqvist, Hbl-korrespondent i Stockholm, är imponerad. Knockout på rasismen är rubriken för hans kolumn i dagens tidning där han skriver:

"För den här veckan går det bara inte att förbise författaren Jonas Hassen Khemiris inlägg i Dagens Nyheter.

Inte efter hans litterära högerkrok mot rasismen, en högerkrok han levererar i form av ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask, där han föreslår att de två byter skinn. Khemiris mörka mot Asks vita."

Var träffar kroken? Khemiri får berätta:

"I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld. Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till liv."

Redan i den andra meningen missar han målet och kommer i obalans, för att slutligen flyga ur ringen för egen kraft i den tredje utan att ha sett motståndaren. Khemiris brist på empati visar att hans inlevelseförmåga sträcker sig ända till den egna föreställningen om hur det är att vara kvinna i en patriarkal politikervärld. Han definierar huvudproblemet för en kvinna, Beatrice Ask, utan kännedom om vad hon anser vara det tunga med uppdraget. I själva verket kan han bara föreställa sig ett tillstånd, det egna tillståndet, inte att någon uträttar något.

I den tredje och sista meningen avslöjar han att det brister i det som psykologer kallar allmän uppfattningsförmåga. Lagen är nämligen inte mot någon, någon bryter eventuellt mot lagen. Myndigheternas kontroller är inte personliga. Stannar polisen en bil för att kontrollera alkoholhalten inser de flesta förarna som blåser sig fria att situationen inte är kränkande. Där infantil solipsism råder finns emellertid ingen medvetenhet om gränser mellan självet och omvärlden, varför det faktum att man är oskyldig borde vara en självklarhet utan verifiering för hela världen. På ett omvänt sätt ska det faktum att man inte alls begriper omvärlden med dess motiv inte störa uppfattningen om att omvärlden är, eller borde vara, sådan man tror den vara.

Matts Lindqvist fortsätter:

"Khemiri har i sitt öppna brev hittat ett litterärt ackord, en klang som når ända fram till läsarnas inre.

Någon annan förklaring kan inte finnas till att han slår alla rekord med sin text. Över en halv miljon människor har klickat fram den på DN.se eller delat den på Facebook och Twitter."

Det har han. Psykoanalytikern Otto Friedmann Kernberg har sina beskrivningar. Han menar att den primitiva gruppregressionen äger rum inför ett ledande identifieringsobjekt som inte skrämmer med sin intelligens, utan skapar känslan av legitima hatobjekt, samhället och myndigheterna i detta fall, så att gruppen kan uppleva godhet medan den hatar. Vanligen kan ingenting göras. Fördelarna med detta är då att den hatande gruppen saknar ett ansvar och att omgivningen, som inte kan ändra på känslan hos de hatande, kan förvandlas till ett permanent hatobjekt. Det innebär att Khemiri och hans anhängare behövs även i framtiden. Brev där han vill byta skinn med någon som jobbar nattskift för att upprätthålla hans livsfunktioner, utan att han tillsammans med feminister och vänsterbarn i friskolor stör alltför mycket, är inte att vänta.

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

Chefredaktör Jens Berg och den moraliska korruptheten

Psykoanalytikern Otto F. Kernberg menar att den moraliska korruptheten är det framträdande draget i patologisk narcissism. Där ett fungerande värdesystem saknas används dess ord som uttryck för kutym och taktik i angrepp mot andra som förmodas besitta de egna dragen. Den självreflekterande förmågan finns inte, varför konsekvenserna av den intellektuella ohederligheten och oförmågan antar groteska former. Hur relaterar då Jens Berg och Hbl till de komprimerade huvuddragen i Kernbergs beskrivning?

Idag skriver Berg om hat och hot:

"Det har nämligen hänt mig tidigare efter att jag skrivit om rasism och mångkulturella frågor. Dessutom har några av mina kolleger här på Hbl efter motsvarande texter i tidningen fått sådana mejl som skulle få vilken advokat som helst att gnugga händerna."

Det betyder inte att feministextremisten Maria Sveland, som kritiserat den av de svenska feministerna hotade journalisten Evin Rubar i Könskriget, inte skulle vara välkommen som ett offer i Hbl för bara några dagar sedan. Vad är orsaken till att Svelands dubbelmoral inte lyfts fram? Jens Bergs dubbelmoral?

På ledarplats i Hbl ifrågasatte Mikael Kosk i maj 2011 grundprincipen i alla rättsstater om att samhällspåverkare ska förhålla sig lika seriöst till brott oberoende av offrets grupptillhörlighet. Mycket mindre dumheter brukar ses som rasism. Vad är Jens Bergs ansvar här? Är inte Mikael Kosk anställd fortfarande?

Susanna Ginman förespråkar diskriminering vid anställning enligt biologiska skillnader. En sådan tillämpning är helt jämförbar med riktig rasism. Det att Susanna Ginman har ett jobb talar inte för att glastaket existerar. Har Jens Berg reagerat? Varför har hon ett jobb?

Minoritetskommunisten Marianne Lydén gjorde det rasistiska uttalandet att hon som representant för en minoritet utvecklat en lyhördhet som majoritetsbefolkningen saknar. Den extremistgrupp hon tillhört torde ha haft den våldsamma revolutionen på sin politiska agenda. Hur upplever Jens Berg det hatet? Tystnaden är ofta en stark signal.

Jeanette Öhman twittrar om att orsaken till klåda är antingen sannfinländare eller flatlöss. Vad tycker Jens Berg om det?

 Jens Berg:

"Den här eskalerande hatspiralen måste brytas. Vi journalister ska givetvis tåla hård kritik, men vi ska inte behöva skaffa oss skottsäkra västar bara för att kunna utföra vårt jobb."

Det ska ingen behöva. Inte ens Evin Rubar.

Han fortsätter:

"Hoten riktas naturligtvis inte enbart mot oss journalister. Jag talade nyligen med en högt uppsatt politiker som vittnade om en motsvarande eskalering i deras kretsar. Att profilera sig i tvåspråkiga eller antirasistiska frågor är en högriskbransch i dagens Finland."

Då är det tur att Jens Berg och Hbl profilerat sig i enspråkiga och rasistiska frågor i en lågriskbransch utan hot om uppsägning för en redaktion som är för extrem för medlemskap i Suomen Sisu eller dess motsvarighet. I annat fall vore den ytterst rimliga frågan om hans framtid hos Hbl relevant.

http://hbl.fi/node/428356

Sylvia Bjon och rasismen.

Hbl:s politiska journalist, Sylvia Bjon, uppfattar begrepp som yttrandefrihet, offentlig åsikt och anonymitet på ett alternativt sätt. Stöd för detta hittas i en intervju hon gav för aktualitetsprogrammet Obs på Yle Fem:

http://arenan.yle.fi/tv/1775027

Även rasismen verkar vara något utöver det vanliga för henne. I Bjons senaste blogg beskriver några personer bosatta i Sverige sina upplevelser av vardagsrasismen. Exemplen handlar snarast om oöverlagda kommentarer och personliga missförstånd, men avgör själv:

http://zeitgeist.blogg.hbl.fi/2013/03/13/bastabeatrice/

Då en i sin psykologiska utveckling hämmad individ söker kompensation för brister i identitetsbildning dras hon vanligen till en ideologi eller religion för att hämta värderingar och tankar som är lätta att anamma och något kränkande i sin enfald för den större allmänheten, menar psykoanalytikern Otto F. Kernberg. Eftersom ideologin blir identitet, förvandlas kritik av de åsikter ideologin tillhandahåller till ett personligt påhopp, till hat.

Där infantil solipsism råder befinner sig människan på en tidigare nivå i sin utveckling. Här finns en primitiv empati för den egna upplevelsen och ett behov av att må bra, men ingenting annat. Utvecklingar i den yttre verkligheten utgör närmast ett förhinder för rättigheten att må bra, om det så skulle handla om andras yttrandefrihet eller samhällets skyldighet att tillämpa lagar på ett opersonligt sätt. Intressant för dagens detaljgranskning är, förutom Sylvia Bjon, då den svenska författaren Jonas Hassen Khemiri. Bjon ger en länk som leder hit:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

En snabb granskning ger att Jonas Hassen Khemiri är en okänd författare, för vilken seriösa brister i verklighetsbeskrivningen får gälla som fantasi, medan dålig fantasi i fiktiva verk går för realism. I Dagens Nyheter riktar han ett öppet brev till justitieministern Beatrice Ask. Han skriver:

"Därför blev jag förvånad när du i torsdags fick frågan av ”P 1 Morgon” om du som justitieminister känner dig oroad över att personer (medborgare, skattebetalare, röstare) hävdar att de har blivit stoppade av polisen och frågade på pass enbart på grund av sitt (mörka, icke-blonda, svarthåriga) utseende. Och du svarade:

- Upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig. Det finns tidigare dömda som uppfattar att de alltid är ifrågasatta, fast det syns ju inte på någon att man har begått ett brott. (…) För att göra en bedömning av om polisen arbetar enligt lagar och regler så måste man ha helhetsperspektivet."

Det är märkligt att bli förvånad över Asks svar. Jonas Hassen Khemiri verkar inte inse att myndigheterna saknar en direktsyn. De har en allmän uppfattning som bygger på statistik och erfarenhet. Emellertid är denna uppfattning bara en fördom angående individen ända tills man granskat honom. Granskning handlar således om viljan att skingra en fördom. Trots att Khemiri, och många andra, missuppfattar granskningen som en personlig kränkning, bryr sig myndigheterna inte om att de granskar just Khemiri. En ytterligare kränkning kunde visserligen vara att Khemiri inte betyder något ens för de poliser som granskar honom.

Är man en del av samhällskroppen, åtminstone den del som förstår rättstatens principer, bör man inte bli kränkt av att brottslighet bekämpas. Att vara opersonligt misstänkt är inte att vara personligen dömd på förhand. Åt Aftonbladet sade Khemiri att hans text får tala för honom. Det gör den med besked.

Hbl och den extremistiska feminismen.

I dagens Hbl granskar Henriette Zorn boken Hatet. En bok om antifeminism av Maria Sveland. Maria har tyvärr utsatts för näthat av någon som undertecknat sitt hot med "Breiviks fanclub". Efter att tolv kvinnor i programmet Uppdrag granskning vittnat om hur de hatas och hotas på nätet, inser Maria att fenomenet är mer omfattande och bättre organiserat än man trott. Det har även andra insett, möjligen mycket tidigare. Räknar man hot och angrepp från ett vänsterfeministiskt håll får man onekligen en bättre bild av omfattningen. Sanna Rayman skriver i sin ledarblogg för SvD:

"Att Paulina Neuding och de andra hatade och hotade som hon berättar om inte får ingå i näthatsdebatten har ingenting att göra med att alla deras exempel skulle vara futtigare än en del andra exempel som redan har luftats i denna diskussion. Även här finns hotbilderna och rädslan. Det har att göra med att de inte passar in i den förutbestämda slutsats som näthatsdebatten har."

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/02/11/hat-som-inte-gills/

I Hbl:s recension berättar Henriette Zorn att Maria Sveland diskuterar turerna kring en kontroversiell tv-dokumentär om kvinnojourerna år 2005. Sveland anser att programmet blev starten på en förskjutning av debatten kring feminism och att det öppnade dörren för feministhatet. På vilket sätt Sveland diskuterar berättar inte Zorn. En trygg gissning är att dokumentären heter Könskriget. Det är möjligt att dokumentären förintade Svelands syften då regeringens expert på människohandel, Gunilla Ekberg, riktar följande hot mot journalisten Evin Rubar, en kvinna med invandrarbakgrund, i tron att kameran är avstängd:

"Du ska inte tro att du får hjälp på en kvinnojour om du blir misshandlad. Så går det när man sviker."

I Sverige fick uttalandet åtminstone en professor att reagera.

http://www.dn.se/debatt/en-moralisk-kollaps-for-svensk-journalistik?rm=print

I den schizofrena paranoian ingick även berättelser om barnoffer för manliga sekter och flykter till Norge för att rädda livet på en flicka. Ireen von Wachenfeldt höll vidare med om att män är djur i klippet här:

http://www.youtube.com/watch?v=pBtKxYKQI_8

Hur kan det gå så? I bakgrunden spökar den primitiva splitting-mekanismen bekant från psykologin. De egna dragen projiceras denna gång med stöd av likasinnade individers hot mot en själv på en större allmän motgrupp som hatas - vanliga män i detta fall. I ett sådant läge kan det vara skäl att hålla tyst om kön som social konstruktion, eftersom man gärna vill upprätthålla fiendekonstellationen och framstå som företrädare för alla kvinnor i könskriget. Ändå utgör dessa radikalfeminister bara en promillegrupp som är så liten att den i fria val inte lyckas samla alla kvinnliga representanter som lider av borderlinepersonlighet och patologisk narcissism. Hbl är inte mot extremism som fenomen, utan för eller mot enligt behov. Tidigare skrattade journalisterna åt George W. Bush som sade att den som inte är med oss i kampen mot terrorismen är mot oss. Nu gäller att den som inte är radikalfeminist är antifeminist.

Mikael Kosk och den naturliga antiintellektualismen III

Inom psykologin är Melanie Klein och Ian D. Suttie tidiga representanter för objektrelationsteorin. Teorin beskriver den mänskliga situationen utgående från relaterande och interagerande separata objekt med förmåga att ständigt justera och revidera egna uppfattningar och överföringar som inte förväxlas med det observerade objektet. Som sådan kan teorin betraktas som en a priori förhållning och utgångspunkt. Kompletterande inslag från filosofin erbjuder rätt klara demarkationslinjer. Det kända falsifierbarhetskriteriet av Karl R. Popper avgör huruvida korrigeringarna gäller vetenskapen eller livet i övrigt. Om det så gäller tolkningar av våra sinnens sanna vittnesbörd eller intryck i känslorelationer är korrigeringar nödvändiga.

Som ett kontrasterande förhållningssätt till objektrelationsteorin kan man betrakta postmodernismen där dekonstruktionen och relativismen är redskap för den socialt konstruerade människan som  börjat sin tillvaro som ett oskrivet blad. Universella erfarenheter bortom kulturella influenser ger att dekonstruktionens uppgift är att förinta det rationella tänkandet samtidigt som relativismen ger dårskapen förnuftets legitimitet. Intellektet och värderingarna förintas så att vetenskap och kultur reduceras till berättelser, medan grundläggande mänskliga rättigheter är förhandlingsbara ställningstaganden. 

Den relativiserande människan stöter emellertid tidigt på patrull. Som idé är den postmoderna attityden dödsdömd utan rättegång. Är ingenting mer rationellt eller värdefullt än något annat är postmodernismen i konflikt med sig själv redan genom att existera som ett alternativ. Mikael Kosk beskriver situationen år 2001 i Ny Tid:

"Var vill jag landa med detta resonemang? I ett moraliskt fundament: sättet på vilket den andre fiktionaliseras är den djupaste av alla etiska frågor. Den befinner sig i skärningspunkten mellan allmän etik, individual- och socialpsykologi, privata känslor, kultur, samhälle, livsåskådning och religion. Den är också en förutsättning för politiken och ekonomin: det kan inte finnas ett politiskt handlingsprogram eller en ekonomisk ordning som inte bygger på ett hållbart förhållningssätt till den andre.
I praktiken är dilemmat stort: hur skall man närma sig människor som fullt och fast tror att de själva är innehavare av den enda sanningen och att det ger dem rätt till vad som helst? Och låta bli att tro att man har en bättre sanning att komma med och ändå komma med den?"

http://nytid.huset.fi/arkiv/artikelnt-684-1463

Redan en ovan läsare torde upptäcka konflikten. Sättet på vilket den andre fiktionaliseras är av största vikt och Kosk lyckas med detta uppdrag så väl att han omedelbart står inför ett stort dilemma. Hur ska Kosk närma sig människor som han fiktionaliserat att tro att de är innehavare av den enda rätta sanningen? Det hållbara förhållningssättet bygger inte på mer än så och det moraliska fundamentet krackelerar.

Har Kosk lärt sig fiktionalisera bättre på drygt tio år? Låt oss gå till detaljgranskningen.

I dag skriver Mikael Kosk i Hbl under rubriken Svårt att skura bort rasismen. I texten hänvisar han till Suomen Sisu, men manövern är överflödig då han lika väl hade kunnat skriva om sig själv. Att Kosk ifrågasätter tesen om att samhällspåverkare ska förhålla sig lika seriöst till ett våldsdåd oberoende av offrets grupptillhörighet är både välbekant sedan tidigare och rasistiskt. Ärendet handlar dessutom om en grundläggande princip i rättsstaten, inte om vad samhällspåverkare råkar tycka för dagen, men låt oss gå till den aktuella texten.

Kosk:

"Den nationalistiska föreningen Suomen Sisu gjorde sig känd då den 2006 publicerade de Muhammedkarikatyrer som Jyllands-Posten väckt global uppståndelse med."

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-03-11/407591/svart-att-skura-bort-rasismen

Som ett konstaterande är det här sant, men något märkligt i sammanhanget. Den normala ansvarsfördelningen placerar inte skulden för uppståndelsen på Jyllands-Posten eller Suomen Sisu.  Den kulturrelativistiska attityden ser däremot världen som autonoma kulturella öar med självbestämmanderätt över mänskliga drag som i andra sammanhang skulle ses som universella. Tolerans, rättigheter och respekt för liv kan variera från ö till ö. För en finlandssvensk relativist innebär detta att han inte kan fördöma religiös fanatism, kränkningar av mänskliga rättigheter och kvinnomisshandel i ett annat land, men nog här hemma, utan fördömer människor i sin egen kulturkrets som varande rasister för att de påtalar missförhållanden. Han vill inte stå på de ondas sida här.

Denna indelning i lika värdefulla kulturella öar skulle alltså innebära att man inte får lägga sig i, vilket i sin tur betyder att man är mot en integration av uppfattningen om människors lika värde. En relativist ser givetvis inte problemet med invandring och ett kulturtillskott som kräver olika lagar för samma brott. I synnerhet inte om han själv råkar förespråka en sådan utveckling.

Den redaktion som Hbl har behöver inte ta ansvar för sin rasism och extremism. Den kommer för lätt undan och kan därför syssla med förenklade populistiska budskap utan motiveringar. Invandring med apartheid är bra och glastaket finns. En god nyhet borde då vara att populismen inte når fram. Är man glad på Hbl över det resultatet?

Mikael Kosk och den naturliga antiintellektualismen II

Det är rätt vanligt att en Hbl-journalist inte kan skriva två meningar utan att motsäga sig själv. Därför är det föga förvånande att Mikael Kosk i dag förespråkar den populism han var bekymrad över bara i går.

Förutom populism kan Hbl försvara strukturell rasism i apartheid-klass på ledarplats. Vi går tillbaka i tiden ett tag för att se vad Mikael Kosk skrev i maj 2011:

"Först gäller det att vara noga med vad rasism är: Det handlar så gott som alltid om en negativ generalisering av en minoritet.

Det händer att människor som tillhör en minoritet odlar stereotypier gentemot majoriteten eller andra minoriteter. Men de kan sällan göra sin rasism strukturell på så vis att den har verklig inverkan på andra människors position i samhället."

Kosk förklarar inte hur han vet att individer tillhörande en minoritet skiljer sig så fundamentalt från individer i en majoritet. Inte heller finns det en reflektion över huruvida denna hans förmodade skillnad kunde vara ett rasistiskt antagande. Givetvis kan man hävda olika sociala mekanismer som placerar minoriteten i offerposition, men då är det bra om man glömmer en sak. Bakom den värsta tillämpningen av strukturell rasism i modern tid hittades en vit minoritet i Sydafrika. En trygg gissning är att Nelson Mandela inte hade gillat Kosks definition.

Den gamla ledaren hittas här:

http://hbl.fi/opinion/ledare/2011-05-30/rasism-ar-majoritetens-sak


I dagens ledare välkomnar Mikael Kosk så populismen.

http://hbl.fi/node/406561

"Medborgarinitiativet lämpar sig väl för frågor som väcker starka känslor och handlar om människors värderingar. Det är en kanal för en medborgaraktivism som lagstiftaren är tvungen att ta på allvar. Det är av största vikt att medborgarna kan känna sig direkt involverade i den demokratiska processen och att de har en reell möjlighet att påverka, oberoende av vad utfallet för de enskilda initiativen till slut blir."

Starka känslor, värderingar Kosk inte kan diskutera, ett direkt engagemang och reella möjligheter att påverka är denna gång inslag i en medborgaraktivism som lagstiftaren bör ta på allvar. Varningar mot populism och uppmaningar till politiker att bära sitt ansvar mot folket, som ifrågasätter grundlagsstridiga maktförskjutningar, förekommer inte.

Vad kan då allt detta innebära? 

- Möjligen att Hbl inte haft ett journalistiskt uppdrag att förvalta på mycket länge, kanske tjugo år. 

- Att tidningen inte är till för allmänheten, utan redaktionen.

- Att uppgiften då blir att driva redaktionens politik i samhället i stället för att granska politiken.

- Att redaktionen trots sin politiska kamp försöker gömma sig bakom skenet av den granskande uppgiften för att själv slippa den granskning och det ansvar som tillfaller politiska partier och allmänheten.

-  Att tidningen aldrig kan granska ett fenomen på ett neutralt och konsekvent sätt, utan måste anpassa sig enligt de anställdas behov av att marknadsföra sig själva som politiskt korrekta. Det verkliga kvinnoförtrycket får vika inför möjligheten att bli stämplad som islamofob.

- Att tidningen i en vidare detaljgranskning saknar ett ledarskap som kan ta ansvar för den rasism och populism den själv står för. Det kravet gäller andra.

Vem ska ta ansvaret? Vore det dags för Timo Soini att utmana Carl Haglund i Ajankohtainen Kakkonen i en debatt om Hbl-rasismen?


Medborgaraktivisten Jim Carrey tar ansvar:

http://www.youtube.com/watch?v=P8tfuBIutLI

Mikael Kosk och den naturliga antiintellektualismen

I dagens ledarkrönika Känslan att bli utlämnad behandlar Mikael Kosk sina egna drag, populismen och rasismen, projicerade på andra.

"Politiker, tjänstemän och medier ska kunna uttrycka sig på ett begripligt sätt och reda ut sakernas bakgrund och samband."

Redan i det första citatet här ovan förutsätts en mottaglighet, ett hopp om att populismen ska sjunka in, hos allmänheten. Oförmågan att skilja mellan samband och egna tolkningar är alltid given i Kosks texter, eftersom han inte har en duglig demarkationslinje mellan den inre och yttre verkligheten. Det betyder att han inte kan använda falsifierbarheten som grund för att avgöra huruvida han diskuterar ett vetenskapligt ämne eller något annat. I bägge fallen är han således hänvisad till sin populism. I klimatdebatten ser han klara samband. Orsaken till att populismen finns är likaså solklar, skriver han i dag utan att kunna ange den orsaken eller reflektera över varför den orsaken driver honom.

Mikael Kosk fortsätter med att beskriva sina egna misslyckade ambitioner och sig själv: 

"Problemet med populismen är att den kommer tillkorta med att förverkliga sina förträffliga mål. Det som skulle bli en kanal för var mans och kvinnas åsikter blir en megafon som tutar ut förenklade och publikfriande budskap som inte låter sig störas av fakta. I populisternas värld kan problem förklaras med ett enkelt motsatsförhållande mellan "vi" och "de". I värsta fall är världsbilden direkt rasistisk."

Angående fakta noterades redan ovan att han inte har redskap att avgöra, utan är hänvisad till sin tolkning och ett simpelt konstaterande. Hans bristande självinsikt i indelningen "vi" och "de" får Hbl-kommentatorn Henke beskriva:

"Mikael Kosk tänker högt:

"I populisternas värld kan problem förklaras med ett enkelt motsatsförhållande mellan "vi" och "de". I värsta fall är världsbilden direkt rasistisk."

Mikael Kosk tänker högt EN mening senare:

"De som stöder Sannfinländarna är i allmänhet inte höger- eller
vänsterradikala utan människor för vilka förändringens vindar blåser för
hårt. De är relativt lågutbildade och konservativa ..."

Ser Mikael Kosk själv ironin?"

Hans direkt rasistiska världsbild framgår i ett citat från 2011:

"Varför kräver Sannfinländarna att samhällspåverkare ska förhålla sig lika seriöst till alla våldsdåd oberoende av om offret tillhör majoriteten eller en minoritet? Ingen har ifrågasatt att alla ska följa lagen och det finns inget överseende med våld beroende på förövarens grupptillhörighet. Ett rasistiskt motiv är en försvårande omständighet, men Sannfinländarna menar att motivet ska vara ovidkommande."

Hans svaga resonemang ger slutsatsen att motivet inte spelar någon roll för Sannfinländarna om de har ett normalt västerländskt krav på att våldsdådet är lika seriöst oberoende av offrets grupptillhörighet. En ursäkt för en så stor brist på respekt för offret måste sökas, dock inte länge, i aningslösheten.

Många tidigare vänsteranhängare röstar numera på Sannfinländarna. Det kan stämma att de är lågutbildade och konservativa, precis så som Kosk och de övriga journalisterna på Hbl är obildbara och konservativa. Trots sitt bekymmer om indelningen i "vi" och "de", gör Kosk sig alltid skyldig till det han dessutom missuppfattat som ett misstag. Indelningen "vi" och "de" är farlig enligt Kosk om den gäller oss och terrorister som angriper Amerika. Tyvärr raderas inte indelningen med en identifikation med terroristerna eftersom den indelningen driver dem. Efter Breiviks dåd är emellertid denna indelning nödvändig, vilket syntes i Kosks försök att använda händelsen som ett inrikespolitiskt angrepp mot andra. 

Allt detta hade han kunnat undvika om han insett att indelningar inte är farliga. Ju fler sådana man har, desto större differentieringsförmåga. Olikhet är inte grund för orespekt. Den självklara insikten är mer än Mikael Kosk lyckas hantera. Med nuvarande bemanning på Hbl måtte Amos Anderson rotera vilt i graven.

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-03-08/406551/kanslan-att-bli-utelamnad

Hbl. Feminismen och skenheligheten.

Ian Dishart Suttie (1889 - 1935) är en skotsk psykonalytiker och en av de första representanterna för objektrelationsteorin. Hans huvudverk The Origins of Love and Hate är en bok som håller på att återupptäckas av intresserade. I den beskriver han verkligheten för det nyfödda barnet.

"The child´s wishes are rather states of pleasure or of need and discomfort passing over into equally aimless states of anxiety and rage. By calling them states of rage I mean to emphasize that they are not anger at anyone any more than they are caused by need of anything that the child knows of. They are, in other words, not merely inarticulate but undirected, and objectless wishes".

Situationen gäller inte uteslutande för det lilla barnet, utan kan förekomma hos vuxna. Den av Hbl anlitade feministen och bloggaren Linnea Portin uttrycker saken väl i ett citat som upprepas här:

"Generellt arg och less och bister blir jag, men kan inte rikta det åt något speciellt håll."

Givetvis kan det primitiva vuxna hatet riktas, men även i en vuxen värld saknas objektet i så måtto att det inte existerar som en bekant människa eller grupp. I stället är objektet en fantasiprodukt av egna projiceringar på verkliga människor med eller utan de drag man tillskrivit dem. Dessa människor och grupper behöver inte ens ha kännedom om att de tjänar ett syfte som hatobjekt, varför upplevelsen av att vara ett objekt självfallet uteblir på det personliga planet.

Barnets utveckling mot separation medför naturlig frustration då medvetenheten om omgivningens autonomi tränger på. Ett motstånd mobiliseras. Ian Suttie förklarar tendensen:

"The main significance of this phase seems to me however to lie in the infant´s naive acceptance of all experience as unitary and in its inability to discriminate other selves. I therefore place the emphasis upon this aspect by calling it the phase of Infantile Solipsism, thereby relating it to the Metaphysical Theory  which regards the existence of other minds (than that of the thinker) as an inference (and hence challengeable) rather than as an absolute self-evident thruth. To my mind the most important aspect of mental development to be elucidated is the idea of others and of one´s own relationship to them.

Även det här tillståndet gäller för en del vuxna. Sylvia Bjon berättade för Obs på Yle Fem att webbdebatten inte blivit den utopi hon önskat sig. Hon hade tröttnat på andra fria aktörer som bröt mot de behov hon hade. Där den infantila solipsismen gäller bör verkligheten helst rätta sig automatiskt så att den sköna känslan infinner sig utan att frustrationen måste uttryckas som en vilja. 

Om den infantila solipsismen betraktas som det första stadiet för människan utanför moderns kropp, ligger splitting-mekanismen på en högre nivå hos barn och primitiva vuxna eftersom den yttre verkligheten existerar, visserligen bara som en föreställning och avstjälpningsplats. Splitting tar oss vidare till detaljgranskningen.

I dagens Hbl skriver Philip Teir:

"Just nu tycks vi dock uppleva en våg av antifeminism i Norden. Ibland har den sexuella undertoner. Ofta är den inkonsekvent; invandrares kulturer utmålas som kvinnoförtryckande, inte sällan av samma anonyma nätdebattörer som hotar kvinnliga politiker med våld."

Det här är undvikande, ohederligt och skamligt mot kvinnor på kvinnodagen. Vad händer om en fredlig människa undrar över kvinnoförtrycket i en viss kultur eller vilken kultur som helst? Är frågan giltig då? En gissning är att Teir inte kan svara på sådant och att hans behov av att marknadsföra sig själv som politiskt korrekt väger tyngre än kvinnors verkliga lidande oberoende av kultur. Han behandlar i varje fall inte det väsentliga - kvinnoförtrycket.

Teir nämner Stefan Wallin som radikalfeminist i sin ledare. Antingen har Teir inte tillstånd eller förmåga att beskriva honom på ett ärligt sätt. Wallin gjorde sig känd för att säga att man inte predikar jämställdhetsevangeliet på fritiden. Ingen av feministerna på Hbl krävde hans avgång.

Susanna Ginman förespråkar vidare diskriminering vid anställning till toppjobb enligt biologiska skillnader. Det här bör vara jämförbart med ursprunglig rasism. 

Frångår man biologin till förmån för genus, blir saken inte bättre. En, enligt Hbl:s bedömning, intellektuell tungviktare vid namn Tiina Rosenberg är feminist och kan tala om könsmaktsordning trots att hon betraktar kön som en social konstruktion. Varför då ord som feminist och könsmakt? Handlar det inte om en felkonstruktion och inkonsekvens från Rosenbergs sida? Det borde ju bara vara att konstruera alla som samma kön och helt enkelt notera att en del har mera makt än andra. Då kan man gå vidare utgående från det.

Slutligen kan vi avrunda med begreppet härskarteknik. Genusfeminismen bygger på den. Tillvaron handlar om en maktkamp om definitionsföreträdet som avgör att de behov den infantila solipsismen har uppfylls automatiskt, om man får utgå från Ian Suttie. Jämställdheten hittas i spädbarnets värld utan gränser och medvetenhet om en yttre värld. Den jämställdheten är ouppnåelig för vuxna individer. Autonoma vuxna vill inte ha den. Infantila vuxna kan inte få den.

Tammy Wynette får avsluta:

http://www.youtube.com/watch?v=bZr0_ic1304



http://hbl.fi/node/393781

"Gentlemen, Chicolini here may talk like an idiot, and look like an idiot, but don't let that fool you. He really is an idiot." - Groucho Marx

Groucho är inte den enda marxisten och i dessa jämställdhetens tider hade han kanske uttalat sig om fler. Det för oss vidare till en granskning av hur Hbl-kolumnisten och Ny Tid-skribenten Annika Sandlund hanterar den så viktiga yttrandefriheten.

Inledningsvis bör ändå en grov indelning av feminismen enligt  Christina Hoff Sommers göras. Hon talar om något som kunde kallas för jämställdhetsfeminism och genusfeminism. Jämställdhetsfeminismen är en moralisk attityd som kräver rättvis behandling utan att ta ställning till öppna frågor inom ämnen som psykologi och biologi. Genusfeminismen är en lära med tre påståenden om den mänskliga naturen. Det första är att skillnader mellan kvinnor och män inte är biologiska, utan socialt konstruerade. Det andra är att människor styrs socialt av ett enda motiv, maktbegäret, och att det sociala livet enbart ska uppfattas utgående från hur motivet får sin tillämpning. Det tredje är att mänsklig interaktion inte uppstår ur de motiv individer har för att umgås med varandra som individer, utan ur de motiv grupper har i sitt umgänge med andra grupper. I detta fall handlar det då om mäns behov att förtrycka kvinnor.

Är Hoff Sommers indelning relevant, innebär det att gränsen mellan det personliga och politiska är raderad i genusfeminismen, eller också att den dras godtyckligt och bara vid ett behov att försvara sig. Det märks även i praktiken. Då jämställdhetsfeminister lyckas driva fram rättvis lagstiftning med lika möjligheter nöjer de sig med det. Åt genusfeminister är det här för lite. Det tyder på att deras personliga problem inte försvinner med en politisk reform, varför de vill ha positiv diskriminering som en garanti för lika utfall med den mest framgångsrika under det som jämställdhetsfeminister skulle betrakta som rättvisa förhållanden. Skulle utfallet vara lika fördelaktigt, finns det ändå en misstanke om att aktning och respekt aldrig infinner sig på grund av den förmånliga behandlingen. 

Genusfeminister har svårt att inse att det inte finns en rättvisa i frågor bortom skuld och ansvar. Borderlinepersonlighet och patologisk narcissism är inte någons fel. De är svåra störningar som inte botas av ett definitionsföreträde eller paradigmskifte. Omgivningen kan ge terapi, men missar grovt ifall den anpassar sitt eget beteende, sin yttrandefrihet, enligt inkonsekventa tankar, ett växlande humör och permanent raseri hos ett fåtal individer som anser sig tala för en hel grupp.

Annika Sandlund skriver i Hbl:

"Att intelligenta kvinnor i alla tider har hotats av folk som hellre sett att de hållit käften är förstås inget nytt." 

Det stämmer. Att ointelligenta kvinnor och män låtit döda intelligenta kvinnor och män under den ideologi Ny Tid med Annika Sandlund är arvtagare till är inte heller något nytt. Jämställdhetsfeminismen hade noterat detta.


Hon fortsätter i samma kolumn:

"Men det är också viktigt att komma ihåg att yttrandefriheten på nätet inte är mycket värd om den endast består av folk (ofta samma folk) som endast kastar ur sig sina åsikter om andras åsikter. Det gör man ju förövrigt lika effektivt ensam i en grotta som på nätet. Debatten har ett värde bara då vi också är beredda att lyssna."

Emellertid hade hon detta att påstå i Ny Tid redan i fjol:

"Yttrandefriheten har ett egenvärde. Men själva grundidén måste väl ändå vara att det är genom att debattera och vädra olika åsikter som demokratin överlever."

En tolkning av hennes två bidrag kunde vara följande. Yttrandefriheten, som har ett egenvärde och vars grundidé är att debattera och vädra olika åsikter, är inte mycket värd om folk håller sig till grundidén.

 "Debatten har ett värde bara då vi också är beredda att lyssna." , är nämligen Annika Sandlunds huvudtanke.

Men för att kunna ha åsikter om andras åsikter måste man redan ha lyssnat. Eventuellt får man inte lyssna så noggrant att inkonsekvenser upptäcks. Skenheligheten, om saken så gäller borgerlig livsstil eller ett principlöst resonemang, kan man kontra med ett citat. Annika Sandlund hjälper även här:

"Bara för att det personliga är politiskt måste det politiska inte vara personligt."


http://hbl.fi/i-dag/2013-02-22/383986/kommentarer-och-katter

http://www.nytid.fi/2012/10/karnan-i-debatten/#more-14578