Mikael Kosk och den naturliga antiintellektualismen V

Hbl och demokratin

I dagens ledare behandlar Mikael Kosk bolagiseringen av kommunala affärsverk. Han menar att en bolagisering leder till minskat demokratiskt inflytande och minskade intäkter och att staten borde kompensera för bortfallet. Problemet är att Mikael Kosk, liksom hela redaktionen på Hufvudstadsbladet, inte känner till allmänna begrepp. Denna gång ska vi granska missuppfattningar kring demokratin och rättvisan.

Kosk skriver:

"De privata företagen har länge klagat på att affärsverken har en så stor konkurrensfördel att det inte alls lönar sig att verka i samma sektorer. Konkurrensneutraliteten är viktig, men samtidigt gäller det att vara noga med vad man vill hålla inom den demokratiska ordningens ramar. Bolagiseringen leder till att saker som tidigare varit öppna försvinner bakom affärshemlighetens ridå. I slutändan kan det betyda att bolaget säljs ut och hela verksamheten privatiseras."

På en detaljnivå blir det oklart hur kommunala affärsverk är mer öppna än privata företag i sina affärer. På en allmän nivå tillåter demokratisk ordning  att man väljer en lagstiftande riksdag som accepterar privat företagsamhet. Den demokratiska ordningen förutsätter inte att staten eller kommunen kontrollerar alla operativa beslut i samhället. I själva verket står en sådan uppfattning i konflikt med den demokratiska ordning vi har. Mikael Kosk avslöjar det totalitära sinnelaget genom att inte inse att bevakningen av privata och individuella intressen är grundbulten i demokrati. Samma brist ser vi i Susanna Ginmans resonemang :

"Att marknaden har tagit över en del av välfärdstjänsterna har också lett till att den demokratiska kontrollen har minskat. Det är visserligen ännu de kommunala beslutsfattarna som i slutändan styr över upphandlingen, men i praktiken minskar den demokratiska insynen och öppenheten. Det här är en stor och principiell fråga. "

Så till rättvisan. Något tidigare hade Mikael Kosk en ledarkrönika med rubriken Rättvisa motsätter sig ingen. I texten läser vi följande:

" I vardagligt tal betyder rättvisa att alla får en lika stor bit av den kaka som står på bordet."

Det här kunde möjligen gälla för barn om vi bortser från det faktum att redan de uppfattar orättvisan om belöningen är kopplad till en insats som gäller vissa, men inte alla. I dagens ledare skriver Mikael Kosk emellertid en annan högstadieuppsats där han försvarar orättvisan i den missuppfattade demokratiska ordningens namn. Samma skyldigheter gäller inte nu heller. Vilken är motiveringen för orättvisan?

"Det är en alldeles för bra affär för staten att kommunala affärsverk börjar betala skatt." , får vi veta.

Psykoanalytikern Otto Kernberg menar att där patologisk narcissism med paranoida inslag råder saknas en klar gräns mellan den inre och yttre verkligheten hos individen. Demokratisk ordning uppfyller då den megalomana individens krav på paranoid insyn i alla händelser utan hemlighetsmakeri från autonoma och störande aktörer. Självständiga objekt med egna beslut är en påminnelse om den smärtsamma ensamheten i värdelöshet. Vet man inte allt, har andra smitit från den demokratiska kontrollen. Då inget hållbart värdesystem existerar kan begreppen, i den mån de alls uppfattas, skifta enligt syfte. Kännetecknande är att postmoderna filosofer, journalister och psykopata brottslingar har samma flexibilitet gällande rättvisan.

Mikael Kosk och den naturliga antiintellektualismen IV

I sin ledare (Hbl 18.4) behandlar journalisten Mikael Kosk hotet mot forskningens oberoende. Utgångspunkten är den framtidsredogörelse statsminister Jyrki Katainen beställt av filosofen Pekka Himanen. Mikael Kosk inleder:

"Det behövs mera och djupare samhällsforskning, men det är inte regeringens sak att bestämma vilka politiska mål forskningen ska rikta in sig på."

Några kommentarer är nödvändiga redan här. Uppdragsgivaren får avgöra att forskningen ska utreda egenskaperna i en ny syntetisk olja eller handla om en onödig framtidsredogörelse om samhällsutvecklingen. I oberoende forskning får han inte delta i själva arbetet eller påverka forskningsresultatet. Ingen får bestämma vilka politiska mål forskningen ska rikta in sig på. Inte ens Institutionen för kvinnovetenskap vid Åbo Akademi kan göra det, om forskningen ska vara oberoende. Ett syfte bortom sann strävan till objektivitet bör inte finnas. Däremot får uppdragsgivaren avgöra vad han gör med resultatet. I det ovan nämnda fallet är det uttryckligen regeringens sak att bestämma vilka politiska slutsatser, om några alls, man drar utgående från forskningen. Att Mikael Kosk inte uppfattat det här läser vi i följande citat:

"Ett forskningsprojekt kräver att det konkurrensutsätts i det vetenskapliga samfundet och att halten i det utsätts för en kollegial bedömning. Det får inte uppstå förvirring kring vad som är politiskt styrda utredningar och vad som är forskning som görs utifrån forskarsamfundets egna, oberoende kriterier.

Det är oberoende forskning som borde vara underlag för politiska beslut, inte forskning som från början styrts av politiska mål."

Ett forskningsprojekt kräver inte alls att det konkurrensutsätts, då staten betalar är det visserligen önskvärt att så sker, däremot nog att dess resultat konkurrerar med andra uppfattningar. Det att Kosk är förvirrad är inte nödvändigtvis en allmän förvirring. 

Men varför är framtidsredogörelsen onödig? Även Mikael Kosk har noterat ett problem utan att utveckla vidare:

"En orsak till uppståndelsen kring filosofen Pekka Himanens framtidsredogörelse är att det finns en oklarhet om vilken karaktär den har. Handlar den om vetenskaplig forskning eller snarare en rapport eller översikt, eller fri tankeverksamhet?"

Vi går omedelbart till filosofen Karl Popper med det kända falsifierbarhetskriteriet som säger att utsagor måste i teorin kunna visas vara osanna, falsifierbara, för att vara vetenskapliga. En framtidsredogörelse om samhällsutvecklingen med fria aktörer uppfyller inte kriteriet. Det finns nämligen ett problem med långsiktiga förutsägelser och storskaliga förutsägelser. Inom astronomin kan man ha en viss framgång gällande båda, men angående samhället är man dömd att misslyckas. Ett annat bekymmer är det holistiska greppet. Du kan ha en rätt god helhetssyn angående ett begränsat område med få relationer och samband att utforska, men du kan inte ha en exakt uppfattning av ett svåravgränsat område som samhället eller klimatet med alla kausaliteter inräknade, trots att utsagor om det senare mycket väl kan uppfylla falsifierbarhetskravet. Har Popper rätt, kan man tro att Pekka Himanen och alla andra är hänvisade till gissningar om hur det framtida samhället ter sig.

Hade Kosk varit lätt påläst, använt det sunda förnuftet och insett att forskningens oberoende också kan hotas av forskarsamfundets politiska kriterier, skulle han ha granskat ämnet med större framgång. Nu förvandlades den käcka kritiken till komik. Men det är inte alltid så lätt att avgöra vem som ska vara objektiv och vem som får vara politisk. I egenskap av journalist har Mikael Kosk alltid misslyckats över förväntan. Liksom hela redaktionen.

http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-04-17/439886/hot-mot-forskningens-oberoende

Yrsa Grüne och perspektivet.

Kunde Gudrun Schyman och Jonas Gardell lära oss något?

I dagens ledare utgår Hbl-journalisten Yrsa Grüne från bombdåden i Boston i sitt resonemang kring hur vi förhåller oss till olika incidenter. Hon skriver:

"I situationer som denna höjs ofta indignerade röster som undrar varför inte samma uppmärksamhet ägnas bombdåd i Irak eller Afghanistan som man ägnar ett bombdåd i samband med ett maratonlopp i Boston. Och som krävde tiotals människors liv.

Eller, som det var 2004, varför man teg om de döda efter tsunamin i Aceh medan all uppmärksamhet ägnades Thailand där de europeiska turisterna var.

Förklaringen är enkel men inte rättvis. Det som är nära – eller som vi upplever som nära – berör oss på ett annat sätt."

Det torde stämma. Här kommer vi ändå in på den postmoderna diskursen som gett upphov till bland annat kulturrelativismen och kritikförbudet mot andra kulturer. Den språkliga konstruktionen, och framför allt dekonstruktionen, inom postmodernismen tillåter en omtolkning av innebörden hos abstrakta och konkreta objekt utan hänsyn till kutym och konsensus, så att symbolen inte mera relaterar till det den symboliserar utan ges den mening konstruktören väljer.  Den fristående symbolen innebär att ord och handling får samma värde via tolkning.  Eftersom alla är hänvisade till ett val, är alla val lika värdefulla. Därför är det dumt att kritisera andra kulturer. 

Frågar man Gudrun Schyman varför hon inte kritiserar den kulturella könsstympningen av kvinnor, kan hon svara att det inte är hennes specifika uppdrag och att vi inte får glömma det patriarkala förtrycket i vår egen kultur. En verklig handling mot en annan kvinna är inte allvarligare än det förtryck Gudrun konstruerat mot sig själv. Jonas Gardell lär oss att islamofober, som kritiserar behandlingen av kvinnor och homosexuella, har ett behov av att hata någon. Igen är det verkliga hotet mot människor med hans läggning en mindre fara än hans uppfattning om kritikern här hemma. 

Det som är nära berör, helt klart. Men varför är Boston nära, medan Afghanistan är så långt borta? Här kommer vi in på rättvisebegreppet. I Boston, liksom här hemma, tror rättssystemet ännu inte på den solipsistiska idén om att alla människor måste göra sina egna val angående rättvisan. Den här uppfattningen delar varken klanledaren eller moralrelativisten. Det är synd. Rättvisa ska gälla mellan människor, varför allas individuella och konkurrerande uppfattningar bara kan leda till konflikt.

Människors lika värde förutsätter att någon form av universell rättvisa råder. Det är en förutsättning för grundläggande mänskliga rättigheter. Därför borde det höras indignerade röster över att man i Afghanistan och Gaza inte respekterar människolivet, utan använder barn som bomber. Schyman och Gardell säger inte så mycket. Inte ens Jonas Hassen Khemiri. När har Yrsa Grüne redovisat för palestiniernas kränkningar mot sina egna? Vill ingen av dessa att hela världen upplevs som nära? Här kunde vi kanske introducera en regel. Kulturrelativisten hatar människor i sin närhet var han än rör sig, medan den universella människan kritiserar orättvisor för att alla ska få det bra.  






http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-04-16/439476/viktigt-att-bevara-perspektivet

Hbl och kvalitetsjournalistik. Lena Skogberg.

Informationsväggen

I dag återkommer Lena Skogberg, som kallas redaktionschef, till det journalistiska perspektivet bakom betalväggen på Hbl:s webbsida. Motiveringen till ett pris är, igen, att kvalitetsjournalistik på svenska i Finland kostar. Det var hela perspektivet i hennes kolumn. Visserligen kryddar hon texten med skryt om tidningens profilerade journalister med förmåga att producera fördjupade texter och analyser, precis som vassa pennor alltid gjort. Tyvärr gäller samma sak för Hbl:s profilerade journalister, fördjupade texter och analyser som för Skogbergs journalistiska perspektiv. De finns inte. Att arbete kostar är inte ett journalistiskt perspektiv. Att döma till egen fördel i egen sak bör inte heller vara det.

Redan tidigare (Hbl 24.3) var Lena Skogberg engagerad i kvalitetsjournalistik. Hon skrev;

"Kvalitet mäts i redaktionens förmåga att välja rätt, att vara trovärdig i sina val och att underbygga med fakta och analys."

Meningen låter bra, men ger ingenting. Redaktionen redovisar självfallet inte för sina val, varför trovärdigheten aldrig kan prövas om misstankar finns. Ingen med trovärdighet mäter kvaliteten i redaktionens förmåga att välja. Fakta kan undanhållas, helt eller delvis, så att det man kallar analys bygger på en allmän åsikt som kunde vara sann, men ger fel eller önskad bild. En taktik är att välja och tolka statistik enligt syfte. Det här kan man kontrollera genom att jämföra olika nyhetskällor. 

Ämnet kan givetvis vara sådant att fakta saknas eller att det är svårt att etablera kausalitet mellan fakta. Saknas analytisk förmåga i redaktionen, kan man få läsa att indragna offentliga medel leder till ökat våld och elände. Samhällsklimatet har hårdnat, informerar oss Hbl:s journalister vidare, utan hänvisningar till fakta och kausalitet. Som analys duger att näthatet ökat eller att Krista Siegfrids gör en förbannad. Som faktaunderlag för handling duger webbproducent Holmlunds grova missuppfattningar om vad svordomar är för något med nödvändig censur@hbl.

Förutsatt att denna kritik är meningsfull följer en fråga. Hur har det blivit så här? Några antaganden följer. 

Ofta är misstagen av den art att man tillsammans med psykoanalytikern Otto Kernberg får misstänka genetiska komponenter och seriösa defekter på den mentala apparaten. Utöver det kan en personlighetsstörning till följd av utebliven separation med primärobjektet förhindra utvecklingen mot en personlig autonomi med klara gränser mot omvärlden. Världen och andra människor är samma sak som uppfattningen om dem i stället för yttre objekt. Fantasi är fakta. Den osjälvständiga individens projiceringar gäller som sanna egenskaper hos andra och avslöjar hur mycket information de kan tåla. Introjektionen, eller tron på att man kan inkorporera genuina egenskaper ur mörkhyade dockor, känslig information och människor, för att ytterligare skona andra, tjänar som en dubbelkontroll vid val av material. Hbl:s kvalitetsjournalistik, självcensur och censur bygger således på två vanföreställningar som grund för informationsväggen.

Återgår man ännu till den popperska demarkationslinjen mellan vetenskap och ickevetenskap, så får man att vetenskap måste gå att testa medan ickevetenskap måste gå att debattera. Lena Skogberg har självklart fel. Det är fysikern som förklarar världen runt oss. Journalisten har åsikter om den. Ofta helt utan vettiga motiveringar. Speciellt i Hbl. 

Könskvoter

Yrsa Grüne, rättvisan och människovärdet

Dagens ledarkrönika i Hbl handlar om kvinnokvoter och andelen kvinnliga styrelsemedlemmar i börsnoterade bolag. Yrsa Grüne skriver:

"Det finns väl ingen som tror att enbart lagar om kvinnokvoter löser problemet."

Vad är problemet? För journalisterna Yrsa Grüne, Susanna Ginman, Mikael Kosk, Sylvia Bjon och i stort sett resten av redaktionen, som utvecklat en stark empati för den giriga överklassvänstern och lyxfeminismen, är problemet givetvis att förtryck råder så länge styrelser inte har en någorlunda jämlik representation av bägge könen. 

Styrelsemedlemskap i börsnoterade bolag är i bästa fall ett bekymmer för en promillegrupp i samhället. Genom att binda det till en biologisk indelning som berör alla och som delar befolkningen i ungefär två lika stora grupper, en indelning man i andra sammanhang vill gömma bakom en hen-attityd,  söker man alibi för brottet mot rättvisan, som förutsätter samma regler för alla utan garantier för lika utfall, i en populistisk vädjan till alla kvinnors känsla av orättvis behandling, trots att man bara gynnar ett fåtal, ofta bekanta, kvinnors särintressen. Man bedrar kvinnor som aldrig berörs för att vara orättvis mot män med bättre meriter.

Citatet här ovan antyder ändå något mer. Kvinnokvoter löser inte problemet. Yrsa Grüne får komplettera;

"Införandet av en kvot för styrelserna i börsnoterade bolag har en betydligt vidare effekt än enbart att antalet kvinnor vid mötesbordet ökar. Om man lägger ihop mer eller mindre välgrundade påståenden om kvinnors motivation och självförtroende med vad lagen säger, genererar det nya och kanske mer målinriktade utbildningsfora också för kvinnor. Det finns heller ingen orsak att se kvinnokvoterna som en "nedvärdering" av kvinnors kapacitet." 

Det finns ett större problem. Något är fel med kvinnorna. De omskolas förhoppningsvis med målinriktade utbildningar för att leva upp till Yrsa Grünes förväntningar. Grüne menar vidare att det inte finns någon orsak att se kvoterna som en nedvärdering av kvinnors kapacitet. Det gör det inte i allmänhet, men nog beträffande de berörda kvinnorna. Kanske vi närmar oss huvudfrågan. Kan det nämligen vara så att Grüne nedvärderar kvinnors intressen? Är det möjligt att kvinnor som grupp, gruppen har ju ersatt individen med rättigheter i simpla ideologier bakom rasism, kommunism och genusfeminism, inte är lika intresserade av styrelser som män? I det rättvisa och demokratiska samhället har man redan svarat på frågan om gruppens intresse genom att strunta i den och se individen.

Sammanfattningsvis kan man än en gång konstatera att Yrsa Grüne, liksom hela Hbl:s redaktion, inte har respekt för lika behandling av individer och, om ett vidare antagande håller, inte heller respekt för vad individer egentligen är och vad de väljer utgående från det. Individer väljer för sig själva, inte gruppen. Det sviktar således i rättskänslan och respekten för människovärdet. Liknande kritik brukar ses som en önskan att binda kvinnan vid spisen, men lika allmänna regler och respekt uttalar inte önskemål om hur någon ska göra personliga val.

Journalisterna på Hbl var chockade över regeringens beslut som tillät skattelättnader för de mycket förmögna företagarna - ett beslut som man senare ändrade på. Mikael Kosk menade i en ledare att en grundläggande rättviseprincip förutsätter att den som förtjänar mer betalar mer skatt. En grundläggande princip är det visserligen inte, men en allmän praktisk tillämpning. Oberoende av vilka beslut man tar angående progressivitet eller skattelättnader gäller ändå att de som uppfyller samma villkor behandlas lika, trots att reglerna kan upplevas vara upprörande orättvisa. Åtminstone det här är en grundläggande princip. Beträffande kvinnokvoter är  Hbl:s journalister sällan upprörda över att de allmänt bestämda villkoren skiftar enligt en biologisk egenskap ingen människa rår på. I själva verket kräver man att en orättvisa större än skattefrihet enligt uppfyllda kriterier blir verklighet. 



http://hbl.fi/opinion/ledare/2013-04-05/435716/ledarkronika-lat-gyllene-kjolar-fladdra

Kvalitetsjournalistik på svenska

 Fredrik Nars och insikten

Även Hbl övergår till en betalwebb i framtiden. Det har tidningen givetvis all rätt att göra. Motiveringen är att kvalitetsjournalistik på webben måste få kosta. Låt oss se lite närmare. Fredrik Nars skriver:

"Hbl skapar mycket unikt innehåll som inte finns någon annanstans, bl.a. tack vare många tunga journalister, vars artiklar och kolumner uppskattas och inte fås på annat håll." 

http://hbl.fi/nyheter/2013-04-05/435736/allt-fler-tidningar-tar-betalt-pa-natet

Nars kan ha rätt i att innehållet är unikt. Han tackar de många tunga journalisterna utan att nämna någon vid namn. Den här bloggen vill visa större tacksamhet.

Den ofta pålitliga Wikipedia-sajten ger en allmän beskrivning på journalistiska regler:

"Journalism ethics and standards

While various existing codes have some differences, most share common elements including the principles of — truthfulness, accuracy, objectivity, impartiality, fairness and public accountability — as these apply to the acquisition of newsworthy information and its subsequent dissemination to the public."

http://en.wikipedia.org/wiki/Journalism_ethics_and_standards

Om sanningen beskrivs i subjektiva, objektiva, relativa eller absoluta termer så bryter Hbl mot samtliga av dessa utgångspunkter.

En snabb detaljgranskning visar att Fredrik Nars i Hbl-länken överst inte är bekant med tidningens gällande webbregler. Webbproducent Annakaisa Suni kan inte redovisa för öppna debattregler, utan ber att författare till raderade inlägg tar kontakt. Webbproducent Sofia Holmlund tillåter inte svordomar i debatten. Bra! Sämre då att hon inte känner till dem. Belägg för den här kritiken hittas omedelbart vid behov och den täcker således de krav den objektiva och absoluta sanningen ställer.

Hur står det då till med den subjektiva och relativa sanningen? Vid terrorattacker mot USA år 2001 var det viktigt att relativisera moralbegreppen och varna för skillnader mellan "vi" och "de" som utförde attackerna. Efter Breiviks bärsärkagång ville man omedelbart demonisera fienden och producera obefintliga samband mellan gärningsmannen och politiska motståndare här hemma. I begynnelsen av årtusendet var den dåvarande chefredaktören Erik Wahlström speciellt svag. Journalisten Mikael Kosk gjorde bort sig i bägge fallen. Journalisten Janne Strang är fortfarande inte säker på den objektiva delen av händelserna den 11.9. 2001. Förhållingssättet varierar enligt syfte och behov.

Övergår vi från detaljgranskningen till allmänna iakttagelser, kan man konstatera följande:

• Tidningen accepterar både biologisk och socialt konstruerad diskriminering enligt kön. Susanna Ginman och Mikael Kosk har utmärkt sig, men troligen finns en liknande tolerans hos de flesta kvinnliga anställda och rätt många av männen. Helt jämförbart med rasism.
• Mikael Kosk ifrågasätter den västerländska rättsprincipen om offrens lika behandling oberoende av grupptillhörighet. Det här är extremistisk rasism.
• Det är inte uppenbart att någon av tidningens journalister känner till allmänna begrepp som rättvisa, sanning, moral, rätt och fel, demokrati och yttrandefrihet. Den politiska journalisten Sylvia Bjon sticker möjligen ut neråt i skaran av de absolut sämsta journalisterna, som utgör den enda varianten på redaktionen.
• Tidningens journalister är skrivande, deltagande politiker utan ett verkligt ansvar.
• Tidningen är kraftigt partibunden. Förutom journalisternas naturliga fallenhet bidrar detta till äventyrad neutralitet och respekt för sanningen. 
• Tidningens uppgift är att bevaka finlandssvenska intressen. Enligt tidningen är bevakningen av finska intressen främlingsfientlighet och rasism. Gäller samma regler, kunde man säga att rasismen är Hbl:s huvuduppdrag.

Föreningen Konstsamfundet ligger bakom Hufvudstadsbladet. Inkommande måndag tar aktualitetsprogrammet MOT upp skatteparadis och finländska pengar. Det blir intressant att se hur många av tidningens journalister säger upp sig på moraliska grunder, om det skulle visa sig att deras löner betalas med vinster från investeringar i skattefria bolag.

Chefredaktör Jens Berg kunde kanske korrigera motiveringarna till betaltidningen på webben.  Kostar kvalitetsjournalistik pengar, så är värdelös journalistik ännu dyrare.