Hbl-journalisten Sylvia Bjon och bruket av några allmänna begrepp

Sylvia Bjon tangerade begreppen yttrandefrihet och anonymitet med två inlägg i sin blogg nyligen. Under rubriken Otack är yttrandefrihetens lön hittar vi innehållet i citaten här nedan, medan kommentaren som riktar sig till bägge inläggen finns under Ännu om civilkurage och anonymitet. För att få en klarare bild av vad kommentaren riktar sig mot kan det vara nödvändigt att söka sig till Bjons blogg i länken. 

http://zeitgeist.blogg.hbl.fi/

Bara en bråkdel av hennes text syns här. Största delen av kommentaren återges . Inga korrigeringar har gjorts. 


"Jag är trött på att yttrandefrihet används som förevändning för att få vara anonym i vartenda triviala debattinlägg."

"Verklig yttrandefrihet innebär att man inte ska behöva vara anonym. Tyvärr verkar det intressera allt färre att använda sin yttrandefrihet. I stället gömmer man sig bakom avatars och signaturer."

"Tyvärr kan de senaste tio åren av anonymiserad webbdebatt ha invaggat allt fler i tron att namngivna människor runtomkring oss har slutat hålla sig med åsikter. "



Kommentar #8 - Ove Stenmark: 28/01 19:00

Låt oss göra något klart här omedelbart. En tidning eller personlig blogg behöver inte tillåta något alls. Ingen anonymitet, inga kommentarer, ingenting. Ett demokratiskt samhälle däremot måste ha yttrandefrihet. Att föra fram en åsikt med eller utan namn är en självklar rättighet.

En tidning kan som sagt välja. Vanligen uttrycker sig folk friare om de får skriva anonymt, inte öga mot öga. Artighet och misstankar om den andras nedsatta mottaglighet verkar ofta hämmande.

En tidning avgör således hur mycket den är intresserad av. Ett krav på namn kan betyda att man hoppas på att åsikter som finns inte kommer fram eller att de som redan skrivit ett inlägg ska undgå kritik. Ett behov av att fostra och styra kan finnas. Allt detta kommer emellertid till ett pris. Krav på namn i en hårt modererande tidning, som är mer intresserad av person än åsikt, innebär i praktiken att tidningen förlorat sin trovärdighet som en tolerant och öppen granskare av samhällsfenomen. Anonyma vansinnigheter är också information.

Att fokus kan ligga på person ser vi, Sylvia, i ditt bidrag här. Försök skilja på sak och person så att du helt struntar i det personliga. Inte ska det spela någon roll vem det är som skriver. För sakfrågor gäller att ovett kan ignoreras. Störs man däremot av hån och pikar har man ju anledning att rannsaka sig själv. Finns det fel i resonemanget? Hur förhåller det sig med de egna motiveringarna? Har man förstått de begrepp man använder? Att bli upprörd över att man tycker att någon annan har fel eller är anonymt oförskämd är inte en adekvat psykologisk respons. Bakom reaktionen lurar ofta en ohederlighet mot en själv.

Några begrepp och resonemang du kunde tänka på följer här. Yttrandefrihet är yttrandefrihet – en absolut rättighet. Den varken föregås eller efterföljs av ett villkor eller fler. Den kan inte vara en förevändning. Anonymitet kan inte betyda inskränkt yttrandefrihet. Att någon skriver anonymt innebär inte att någon annan tror att folk inte har åsikter. En anonymt skriven åsikt är inte lika med ingen åsikt. Skilj, som sagt, på person och sak. Debatten är heller inte ofri om publiken fritt väljer vilka rubriker den läser och vilka den struntar i.