Yrsa Grüne och perspektivet.

Kunde Gudrun Schyman och Jonas Gardell lära oss något?

I dagens ledare utgår Hbl-journalisten Yrsa Grüne från bombdåden i Boston i sitt resonemang kring hur vi förhåller oss till olika incidenter. Hon skriver:

"I situationer som denna höjs ofta indignerade röster som undrar varför inte samma uppmärksamhet ägnas bombdåd i Irak eller Afghanistan som man ägnar ett bombdåd i samband med ett maratonlopp i Boston. Och som krävde tiotals människors liv.

Eller, som det var 2004, varför man teg om de döda efter tsunamin i Aceh medan all uppmärksamhet ägnades Thailand där de europeiska turisterna var.

Förklaringen är enkel men inte rättvis. Det som är nära – eller som vi upplever som nära – berör oss på ett annat sätt."

Det torde stämma. Här kommer vi ändå in på den postmoderna diskursen som gett upphov till bland annat kulturrelativismen och kritikförbudet mot andra kulturer. Den språkliga konstruktionen, och framför allt dekonstruktionen, inom postmodernismen tillåter en omtolkning av innebörden hos abstrakta och konkreta objekt utan hänsyn till kutym och konsensus, så att symbolen inte mera relaterar till det den symboliserar utan ges den mening konstruktören väljer.  Den fristående symbolen innebär att ord och handling får samma värde via tolkning.  Eftersom alla är hänvisade till ett val, är alla val lika värdefulla. Därför är det dumt att kritisera andra kulturer. 

Frågar man Gudrun Schyman varför hon inte kritiserar den kulturella könsstympningen av kvinnor, kan hon svara att det inte är hennes specifika uppdrag och att vi inte får glömma det patriarkala förtrycket i vår egen kultur. En verklig handling mot en annan kvinna är inte allvarligare än det förtryck Gudrun konstruerat mot sig själv. Jonas Gardell lär oss att islamofober, som kritiserar behandlingen av kvinnor och homosexuella, har ett behov av att hata någon. Igen är det verkliga hotet mot människor med hans läggning en mindre fara än hans uppfattning om kritikern här hemma. 

Det som är nära berör, helt klart. Men varför är Boston nära, medan Afghanistan är så långt borta? Här kommer vi in på rättvisebegreppet. I Boston, liksom här hemma, tror rättssystemet ännu inte på den solipsistiska idén om att alla människor måste göra sina egna val angående rättvisan. Den här uppfattningen delar varken klanledaren eller moralrelativisten. Det är synd. Rättvisa ska gälla mellan människor, varför allas individuella och konkurrerande uppfattningar bara kan leda till konflikt.

Människors lika värde förutsätter att någon form av universell rättvisa råder. Det är en förutsättning för grundläggande mänskliga rättigheter. Därför borde det höras indignerade röster över att man i Afghanistan och Gaza inte respekterar människolivet, utan använder barn som bomber. Schyman och Gardell säger inte så mycket. Inte ens Jonas Hassen Khemiri. När har Yrsa Grüne redovisat för palestiniernas kränkningar mot sina egna? Vill ingen av dessa att hela världen upplevs som nära? Här kunde vi kanske introducera en regel. Kulturrelativisten hatar människor i sin närhet var han än rör sig, medan den universella människan kritiserar orättvisor för att alla ska få det bra.  






http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-04-16/439476/viktigt-att-bevara-perspektivet