Medvetenhet om likheter med motgruppen, kanske hatgruppen, saknas parallellt med förmågan att på ett trovärdigt sätt förklara skillnader i förhållningssättet till den. Det här är inte överraskande, eftersom det som kunde kallas ett förhållningssätt utöver den reaktiva responsen inte finns. Den verklighetsuppfattande förmågan är seriöst utmanad med den fungerande relationen mellan symbolen och det symboliserade raderad eller omvänd. Det innebär en direktsyn som bekräftar att objektet är lika med intrycket, eller alternativt att det verkliga levande objektet reduceras till en symbol för det som verkligen framkallar ondska enligt iakttagaren.
Om en levande människa reduceras till en symbol för ondska fristående från sina handlingar, behöver förintelsen av henne inte vara mera än språkvård och webbhyfs i ett samhälle med visioner om godhet. Nazister och kommunister idkade samhällsvård. Religiösa fanatiker kan förpassa syndare till helvetet med brådskande tidtabell och genusfeminister önskar sig en värld helt utan det de ser som förtryckande män. Direktsynen kommer vidare med övertygelsen om att andra per automatik uppfattar en given, fortfarande levande, symbol likadant ifall de inte tillhör just fiendelägret med en likadan syn, men med andra symboler. Tillämpad på den finlandssvenska offentligheten är det därför inte märkligt om samma människa som blir bestört över sexistiska skämt inte kan se något anmärkningsvärt i att sannfinländare beskrivs som alternativ åt flatlöss.
Där splitting gäller som försvar är det oerhört svårt att uppfatta någon som stående utanför dikotomin bestående av anfall och offerposition. Skiljer du dig från nazisten, kommunisten och genusfeministen genom att försvara allas lika rättigheter, även deras, kommer du att betraktas av varje enskild grupp som sympatisör till den värsta fiendegruppen. Ingenting annat. Den här attityden ligger bakom det verkliga näthatet och uppfattningen om att olika åsikter och argument inte kan vara något annat än näthat.
Den verksamma splitting-mekanismen är trots allt inte det största nätproblemet. Det mesta sker mellan myndiga individer som kan och egentligen bör strunta i varandra, eller i varje fall mellan sådana som deltagit av fri vilja. Ett värre fenomen har vi i Mommybloggers. Här avses inte mammor som byter goda råd på nätet, utan sådana som använder barnet som objekt för att marknadsföra sig själva. Med Alice Millers ord är föräldrarnas grova psykiska objektifiering av barnet ett brott utan straff i det moderna samhället.
I svåra brott, där förövaren är en främling, kan barnet, om allt går väl, söka tröst hos de kärleksfulla föräldrarna. Det handlar om ett tillfälligt trauma som man kan överleva. Annorlunda är det om barnets primärobjekt, modern, är den som behöver barnet i stället för tvärtom. Det betyder att barnets grundläggande behov av spegling och bekräftelse inte uppfylls eftersom modern inte ser barnet som det är, utan som en uppfattning hon tror omgivningen ska få av barnet om hon presenterar det på rätt sätt. Denna psykologiska performans ska sedan återspeglas i omgivningens kärlek till henne. Man kunde säga att hon uppoffrar den äkta kontakten till barnet för att kunna använda det som ett redskap i skapandet av en äkta kontakt mellan sig själv och omvärlden. Missbruket kan dessutom pågå länge och hämmar således barnets försök till autonomi. Aningslösa mammors primitiva kärleksbehov och sätt att blogga om barnet kan vidare leda till att det mobbas senare i livet. Det behöver inte gå illa om barnet är starkt och har andra stödpersoner, men att lämna ut ett barn är ingen bra idé. Mobbas barnet, bloggar modern givetvis om den onda omgivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar