Solipsism inom små kretsar. Patologisk narcissism i politisk miljö.
Hbl är Svenska Folkpartiets största språkrör i Finland. I dagens pappersutgåva läser vi på första sidan rubriken Henriksson talar för anonym jobbansökan. Justitieminister Anna-Maja Henriksson, sfp helt riktigt, säger;
"Jag hör själv till dem som rekommenderar att man enbart skulle se på grunduppgifterna om de sökande, inte nödvändigtvis ens på namnet, vid jobbansökningsprocesser. Diskriminering förekommer, och jag tror att invandrare är särskilt utsatta för diskriminering redan under ansökningsprocessen till ett jobb".
Vi har en minoritetsombudsman och svenskafolkpartist, Eva Biaudet, som ska bli diskrimineringsombudsman med korrigerade befogenheter. Det är Biaudets sak att tala för de diskriminerade. Hade de krav Henriksson föreslår här ovan tillämpats på Biaudet skulle hon inte ha uppdraget. I stället lobbade partiet redan vid anställningsprocessen för en politisk utnämning i sovjetisk anda och diskriminering mot de minoriteter som tjänsten är till för att skydda. Anna-Maja Henriksson har inte kritiserat beslutet i offentligheten. Inte heller Hbl.
Det här är bara ett groteskt exempel på hur den patologiska narcissismen verkar i politisk miljö. Diskursen avgör verkligheten, varför problem med konsekvent beteende i frågor om moral aldrig uppstår ifall man inte talar om dem. Vi vet nämligen sedan tidigare att indelningen i en inre och yttre värld saknar betydelse i narcissistiska sammanhang. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer sanningen. Då yttre objekt saknas eller fusioneras med den egna fantasin om dem blir den bristande empatin aldrig ett problem. Att du är diskrimineringsombudsman via diskriminering är bekymmersfritt. Det du predikar är viktigare.
Låt oss gå vidare med exempel. Läsaren kommer ihåg incidenten med de två bombarna i Boston nyligen. I Hbl övergick debatten småningom till att handla om varför ett fåtal döda i USA får så mycket mera utrymme i medierna än tusentals döda i krig och olyckor i länder som är mindre intressanta av någon anledning. Något senare har Hbl haft nyheter om hotmejl mot finlandssvenska politiker och kändisar samt ledare och kolumner om den amerikanska säkerhetsorganisationen NSA som sysslar med elektronisk spaning. Den gravt obegåvade Hbl-journalisten Janne Strang, som är normal i Hbl-sammanhang, skriver (Hbl 11.6);
"Själva magnituden av datainsamlandet har paralleller till den statliga paranoia som de dysfunktionella diktaturerna Sovjetunionen och DDR led av under kalla kriget, och den ironiska skruven är att det var precis sådana samhällen, som spionerar på sina egna medborgare, som USA då ville bekämpa."
Strangs ironiska skruv finns inte. USA spionerar inte på politisk åsikt, utan möjlig kriminell handling. Den ironiska skruv som finns är att Janne Strang som trott på konspirationsteorier av det schizofrent paranoida slaget om händelserna den 11.9. 2001 ser paranoida drag i det verkliga offret. Den andra skruven är att Hbl samtidigt betraktar enskilda händelser och hotmejl mot finlandssvenskar som en stor samhällstrend som Skyddspolisen borde politisera enligt journalisters vilja, trots att ingenting allvarligt hänt, medan amerikanarna hånas. Några frågor uppenbarar sig. Har värdelösa Hbl-journalister ett högre människovärde än vanliga amerikaner? Är kravet på politisering av enskilda brott en parallell med sovjetmentalitet? Hbl-kolumnisten Theresa Norrmén skriver (Hbl 12.6) om NSA med följande slutsatser om amerikaner;
"Den som är rädd respekterar inte andra".
Theresa Norrmén har varit rädd för näthatet mot finlandssvenskar. Hon respekterar inte andra. Så mycket är klart. Orsaken är dock en annan än den hon anger, vilket förhoppningsvis framgår ur denna blogg. Om vi innan vi tackar för i kväll nämner att Hbl-journalisten och extremkommunisten Marianne Lydén, The Old Red Eye, som sympatiserat med den ideologi som dräpt flest i mänsklighetens historia varit intervjuobjekt i Hbl:s scoop om lyhörda människor, är cirkeln sluten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar