Mikael Brunila och den extremistiska personligheten

Samhällets utslagna som Hbl-journalister

I dagens Hbl står Mikael Brunila för två uppslag om nynazister. Texterna handlar om en svensk exnazist och avhoppare samt noggranna beskrivningar på var i Helsingfors de lokala nazisternas klubb ligger. I övrigt får vi veta att dessa skinheads gillar brittisk skräppunk och öl. De har alltså mycket gemensamt med Hbl:s ledarskribent Janne Strang, men den analytiskt beskrivande delen saknas i Brunilas text.  Det är skonsamt mot Brunila själv. Det är nämligen så att även han bär på likheter med nazister. Låt oss se närmare på några.

I egenskap av Hbl-journalister, under den ansvarslöse chefredaktören Jens Berg, ligger både  Brunila och Strang långt ute på den politiska vänsterkanten. Sett ur just det politiska perspektivet saknas verktyg för normal differentiering av begrepp och moralisk bedömning. I sin kritik mot väst, och i synnerhet USA, är moralen därför ofta kvantifierad i vänstersammanhang. USA har brukat mest våld, påstås det. Men då glömmer man att det inte är ett land som dräpt flest i världshistorien, utan den vänsterideologi som Brunila och Strang står så nära.

En kvantifiering av våld är emellertid en dålig mätare på det legitima våldsbruket och giltiga motiveringar som den demokratiska staten ensam bär ansvaret för. Kvalitativa bedömningar måste göras så att både legitimiteten och kriminaliteten står ut. För statens legitimitet gäller de vanliga kraven med fria val, yttrandefrihet, minoritetsskydd, fria domstolar och respekten för grundläggande mänskliga rättigheter. För det kriminellt sinnade storgänget, som med rätt ideologi tilltalar både Brunila och Strang, gäller en projektiv identifiering med egenskaper som verkligen finns i den andra kriminella gruppen, men också i en själv. Likheterna mellan nazister, kommunister och gäng får Arthur Hyatt-Williams, bekant från bloggen här nedanför, att skriva;

"There is something savage about resorting to a delinquent gang, as well as something pathetically sad. The gang members have:

• an apparent solidarity                                              
• a retaliation against the larger group - for example society - power that is sought and welcomed by the new recruit
• the sanctioning of action rather than superego caesura and also an expectation of tolerance and not frustration
• an envious outlet, clawing down the enviable "haves" using the distorted method of becoming a "have" oneself
• enmeshment with material gain in the form of booty, as in war or looting
• the always paramount reversal of the passive, suffering role into the active, conquering one."

Historiskt sett har mord och stöld utan legitim fullmakt styrt det kriminella gänget, om det så handlar om nazister eller kommunister. På Hbl sympatiserar många med de senare. Att de inte gör det med de förra beror bara på tillfälligheter och omgivningen. Personlighetsstrukturen är den samma i båda ideologierna. 

Den simpelt splittande personen, som så ofta hittas inom journalistiken, uppfattar den politiska verkligheten som en horisontell rät linje med en politisk extremvänster och extremhöger, så att den ena är helt olika den andra. Då extremkommunisten och Hbl-journalisten Marianne Lydén hatar det kapitalistiska samhället tror man sig få en alldeles extra skarp analys från en som ser in från utsidan. Vidare har vi en behändigt skuldbeläggande och avlastande indelning i till exempel rasist och antirasist, antidemokrat och demokrat, utan insikter om att samtliga beskrivningar är projektiva. Ledarskribenten Janne Strang bjuder på exemplen för dagens splittingmekanism.

I dagens tidning har Janne Strang två texter på ledarsidan. I den ena texten skriver han om ett tidigare inlägg av sig själv:

"Det var lite provokativt formulerat, men ambitionen var precis att ruska om de självklara föreställningarna att religion i sina olika former är en intrinsikalt god sak. Vi har historiska belägg, och kontinuerliga bevis på att det motsatta ofta kan vara fallet."

Då politikern Teuvo Hakkarainen förhåller sig kritiskt till en religions intrinsikala godhet ser Janne Strang rasism i sin andra text. Övertramp borde beivras beslutsamt och omedelbart. Det principfasta demokratiska försvaret av andras yttrandefrihet är inte direkt imponerande. Men Janne fortsätter med att skryta på sig själv:

"Det sägs att`alla får tro som de vill´, och som liberal tänkare är det för mig självklart med religionsfrihet. Men i egenskap av förnuftig människa är det samtidigt ohållbart - man kan ju inte gå omkring och tro helt vad som helst om sakers natur och befattning...

Den vetenskapliga världsuppfattningen inverkar på våra liv varje stund, och ur en materialistisk människosyn är det inte heller svårt att härleda fungerande moraliska grundvalar."

Janne Strang är varken liberal eller tänkare, som synes. Han är immun mot den vetenskapliga världsuppfattningen och har självfallet aldrig lyckats härleda fungerande moraliska grundvalar. Janne Strang är nämligen mannen som tror på konspirationsteorier i samband med terrorattackerna mot USA 2001, trots att den vetenskapliga världsuppfattningen ger klara bevis om annat. Strang vet inte skillnaden på en terrorist och frihetskämpe och om demokrati har han ännu följande visdom att framföra:

"Problemet med demokrati är att även antidemokrater åtnjuter demokratiska rättigheter i sitt arbete för att avskaffa demokratin. Det är paradoxen som slår en när man läser dagens artikel av Mikael Brunila..."

Att alla åtnjuter demokratiska rättigheter är en grundförutsättning för demokratin, inte en paradox. Därför har antidemokrater som Janne Strang och Mikael Brunila de demokratiska rättigheter de inte begriper.

Enligt författaren Steven Pinker går världen mot en allt fredligare utveckling. Demokratin blir i bästa fall transparent förvaltning av sakfrågor i stället för konfliktfylld ideologi. I ett sådant skede efterlyser Hbl ideologiska ställningstaganden som något positivt. Då är det givetvis rimligt att anlita kognitivt utslagna radikaler från samhällsperiferin. För tidningens överlevnad som en verklighetsbeskrivande upplaga är taktiken riskabel. Men den ambitionen har man övergett för länge sedan. 

Tack igen!

Den av Hbl favoriserade personlighetstypen

Anlitade och anställda

Den relativt normala individen upprätthåller en korrekt verklighetsuppfattning genom en fungerande indelning i det personliga subjektet, relationen till omvärlden och objektet. Relationen till omvärlden uppfattas som en fördom underkastad ständig granskning och jämkning enligt ny eller bättre information. Tolerans angående brister i informationen ingår som en självklarhet.

Den av Hbl favoriserade personlighetstypen är annorlunda. Projektiv identifiering med en föskjutning av egna, för en själv omedvetna, drag på andra är grunden i verksamheten. I andra identifierar man de negativa dragen som då utsätts för journalistisk granskning eller en experts utlåtanden. Den egna föreställningen förväxlas med fakta. Tolerans och avvikelser angående konsekvens och principfasthet ingår ändå som en självklarhet. Flexibilitet tillämpas så att ingruppen och motgruppen kan försvaras och kritiseras enligt godtycke och smak. I korthet är den favoriserade personlighetstypen obildbar och immun mot förändring. I sin bok Cruelty, Violence, and Murder, Understanding the Criminal Mind, förklarar Arthur Hyatt-Williams utgående från Wilfred Bions uppsats On Arrogance följande;

"Let us suppose that curiosity is evidence of an endless search for a projective identification-accepting object that is pursued long after the quest seems to be fruitless. The sign of breakdown in functioning is the outcrop of stupidity to which Bion referred. Arrogance, in spite of failure, carries overtones of manic defiance. More psychotically, however, it can signify a resort to hallucinosis, in view of reality repeatedly having turned out to be fruitless and disappointing, in object relationships."

Nyfikenhet, dumhet och arrogans är nyckelorden här, som så ofta då Hbl granskas. Nyfikenhet på om det där ute finns ett moderssurrogat som accepterar och neutraliserar den projektiva identifieringen, så att känslan av att homofobi, islamofobi, rasism, fördomar och allt ont går under överlever, inger hopp. Dumhet, trots mental kollaps, upprätthåller hoppet som försvar mot alla sanna indikationer och högdragen arrogans, lite Pride, fungerar som en övertygelse om att man arbetar för rätt sak i evighet. Låt oss gå till några exempel i dagens Hbl.

I dagens tidning har man anlitat en samhällslärare och doktorand i pedagogik, Pia Mikander. Hon är inte direkt hallucinatorisk, men nog så kraftigt projicerande att den verklighetsbeskrivande delen av hennes bidrag misslyckas helt. I sin kritik mot läroböcker ger hon exempel på islamofobi. I en bok ska det stå att "migration och invandring fört in islam in i hjärtat av Europa" och vidare att muslimerna "vill att islam ska sätta sin prägel också på staternas styrelse". Enligt Mikander låter det här som att alla muslimer vill införa sharialagar i Finland. Nej, det låter det inte som i normala fall. Det låter så enligt Pia Mikander eftersom det brister i fokus och kognitiv förmåga. Hennes slutsats är fel. Makabert fel.

Men ett inlägg som behandlar projektiv ilska och envishet skulle inte vara fullständigt utan Hbl:s stjärnjournalist Janne Strang. Han behandlar seriösa orättvisor i vårt samhälle. Nyligen förstörde Helsingfors stad ett kreativt alster i form av en livsfarlig bastu som fylletillhåll för tonåringar i 40-års åldern i utkanterna av staden. Janne är förbittrad över att det fina och vackra måste krossas av det kyliga samhället. 

Men det finns mera. I går var Janne ute och söp. Stadens ordningsregler kräver att uteserveringen stänger klockan 22. Bartendern såg till att det blev så. Dessutom störs han av byggarbetare som börjar jobba tidigt på morgonen utanför hans lägenhet. Bittert. Janne filosoferar:

"Ibland är det svårt att förstå sig på människan. Hur hon stiftar regler som ligger i direkt konflikt med egna intressen."

Empatin är tydlig. Det ligger i allas intresse att supa ute på natten intill arbetsdagen. Det ligger inte i någons intresse att få sin alkoholism förstörd av andras vidlyftiga arbetsvanor. 

I dag skriver Hbl-journalisten Lena Skogberg att "Journalistik är en kostnadskrävande verksamhet som ofta måste få ta tid för att bli bra."

Janne Strang har lovat ta tid och fortsätta att skriva på ledarplats tills det blir en förändring i samhället. Nyfikenhet, dumhet och arrogans. Och tidningen är Hbl.

Hbl och hbtq

Fördomar. Egna och andras.

En liten debatt om fördomar uppstod då Hbl (4.8) av taktiska skäl tillät en insändare av Christel Westerholm-Tamminen som tröttnat på tidningens ständiga bevakning av de homosexuellas intressen. Hon lät sig också provoceras av en bild på ett homosexuellt par. Redaktionen visste självfallet att några skribenter skulle reagera på hennes insändare och tacka Hbl för det goda arbetet mot fördomarna. Så upprätthåller narcissismen sig själv. Bland de sämre svaren hittar man den vikarierande barnträdgårdsläraren Larrie Griffis vilda projektioner med bland annat felcitat av Westerholm-Tamminen. Även chefredaktör Jens Berg deltar. Han menar att den eventuella provokationen oftast ligger i betraktarens ögon. Den visdomen gäller emellertid inte för Hbl:s debattforum som modererar inlägg som uppfattas som religiösa eller sexistiska provokationer, ifall texterna kränker andra än kristna och män.

Vi börjar från början. I den psykoanalytiska jargongen ingår överjaget tillsammans med idealjaget som en styrfunktion i samråd med det centrala medvetna jaget. Överjaget ligger djupare i det omedvetna, men ger starka impulser vid brott mot den integrerade moralkoden. Överjaget riktar sig mot handling och framkallar skuld vid överträdelse. Idealjaget är ytligare och har tydligare krav på vilka ambitioner man borde ha och vad man borde vara. Idealjaget riktar sig mot det man är och framkallar skam där det centrala jaget är obefintligt. 

Skulle det gå så illa att modern behöver ett barn för att tillfredsställa sina egna ouppfyllda känslomässiga behov, är barnet fel alltid då det gör anspråk på självständighet. Då kan det hända att överjaget som styr rätt och fel handling aldrig utvecklas, eftersom rätt och fel avgörs enbart av hur barnet är perfekt inför moderns psykiska behov. Det här kan vidare leda till att det centrala medvetna jaget aldrig får ett utrymme att utvecklas. Den enda styrmekanismen som blir kvar är kravet på att uppgå i idealjaget som representant för modern. I ett sådant läge kan alla antydningar, påminnelser eller bara fantasier som lyfter fram att det centrala jaget aldrig kan ersättas av idealjaget, som för alla förblir ouppnåeligt, vara en skamframkallande kränkning mot själva tillvaron. Skamhanteringen tar sig uttryck i narcissistiskt raseri riktat mot omgivningen som uppfattas stå i vägen för uppgången i idealjaget. Individen har inte rätt till sin identitet. Charles Aschback fortsätter;

"One dramatic form that shame-related aggression can assume is seen with the perverse personality. The violence and aggression seen in perversions or perverse attitudes is manifest in attacks against differences, especially those between the generations and sexes. Chasseguet-Smirgel (1984) focuses on the narcissistic element as the core of all perversions or perverse attitudes. People with perversions are trying to overcome powerful psychic traumas that are associated with the fact that they are not the centre of their psychic universes. Violence is used to overcome the actual order of the world so as not to be dependent, secondary, and vulnerable. Under such circumstances, the ego-ideal no longer serves as a repository for the ideal elements and aspirations of the self, but rather has become an object with which the person is attempting to fuse in a crude fashion without any sublimation."

Här kunde man gå vidare och misstänka att behovet att bota homosexuella med en straffande gud, som är snarare orsaken än medicinen, är ett perverst inslag på samma sätt som de genusmedvetnas hopplösa försök att radera skillnaden mellan man och kvinna är det. Vi har sett tendenser åt det senare hållet i Hbl-journalisten Sylvia Bjons bloggar och senast i dag skriver kolumnisten Maria Wetterstrand i samma anda. Det människor som enbart styrs av ett idealjag, utan inflytande från ett reflekterande centralt jag, inte kan inse är att alla inte blivit manipulerade till en roll, bara för att möjligen de själva blivit det, och att en motmanipulation till ombytta eller raderade roller inte är bättre manipulation om man inte kan motivera kravet med avgörande sakargument, frivillighet och tolerans. 

Nu blev texten här ovan lite tung, så vi avslutar med något lättare. Dock utan att svika uppdraget. Ett tag sedan skrev Hbl-kolumnisten Annika Sandlund en text som innehöll en fin formulering. Formuleringen fick också beröm av Hbl-journalisten Janne Strang i hans Twitter. Cirklarna är stora, som vi ser. Janne kommenterar; 

"Bästa formuleringen om USA vs #Snowden av Annika Sandlund i Hbl i dag. Spot on, liksom."

Här följer Sandlunds formulering (Hbl 30.7):

"Vilket brott är större, en enskild individ som bryter mot lagen eller en stat som stiftar lagar den inte informerar medborgarna om? Och som sedan anklagar den medborgare som upplyser allmänheten om hur lagen tolkas för att bryta mot just den lagen?"

Fint. Men hur bryter en enskild individ mot just den lagen som säger att staten får spionera på allmänheten? Genom att ta rollen som stat och vägra spionera? Något annat? Snowden bryter mot lagen som skyddar hemligstämplat material. Det är en annan lag.

Bra formulering, visserligen, men spot on åt skogen, liksom. Hur annars. Tack för i kväll!

Jens Berg och näthatet

Hbl behöver hotbilder och näthat

I sin ledartext Historien måste lära oss en läxa (Hbl 2.8) menar Jens Berg att det är naivt att tro att Finland skulle skonas från den nya antisemitiska vågen med Malmö som epicentrum. Jens Berg fortsätter:

"Judehatet har en lång historia med oftast religiösa förtecken, men den så kallade moderna antisemitismen, som uppkom i slutet på 1800-talet, bottnar i övertygelsen om att judarna roffar åt sig oskäligt mycket politisk och ekonomisk makt. Det här är fortfarande en återkommande myt inom dagens vit makt-rörelser."

Lyckligtvis är Finland och Hbl inte samma sak. På tidningen finns nämligen ett litet epicentrum, som Jens Berg är tillräckligt naiv för att ignorera. Bland anställda och kolumnister hittar vi Marianne Lydén, ledarskribent i dag, Mikael Brunila och Li Andersson - alla anhängare av nationalsocialismens självklara syskonideologi, kommunismen. Historien har lärt varken dem eller Jens Berg något över huvud taget. Men dagen är inte fullständig utan att man nämner vitmaktsmänniskan och Ny Tid - skribenten Mikael Kosk, som även han är anställd på Hbl. Kontrastera hans ord här nedanför med Jens Bergs här ovan och notera vidare att Kosks text hittas direkt under Bergs på ledarsidan:

"Ordet konsultdemokrati har myntats för en beredning av politiska beslut som överförs till ett konsultarbete utan offentlig insyn. Stiftelsens och byråns lobbning smakar konsultdemokrati och den når sin kulmen nästa vecka då Guggenheimcheferna Richard Armstrong och Ari Weisman är på besök. Deras vilja att träffa regerinspartiernas ordförande ger intryck av att de vill övertala staten att bidra med finansiering.

Redan första gången krockade det amerikanska sättet att lobba och efterlysa sponsorer med den finländska demokratiska öppenheten. Det är politikernas som ska vara den drivande kraften för att ändra tidigare politiska beslut."

Enligt det normala sättet att tänka krockar inte lobbandet, framgångsrikt eller inte, med den finländska demokratiska öppenheten, som redovisar för resultatet i en omröstning, mera än kulturvänsterns diktat över hur allmänna medel bör användas gör det. Lika självklart är att Kosk skjuter sig genom den andra foten angående demokratisk öppenhet genom att hävda att det är politikerna som ska driva på ändringen av ett tidigare beslut. Så är det inte i en demokrati, men så förstår han inte demokratibegreppet eller ens vad han själv skriver och håller därmed normal Hbl-nivå. 

Huvudkritiken riktar sig emellertid annorlunda denna gång. I Kosks text hittar vi det potentiellt judiska namnet Ari Weisman i ett pejorativt sammanhang, vilket Jens Berg varnar för. I en tidning där man uppfattar att diskursen har en inneboende förmåga att skapa verkligheten är det här illa. Man räknar antalet bilder på kvinnor, damfotbollen marknadsförs som om någon höll på att bli intresserad och svarta dockor anses ha en intrinsikal egenskap som framkallar rasism hos andra än journalister. Nu missade man ändå grovt med Ari Weisman som på samma sätt är ett namn som naturligt innehåller egenskapen som framkallar antisemitism där han roffar åt sig oskäligt mycket politisk och ekonomisk makt.

I en narcissistisk omgivning är överjagsfunktionerna som framkallar skuld över handling hämmade, medan idealjagets funktioner med skambelagda krav på vad man är härskar. Där det medvetna jaget fungerar används budskap från idealjaget som grund för realistisk tillämpning. Narcissismen tillåter emellertid inte att människan har tillgång till sitt psykiska centrum, varför hon är hänvisad till att fusionera sig med idealjaget. Eftersom ingen kan leva upp till idealjagets krav, måste fusionen ske indirekt. Genom att framställa allmänheten som ett lågt stående pack i behov av bildning kan man uppleva sig själv som upphöjd till en annan mänsklig sfär. Skulle man misslyckas någon gång vet man också vilka det är som står i vägen. Hbl behöver hot, hat och sämre folk för att upprätthålla idealjaget.

Det är givet att Jens Berg i egenskap av chefredaktör inte uppfattar att han upprätthåller den indelning i fundamentalt olika slags folk han vill undvika. Det han kan ta måste andra varnas för. Men en teori som i praktiken inte duger åt folk och i teorin kräver att människor ska vara något de inte är för att kunna anamma den, kan bara vara självupprätthållande för idealjaget i sin narcissism. Nazisterna ville radera ondskan i världen, kommunisterna likaså. Hbl vill samma sak utan insikter om att det är det futila försöket som upprätthåller den.