Bristen på empati i icke-seriös journalistik

Rasistiska uttalanden av Sonja Hellman

I en struktur bestående av tre dynamiska grupper, så att ett legitimt existensberättigande kan motiveras för en grupp, medan simpelt maktbegär gäller för två extremistiska grupper, kan den rådande animositeten, där hotet om fysisk förintelse är verkligt, leda till att de båda extremistiska grupperna i sin kamp mot varandra vill alliera sig med den legitima gruppen för att sedan, efter seger eller förlust mot den andra extremistiska gruppen, överföra den andra extremistiska gruppens drag på den legitima gruppen.

Exempel på detta kan sökas i kommunisternas övertygelse om att de tillsammans med de allierade befriade Europa från nazismen eller i nazisternas påståenden om att det egentligen var de som bekämpade världskommunismen i likhet med, men före, de allierade. Bägge grupperna skulle senare beskylla de allierade för att sympatisera med de värsta extremisterna i motgruppen.

I en struktur bestående av tre grupper, varav en är tolerant och två är extremistiska, kan de båda extremistiska grupperna, där hotet om identitetsförlust finns, kämpa för sin överlevnad genom att samtidigt uppvisa ett behov av att upprätthålla och förstora hotet från den andra extremistiska gruppen. Den andra extremistiska gruppens egenskaper överförs sedan på den toleranta gruppen i hopp om att det egna uppdraget mot extremism blir viktigt och permanent.

Exempel på detta kan hittas i Hufvudstadsbladets vilja att projicera den egna rasismen först på ett fåtal för att rätt omgående omfatta majoritetsbefolkningen som delaktig i en fientlighet mot en själv, antingen direkt eller via en invandrargrupp som katalysator. Hbl-journalisten Sonja Hellman (Hbl 20.6) som skrivit boken Kvinnor utan land är mer specifik angående den inledande fasen;

"När jag arbetade med boken och en mörk höstkväll vandrade i Östra Böle vände sig en man framför mig om och sa: "Jag var rädd för att det går en svart man bakom mig men lyckligtvis var det en vit kvinna."

Som vit kvinna kände jag mig inte alls priviligierad, jag skämdes för att en vanlig finsk man tänker så här då han är på väg till krogen."

Vi har ingen anledning att tvivla på sanningshalten i denna anekdot, ty det är säkert sant att mannen också såg sig tvungen att berätta att han är på väg till krogen. Det är naturligt att man redovisar för sådant inför främlingar. Det är något annat som stör. Sonja Hellman stämplar nämligen en ensam krogbesökande rasist som en vanlig finsk man utan att alls skämmas över den egna rasismen. Mannen är både vanlig och finsk, enligt Sonja, inte avvikande och finländare. För att undvika projektiv rasism mot grupp kunde man med fördel skriva att man skäms över att Sonja Hellman som avvikande finländare gör rasistiska uttalanden på Hbl, Finlands ledande nyhetssajt på svenska. På Hbl är hon visserligen inte avvikande, men redaktionen representerar inte ett snitt av den vanliga befolkningen om allt är väl.

Med tillgång till kognitiv empati hade Sonja Hellman upptäckt att hon har möjlighet att känna affektiv empati för personen hon beskriver som den vanliga finska mannen. Med en viss empatisk precision, dessutom. Men nu saknas empatin redan mellan två likadana subjekt. Hur ska då Sonja Hellman kunna känna för kvinnor utan land? Själv är hon en kvinna som befinner sig i en helt annan situation. Som anställd på Hbl får hon använda Konstsamfundets medel och tidningen för att på arbetstid marknadsföra sig själv och en bok hon vill extraknäcka med. 

Eventuellt känner Hellman ingenting för kvinnan utan land. Kvinnan utan land behövs för att visa att andra i vårt land är rasister. Sonja Hellman behöver göra det här för personlig och politisk vinning. Upprätthållandet av den egna goda rasismen och uppfattningen om det kyliga samhällsklimatet ska mobilisera stödet för henne och hennes arbetsgivare - en tidning med allt större problem.