Mikael Kosk mot det öppna samhället.

The paper burns, but the words fly away ~ Akiba ben Joseph

Citatet i underrubriken kunde vara den uppenbara rättelsen till Hbl-journalisten Mikael Kosks svagsinta påstående att ord är handlingar. Att ord inte är handlingar och att handlingar inte rår på ord var en sen insikt redan i början på vår tideräkning, men ingen insikt alls i Mikael Kosks ledare i dag. Kosk skriver:

"Det är tanklöst att kräva en obegränsad frihet att uttrycka vad som helst om andra människor, med undantag av direkt uppvigling till brott mot dem. Den som vill det föreställer sig att man inte behöver ta ansvar för vad man säger när det en gång råder yttrandefrihet. Det ingår i samma föreställning att det skulle finnas en klar skiljelinje mellan ord och handlingar, som om ord inte skulle vara handlingar. Människor som tror sådant antar sin egen synvinkel som utgångspunkt och vill ge den obegränsat spelrum på andras bekostnad."

Tanklösheten framträder redan i första meningen. Frihet med undantag är inte obegränsad frihet. Men vi går genast vidare. Att det finns en klar skiljelinje mellan ord och handling, symbol och det symboliserade är ett apriori-antagande för den verklighetsuppfattande förmågan med en inre och yttre verklighet med separata subjekt och objekt, trots att ingenting av detta är klart för Mikael Kosk. Objektet och föreställningen om det är inte samma sak. Ord och handling är inte heller samma sak. Det här är gamla nyheter. Kosk antar alltså sin egen ytterst primitiva synvinkel som utgångspunkt och vill ge den obegränsat spelrum på andras bekostnad genom att tillämpa de diktat och den censur han kan godta för andra utan att själv ta ansvar eller kunna legitimera sin omnipotens. 

Insikten om att lagar kan skydda grundläggande rättigheter som ingen har bestämt att vi har är en för svår abstraktion för Hbl-redaktionen. Ingen ger en annan rätten till liv och yttrandefrihet, men människan kan skapa lagar som skyddar den rätten. Yttrandefrihet är en följd av att människor yttrar sig, inte någons synvinkel eller moralkod. Ingen har bestämt att det ska vara så och ingen kan bestämma att det ska vara annorlunda utan att kränka andras rättigheter. Mikael Kosk noterar givetvis inte att det är det senare han gärna skulle göra sig skyldig till. 

Inom objektrelationsteorin menar man att grunden till differentieringsförmåga gällande begrepp som berör den inre och yttre verkligheten ligger i en lyckad separation från primärobjektet, vanligen modern. Upplevelsen av konflikter och konkurrerande intressen skapar i fördelaktiga fall en medvetenhet om självet som ett separat subjekt, men också objekt. Processen är en förutsättning för normal intellektuell utveckling. Uteblir separationen, eller om den är ofullständig, är den senare vuxna människan tvungen att använda det utplånade självet så gott det går och tro sig bli snäll och alldeles speciellt hänsynsfull, allt medan hon rasar över att andra inte är lika goda och civiliserade. 

I omgivningens ögon kan emellertid en sådan människa framstå som havande ett ytligt och fint bordsskick uppbackat med politiskt korrekta klichéer för att försöka dölja sin moraliska korrupthet och naturliga brist på respekt för sin omgivning. Praktiska tillämpningar på inställningen hittas över artgränserna. En sådan människa har åsikter, men ingen uppfattning om rättigheter. Hon dras till simpla ideologier med ett syfte, men utan legitim metod. Hennes intellektualism kunde beskrivas av att de begränsningar som drabbat henne själv personligen ska vara diktat för andra. Murong Xuecun ironiserar:

"Actually, I am a coward. I say only what is safe to say, and I criticise only what is permissible to criticise."

Återgår vi till Mikael Kosks ledare, läser vi:

"Trots att det är svårt att definiera vad en grupp är har de samlingspartistiska unga farliga tankar om att människor alltid ska behandlas som individer och inte medlemmar i en grupp. Det är alltid enskilda individer som lider av svepande generaliseringar om olika gruppers förment onda egenskaper. Den enskilda människan får i märg och ben känna av att hon blir betraktad som mindervärdig."

Även om det är den enskilda individen som lider i sin dumhet som gruppvarelse, lider inte psykologiskt autonoma individer av generaliseringar. Men det är inte huvudkritiken här. Gör man anspråk på rätten att avgöra för andra hur man bör bli betraktad förbjuder man andra rätten att ge uttryck för sina egna tankar. Det är en större kränkning än ord någonsin kan vara. Men där ord primitivt uppfattas som handlingar, är fula ord det största brottet och ett byte av ordförråd en vacker handling.

För obefintlig differentieringsförmåga gäller att ord är handlingar och individen har en gruppidentitet. Vill man förbjuda ondska med förbud mot ord vore det bra att märka att ett sådant förbud är ondska. Att de ideologier och samhällen som sökt sin styrka i gruppmentalitet och censur begått brott mot människor och minoriteter i mycket större omfattning än de samhällen som tillåtit det fria, och ibland fula, ordet är givetvis ingenting Mikael Kosk reflekterat över där borta på den politiska vänsterkanten.

Söker man skydd för minoriteter kan man med fördel lyssna till Ayn Rand, som får avsluta i kväll:

"The smallest minority on earth is the individual. Those who deny individual rights cannot claim to be defenders of minorities."

Anna-Maja Henriksson. Moraliskt korrupt politiker med Hbl-stöd.

Sexköp. Kollektiv bestraffning som feministisk rättvisa.

Inom nazismen, kommunismen och feminismen är gruppen, inte individen, den minsta betydelsefulla enheten. All kommunikation av värde äger rum mellan grupperna på så sätt att den egna gruppen ska befria sig från skuld och ansvar medan den konkurrerande gruppen står för ondskan i världen. Alla relationer är maktrelationer. Denna enkla beskrivning är, om den inte är för komplicerad, grunden för Anna-Maja Henrikssons verksamhet som jurist och politiker.

I Hbl (5.9) menar justitieminister Henriksson att syftet att skydda offren för koppleri och människohandel inte uppfylls med den nuvarande sexköpslagen, som innebär att köp är straffbart endast om man kan visa att köparen varit medveten om den prostituerades offerposition. Därför vill hon förbjuda sexköp helt. En jurist år 2013 vill alltså bestraffa en oskyldig tredje part för en situation han inte är skyldig till oberoende av om den är verklig eller inte. Hon får givetvis stöd av den notoriskt svaga Hbl-journalisten Susanna Ginman;

"Också i debatten om prostitution och sexköp har valfrihetsargumentet dykt upp de senaste åren. Det utgår från synvillan att de som prostituerar sig skulle göra det av fri vilja. Det finns kanske enstaka sådana prostituerade men den färska sexköpsutredningen visar att offren för människohandel och koppleri är kvinnor, ofta unga, från andra länder och med svag social ställning."

Men om det finns frivilliga, enstaka eller många, är Ginmans antagande om en synvilla falskt. Utredningen som hänvisas till är vidare ett skräddarsytt beställningsarbete från forskarna Johanna Niemi och Jussi Aaltonen. Deras förhandsuppfattning var känd sedan tidigare, varför det neutrala utgångsläget är äventyrat. Dessa forskare visar ingenting ens i bästa fall, eftersom ämnet och slutsatserna inte uppfyller kriterierna för vetenskaplighet. Det kunde varken Ginman eller Henriksson veta. Knappast forskarna heller.

Kanske upplägget för denna blogg är för optimistiskt. Det är möjligt att Anna-Maja Henriksson, Susanna Ginman eller de som forskare anlitade åsiktsinnehavarna inte ens söker rättvisa. Det är ju efterfrågan och därmed utbudet med koppleri och människohandel man vill komma åt.

Men vill man komma åt något annat eller kanske rent av några andra i form av män? Vi noterar här att varken Anna-Maja Henriksson eller Susanna Ginman driver ett förbud mot pornografin. Minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, sexköpsmotståndare även hon, har tvärtom hävdat att hon förhåller sig tolerant till porren i ett nummer av Nöjesguiden. Porrindustrin är ingalunda befriad från människohandel och koppleri ingår redan i produktionen. Hur kommer det sig då att ingen av dessa damer vill förbjuda porren? Kan vi i likhet med de anlitade forskarna helt enkelt anta att alla eller många av dem använt porr i rekreationssyfte och därmed upprätthållit en efterfrågan som borde göra dem kriminella? Att de har många kriminella vänner som de vill beskydda eller att de på ett aningslöst sätt vill framstå som motsatsen till det de verkligen är, det vill säga toleranta? 

Oberoende av hur det förhåller sig, ser vi att Anna-Maja Henriksson med vänner inte bekämpar all den efterfrågan som upprätthåller människohandel. Misstanken om att de egentligen struntar i offren, men vill straffa män som ett kollektiv, lever. 

Antonia Wulff och den primitiva katastrofen

Utvecklingen till en vänstermänniska

I dagens Hbl är kolumnisten Antonia Wulff upprörd över att världen inte är upprörd trots att hon är det. Under rubriken Adjö sekretess inleder hon med följande ord:

"Sommarens stora antiklimax är definitivt Snowden-läckans icke-konsekvenser. Det är en hjälte för vår tid; en ung man som offrar allt, jobb och partner, hem och hemland, för att avslöja den amerikanska statens övervakningsmaskineri. Och det galna är att inget har hänt; ingen visar tillstymmelse till intresse för att mucka gräl med Amerika. De stora, tuffa länderna har själva sysslat med så mycket fuffens att de inte mycket kan säga, och de små kan väl inget säga så där i största allmänhet."

Texten ger en omedelbar inblick i den bipolära positionen inom svår narcissism. Det svartvita tänkandet med hjälte och skurk, idealisering och förakt, är kännetecknande för den simpla inställningen. Hyatt-Williams ger följande:

"Bion´s (1967a) paper 'On Arrogance' discusses a triad of characteristics - arrogance, curiosity, and stupidity, all widely separated - that can be observed in the analysis of certain patients. Bion concluded that what is seen is evidence of primitive disaster. This he viewed ultimately as a failure either to have had, or to have been able to benefit from, a projective identification-accepting object (mother or surrogate). This had led to the absence of an internal version of a projective identification-accepting object, resulting in an inability to digest and metabolize experiences. Indulgence without love or understanding can be corrupting to the morale of the individual by fostering materialistic, greedy expectation and arrogance."

I Antonia Wulffs kolumner presenteras förskjutningen av andras resurser till triviala uppgifter som står henne mycket nära ofta som en skyldighet, helt i enlighet med den sista meningen i citatet här ovan. Emellertid är avsaknaden av ett lämpligt projektivt överföringsobjekt (moder eller moderssurrogat), som accepterar överföringen från barnet och detoxifierar den för att återsända den till barnet i en form det kan hantera, det relevanta här. Går det illa, kan barnet söka ersättande projektiva identifieringsobjekt livet ut samtidigt som det är tvunget att ständigt detoxifiera sig självt. Då är en hjälte och medhatare som Snowden en nödvändig partner mot Amerika som man dumpar giftet på. 

Att Snowden inte kunde leva med ett, enligt sin egen mening, korrupt USA, men nog i ett korrupt Ryssland eller en kriminell latinamerikansk stat, förtar ingenting av hjälteglorian. Intelligensen är inte relevant i sammanhanget, känslolivet är det. Då är det knappast förvånande att Antonia Wulff inte begriper varför en icke-nyhet om att USA, men också lilla Finland och alla andra som kan, spionerar är ett icke-problem. Redan Thomas Hobbes skrev i Leviathan om att staten bör ha våldsmonopol och ensamrätt att döma för att råda mot det han kallade ett naturtillstånd med allas krig mot alla. Det är inte vilken stat som helst, utan den bör ha sin legitimitet hos folket. Antonia Wulff fortsätter ändå:

"Rätten till privatliv är en mänsklig rättighet, och det är staten som ska se till att den rättigheten respekteras." 

Staten får bruka våld, döma en individ till fängelse, spionera på brottslingar och samarbeta med andra länders myndigheter och underrättelsetjänster. Staten får störa ditt privatliv genom att sparka in dörren till din lägenhet, eftersom avlyssning ger misstankar om att du kokar brännvin till salu och planerar ett nazistiskt, kommunistisk eller islamistiskt terrorbrott. Finns denna färdighet mot en människa hos myndigheten, så finns den mot alla. Även den som bara accepterar ett minimalistiskt nattväktarsamhälle, accepterar att det upprätthålls med skattemedel för att bevaka allas trygghet.

Psykologin hos vänstermänniskor är simpel. Det handlar om grupp och motgrupp. Kamp och våld enligt den privata känslomoralen. Den legitima staten, en neutral part bland människor med andra och större befogenheter än en själv - grunden till civiliserad rättvisa och säkerhetsövervakning - är något den primitiva stamtänkaren och vänstermänniskan inte kan ta till sig ens på det tredje årtusendet. Lugn och ro är oroväckande. I Antonia Wulffs värld är staten en rövare som ska inkräkta på andras resurser, och privatliv, för att föda henne. 

Marianne Lydén och den offentliga terapin

Skuldöverföring som uttryck för den förträngda skammen

Hbl bevakar gärna högerextremismen i Finland och vill introducera fenomenet som en aktuell och samhällsomvälvande farlig kraft. Det gör Hbl-journalisten Marianne Lydén även i dag. Andra nyhetskanaler informerar inte om återkommande attacker mot det öppna samhället och det märkliga är att Hbl inte gör det heller. I sin artikel nämner Lydén ett angrepp mot minoritetskommunisternas tryckeri 1977 och ett annat mot vänsterns bokpresentation i Jyväskylä i år. Hon är ändå missnöjd över Skyddspolisens förhållningssätt. Lydén skriver:

"I decennier har Skyddspolisen intill tjatighet betecknat de högerextrema rörelserna som marginella och ofarliga."

Det projicerande draget är tydligt. Tjatar Skyddspolisen verkligen om benämningar eller är det kanske Lydén som gör det? Har Skyddspolisen beskrivit rörelserna som ofarliga? I Marianne Lydéns text förklarar Skypos överinspektör Tuomas Portaankorva följande:

"Det är enskilda händelser och det handlar om lokala sammandrabbningar och motsättningar på lokalt plan. De här motsättningarna utgör ändå inte ett allvarligt hot mot samhällets säkerhet"

Med tanke på att Lydén kan nämna endast två incidenter på knappt 40 år, kunde man tycka att Portaankorva har en realistisk bild av situationen. Vi ska inte förminska allvaret i enskilda brott, men man kan fråga sig varifrån Lydéns reaktiva överslag härstammar. Arthur Hyatt-Williams förklarar i sin bok Cruelty, Violence and Murder, Understanding the Criminal Mind:

"The fundamental talion law is that as one treats one´s objects in external or internal reality, so one feels that one is or will be treated by one´s objects and by other people. This includes external people and one´s internal representations or mental images of them."

Lyden hänvisar till en rapport som Inrikesministeriet sammanställt. I den betecknas en högerextremistisk grupp som en revolutionär och militant organisation som har som mål att med odemokratiska medel upprätta en nazistisk stat. Av en händelse råkar det förhålla sig så att Lydén själv varit medlem i en motsvarande organisation med liknande agenda och samma medel. Det är som om Arthur kände Marianne Lydén personligen. Visst är det sant att nazister fungerar som adekvata överföringsobjekt, eftersom de är psykopater. Men samma drag delar Lydén och de andra minoritetskommunisterna.

Psykopater, även politiska sådana, har inte ett fungerande överjag med en känsla för personligt ansvar över rätt och fel. I stället styrs de av ett makabert idealjag med omnipotenta krav på en idealtillvaro som kräver en förintelse av de människor och maktfaktorer som står i vägen för  slutmålet i paradiset på jorden. Den simpla ideologin med förhatliga motgrupper, nazister och kapitalister för kommunister samt kommunister och kapitalister för nazister, berättigar stöld och mord i rättvisans namn. Empati saknas i sin helhet. Hyatt-Williams fortsätter:

"Persecutory anxiety is ubiquitous throughout the animal kingdom. Depressive anxiety is specifically human. How we all move to and fro along Bion´s scale, described diagrammatically as P/S <-> D (between a state of mind in which persecutory anxiety predominates and one of greater concern over harm done to others by the self, which is the characteristic of depressive anxiety) varies from individual to individual and from time to time in the same person. Some people are more tied to the P/S end of the scale; some are completley so."  

Tycker man att denna beskrivning av Hyatt-Williams gäller för både nynazister och Lydén, på samma sätt som dessa parter kan acceptera denna beskrivning om varandra, kan man ana sig till en subhuman reaktion och medvetenhetsnivå, som utmanar etablerade gränser mellan människan och djuret som olika arter, hos nazister och Lydén. Ånger och skuld medges inte trots ett personligt stöd för handlingar som ligger bortom mänskliga beskrivningar om det oanständiga.

Marianne Lydéns paranoia har kanske att göra med det faktum att hennes klan var en tydligt samhällsfientlig maktfaktor i Finland ännu på 80-talet. Med den brottsliga kommunismens fall försvann den värsta propagandan från den statliga tv:n. I dagens läge hittar man kommunister som Marianne Lydén främst på Hbl-redaktionen. Tillsammans med Tuomas Portaankorva får vi hoppas att dagens nynazister går en sämre framtid tillmötes.