"Det behövs mera och djupare samhällsforskning, men det är inte regeringens sak att bestämma vilka politiska mål forskningen ska rikta in sig på."
Några kommentarer är nödvändiga redan här. Uppdragsgivaren får avgöra att forskningen ska utreda egenskaperna i en ny syntetisk olja eller handla om en onödig framtidsredogörelse om samhällsutvecklingen. I oberoende forskning får han inte delta i själva arbetet eller påverka forskningsresultatet. Ingen får bestämma vilka politiska mål forskningen ska rikta in sig på. Inte ens Institutionen för kvinnovetenskap vid Åbo Akademi kan göra det, om forskningen ska vara oberoende. Ett syfte bortom sann strävan till objektivitet bör inte finnas. Däremot får uppdragsgivaren avgöra vad han gör med resultatet. I det ovan nämnda fallet är det uttryckligen regeringens sak att bestämma vilka politiska slutsatser, om några alls, man drar utgående från forskningen. Att Mikael Kosk inte uppfattat det här läser vi i följande citat:
"Ett forskningsprojekt kräver att det konkurrensutsätts i det vetenskapliga samfundet och att halten i det utsätts för en kollegial bedömning. Det får inte uppstå förvirring kring vad som är politiskt styrda utredningar och vad som är forskning som görs utifrån forskarsamfundets egna, oberoende kriterier.
Det är oberoende forskning som borde vara underlag för politiska beslut, inte forskning som från början styrts av politiska mål."
Ett forskningsprojekt kräver inte alls att det konkurrensutsätts, då staten betalar är det visserligen önskvärt att så sker, däremot nog att dess resultat konkurrerar med andra uppfattningar. Det att Kosk är förvirrad är inte nödvändigtvis en allmän förvirring.
Men varför är framtidsredogörelsen onödig? Även Mikael Kosk har noterat ett problem utan att utveckla vidare:
Vi går omedelbart till filosofen Karl Popper med det kända falsifierbarhetskriteriet som säger att utsagor måste i teorin kunna visas vara osanna, falsifierbara, för att vara vetenskapliga. En framtidsredogörelse om samhällsutvecklingen med fria aktörer uppfyller inte kriteriet. Det finns nämligen ett problem med långsiktiga förutsägelser och storskaliga förutsägelser. Inom astronomin kan man ha en viss framgång gällande båda, men angående samhället är man dömd att misslyckas. Ett annat bekymmer är det holistiska greppet. Du kan ha en rätt god helhetssyn angående ett begränsat område med få relationer och samband att utforska, men du kan inte ha en exakt uppfattning av ett svåravgränsat område som samhället eller klimatet med alla kausaliteter inräknade, trots att utsagor om det senare mycket väl kan uppfylla falsifierbarhetskravet. Har Popper rätt, kan man tro att Pekka Himanen och alla andra är hänvisade till gissningar om hur det framtida samhället ter sig.
Hade Kosk varit lätt påläst, använt det sunda förnuftet och insett att forskningens oberoende också kan hotas av forskarsamfundets politiska kriterier, skulle han ha granskat ämnet med större framgång. Nu förvandlades den käcka kritiken till komik. Men det är inte alltid så lätt att avgöra vem som ska vara objektiv och vem som får vara politisk. I egenskap av journalist har Mikael Kosk alltid misslyckats över förväntan. Liksom hela redaktionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar