Kaktusgate revisited

Händelsen som rubbat de finlandssvenska mediehusen nyligen har sin upprinnelse i att Hbl i samråd med en bloggare riktade feministisk kritik mot sångtexten i Krista Siegfrids bidrag till Eurovision Song Contest. Så länge den av yttrandefriheten garanterade kritiken fick stå orörd, handlade det hela om en elegant analys enligt en till Hbl:s stränga krav kalibrerad bedömning.

Ett kort exempel på textkritiken lyder:

"Generellt arg och less och bister blir jag, men kan inte rikta det åt något speciellt håll. Jag menar, det är väl knappast på flit."

Analysen i sin helhet hittas här:

http://linnea.ratata.fi/blogg/article-46160-33289-ding-dong

Emellertid möttes denna kritik av minst lika analytiska kommentarer, samt en offentlig kungörelse som manade till försiktighet vid val av intimhygieniska artiklar för kvinnor. Kaktusar bör ömma kritiker undvika för att inte skapa ett känsligt läge, förkunnade den populära radiokanalen Radio Extrem omsorgsfullt. Efter den informationen talar man om Kaktusgate. Utvecklingen tar oss vidare.

I den genusfeministiska diskursen, som utgår från en maktkamp mellan könen, erkänner man inte egen skuld vid anstiftan till konflikt eller delaktighet i ett angrepp. Ansvarsförskjutningen är ändå mer omfattande än så. Oförmågan att ta skulden för det egna illamåendet och lidandet man orsakar hos den samarbetspartner man lyft fram för allmänheten att håna leder till att den egna upplevda ondskan och felbedömningen måste projiceras på omgivningen. Därför var det viktigt att Hbl med Sylvia Bjon på ledarplats försökte två sina händer genom att problematisera Radio Extrem som arbetsplats.

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-02-18/en-kaktus-ar-en-som-slar-ifran-sig

Personalen på Radio Extrem tycker sig ha en god stämning, men Sylvia Bjon som är bekymrad över definitioner, definitionsföreträde och inlevelseförmåga tar sig den självklara rätten att påstå följande:

"Facit om stämningen på jobbet – och det här gäller alla arbetsplatser – kommer därför aldrig fram om man inte frågar sig vilka människor som inte jobbar där. Vilka personliga kvalitéer har ratats och försvunnit?"

Frågar sig Sylvia Bjon vilka människor det är som inte jobbar på Hbl? Finns det över huvud taget mänskliga drag i en arbetsmiljö, eller i den läsande allmänheten, som inte beskrivs av borderlinepersonlighet eller patologisk narcissism? Har Sylvia Bjon själv en inlevelseförmåga som tillåter henne att blott för stunden inta en position med möjlighet att uppfatta yttrandefrihet som en absolut rättighet och definitionsföreträdet som en irrelevant fråga i förhållande till den rättigheten? Har någon annan på Hbl det? Har Sylvia Bjon, eller någon annan på Hbl, en inlevelseförmåga i hur det är att ha ett dåligt samvete över att själv ha anlitat ett blivande offer från omgivningen i sin feministiska kampanj mot andra i samhället?

Vid sanering av affektivt kontaminerad arbetsmiljö med drag av borderline och narcissism är det viktigt att notera att dessa drag kan dels ingå i varandra, dels stödja varandra. Borderline ger ett utrymme för intensiva känslor av äkthet, må vara en falsk äkthet, som så när som på permanent raseri saknas i narcissismen. Narcissismens moraliska korrupthet utan fast värdegrund ger en nödvändig känsla av flexibilitet sett ur ett borderlineperspektiv. De sinsemellan stödjande funktionerna kan dupera en ytlig iakttagare, i synnerhet om miljön kryddas med enstaka planetpersonligheter i en vidare omloppsbana runt det centrum som uppfattas som den egentliga arbetsmiljön. Är sådana personligheter lagda åt det paranoida hållet med schizofrena drag i sitt förhållande till händelserna i omvärlden, framstår gruppen med borderline och narcissism som något mera normal.

Om frågorna här ovan, frågor som egentligen  Sylvia Bjon har makten att definiera, haft någon relevans för henne själv hade hon kunnat sprida vidare vad hon kommit till i form av svar. Nu riktar hon det önskemålet mot Radio Extrem. Kaktusen börjar med att slå ifrån.


Den av Hbl utpekade textkritikern skriver:

"Mest störande med anonymitet på nätet är att jag inte VET vem alla som gjort sig välförtjänta av en hedersplats på min eternal shitlist."

För att skona andra från samma irritation bör Linnea Portin anges som författare till de djupa orden.
Hon är inte den enda med en shitlist. Enligt Hbl har polisen hittat en sådan hos extremister.