Potpurri. Omoral och karaktärssvikt hos Hbl:s ledarskribenter.

Susanna Ginman och fegheten som det andra uppenbara personlighetsdraget. Mikael Kosk och narcissismen. Janne Strang i obalans.

Läsaren i Sverige har orsak att notera att vi här i Finland saknar en svenskspråkig journalistisk kultur som skulle tillåta att aktiva finlandssvenska journalister kritiserar och granskar varandra i sina tidningar. Kretsarna är små och det lönar sig att vårda existerande och potentiella beroendeförhållanden. Finlandssvensk journalistik är inte porten västerut, utan kulturen österifrån. Också idelogiskt sett. Hbl är en trygg hamn för gamla kommunister.

I sin ledare (Hbl 28.6) förhåller sig Susanna Ginman kritiskt till att försvarsminister Carl Haglund utnämnde Hbl:s tidigare chefredaktör Max Arhippainen till kommunikationsdirektör vid sitt ministerium. Ginman utgår från att hon inte mera står i ett beroendeförhållande till Arhippainen. Som chefredaktör var Arhippainen utpräglat inkompetent och mot yttrandefriheten. Han var tydligt förargad över danska tidningars publicering av mohammedkarikatyrerna. Sedermera har han varit osynlig inom näringslivet för att nu igen syssla med kommunikation vid försvaret. Han är som klippt och skuren för det amerikanerna kallar "a no skill requirement job". I den bemärkelsen råder det jämställdhet mellan Arhippainen och Ginman. Låt oss kort redovisa för Ginmans andel.

Ovanpå Susanna Ginmans ledartext läser vi raderna Det måste gå att undvika politiska utnämningar och sådana som ser så ut. Det räcker med en misstanke. Hon fortsätter;

"Det är obegripligt att politikerna och regeringen inte inser hur illa det ser ut och hur mycket det skadar förtroendet för både politiken och systemet när politiskt lämpliga men kanske inte de mest kompetenta personer utnämns. Det drabbar också dem som fått jobben. Att "alla gör det" är verkligen inget försvar. Felet ligger inte heller hos medierna som pekar på problemet".

Ingen av oss borde uppfatta det som obegripligt att Susanna Ginman inte reagerat med ett ord på den politiska utnämningen av den mångsidigt och formellt inkompetenta vänsterfeministen Eva Biaudet till minoritetsombudsman, blivande diskrimineringsombudsman, framom mer kompetenta alternativ, varav några var invandrare med erfarenheter av diskriminering, igen. Tvärtom, Ginman föreslår större befogenheter (Hbl 15.5);

"Ändå är det uppenbart att diskriminering utgör ett område som kräver särskild sakkunskap. Därför är det befogat att den nya diskrimineringsombudsmannen får övervakningsrätt också när det gäller enskilda diskrimineringsfall i arbetslivet. Det anser den nuvarande minoritetsombudsmannen Eva Biaudet och hennes byrå, och av samma åsikt är många frivilligorganisationer". 

Här använder Ginman den via politiskt korrupthet utnämnda ombudsmannens ord som stöd för den sakkunskap som saknas på grund av en sorts utnämning som Ginman väljer att kritisera eller godta enligt det egna godtycket. Vet Ginman alls hur hon ser ut i allmänhetens ögon? Vet hon ens att hon i sina tv-framträdanden får dokumentärfilmens svårt deprimerade personer att framstå som en behaglig sommarbris? Den offentliga lögnaktigheten har tydligen lett till en mental kollaps. I Sverige skulle hon vara förtjänstfullt utskrattad sedan länge.

Vidare. Den här bloggen har behandlat Mikael Kosks naturliga antiintellektualism redan ett antal gånger mera ingående, varför dagens granskning får bli kort. Rysslands president Vladimir Putin var på besök i Finland. I Hbl (26.6) skriver Kosk följande;

"Förbudet mot att sprida så kallad homosexuell propaganda motiverar han med att skydda barn mot en viss sorts information, medan han inte ser det som en inskränkning av de sexuella minoriteternas rättigheter eller ett intrång i deras liv."

Kosk ser inskränkningen och intrånget. Narcissismen är tydlig i texten, som med lätthet kunde förväxlas med den de homosexuella frontfigurerna framför i offentligheten. Gränsen mellan separata individer uppfattas inte ens dåligt. Det är inte en inskränkning av den sexuella majoritetens rättigheter eller ett intrång i livet om så kallad heterosexuell propaganda av en så kallad heterosexuell man inte får förmedlas med så kallad godispåse i handen vid grinden till lågstadiet eller i klassen. Att du inte får trakassera barn sexuellt är inte ett intrång i ditt liv. Får du göra det är det du som gör ett intrång. Det här kan ju inte en Hbl-journalist veta. I dessa sammanhang är all information ett barn inte söker via frågor ställda till föräldrar eller de vuxna barnet har förtroende för trakasseri. Ryssland har valt lagar. I andra länder tillämpar skolor och vuxna samma sak genom att införa egna tillåtna regler.

Slutligen så Janne Strang. I Hbl (26.6) skriver han en ledare under rubriken Moraliska kompasser snurrar. Typiskt i sammanhanget är att han inte kan redogöra för något alls. Han skriver;

"Många tycker att Snowden borde visa kurage, vända förtryckarstaterna ryggen och åka hem för att i rätten ta debatten om nationell säkerhet kontra medborgares integritet. Den debatten behövs. Problemet är att efter allt som hänt under senaste tio år, verkar ingen våga tro att Snowden, om han gav sig till amerikanska myndigheter, skulle få en rättvis rättegång - eller ens behandlas i enlighet med människorättskonventioner.

Så långt har den amerikanska moraliska kompassen vikt ur kurs i världens ögon."

Janne Strang är mannen som inte har tillgång till sina sinnens sanna vittnesbörd angående händelserna den elfte september. Det är bra möjligt att det var något annat än flygplan som attackerade. Belägg för påståendet finns inte, men ändå. Nu har Janne en lika klar uppfattning om vad ingen verkar våga tro. Belägg saknas igen, men utgående från sina egna antaganden om andra drar han en säker slutsats om hur det står till med den amerikanska moraliska kompassen i världens ögon. I samma ledare nämner han givetvis att Ryssland, Kina och uppstickarländerna i Sydamerika har blod på sina egna händer. En stor del av världen tycks inte kunna bedöma vartåt den moraliska kompassen pekar. Det verkar Janne missa i sin skamlöst dumma text, trots att han själv nämner saken.

För staten gäller att den måste ha legitimitet i form av ett demokratiskt styrelseskick med öppna periodvisa val, yttrandefrihet och ett minoritetsskydd som garanterar lika rättigheter åt alla. Grundläggande mänskliga rättigheter garanteras vanligen i en grundlag. Fria oberoende domstolar är ett måste. Alla stater har inte legitimitet. Våldsmonopolet och kontroll av säkerhet tillfaller den legitima staten. Att staten får spionera för att försvara folket betyder inte att Snowden får spionera på staten och folket för folket. Han har inte folkets fullmakt vare sig direkt eller indirekt. Får man tro på Camus har man rätt till revolt  mot en stat som saknar demokratisk och moralisk legitimitet i form av garanterade rättigheter om man inför den legitima statens styrelseskick med krav på rättigheter som är universella, inte personliga, för individen. Det här kan Janne Strang som journalist inte veta. Om polisen och brottslingen skjuter gör bägge samma sak.

Det är allt för i kväll. Tack! Av de tre journalistiska texterna är den första ett ultradepressivt kontringsförsök mot den skam skribenten försöker neutralisera, efter att det personliga syftet förintat förmågan att producera konsekvent moral, klara tankar och ett försök till objektivitet. Den andra är ett narcissistiskt vansinnesantagande som ger psykoanalysen en framtid och den tredje ger en inblick i hur schizofreni i vardagsmiljö kunde te sig. Med andra ord, normal finlandssvensk journalistik.  

Bristen på empati i icke-seriös journalistik

Rasistiska uttalanden av Sonja Hellman

I en struktur bestående av tre dynamiska grupper, så att ett legitimt existensberättigande kan motiveras för en grupp, medan simpelt maktbegär gäller för två extremistiska grupper, kan den rådande animositeten, där hotet om fysisk förintelse är verkligt, leda till att de båda extremistiska grupperna i sin kamp mot varandra vill alliera sig med den legitima gruppen för att sedan, efter seger eller förlust mot den andra extremistiska gruppen, överföra den andra extremistiska gruppens drag på den legitima gruppen.

Exempel på detta kan sökas i kommunisternas övertygelse om att de tillsammans med de allierade befriade Europa från nazismen eller i nazisternas påståenden om att det egentligen var de som bekämpade världskommunismen i likhet med, men före, de allierade. Bägge grupperna skulle senare beskylla de allierade för att sympatisera med de värsta extremisterna i motgruppen.

I en struktur bestående av tre grupper, varav en är tolerant och två är extremistiska, kan de båda extremistiska grupperna, där hotet om identitetsförlust finns, kämpa för sin överlevnad genom att samtidigt uppvisa ett behov av att upprätthålla och förstora hotet från den andra extremistiska gruppen. Den andra extremistiska gruppens egenskaper överförs sedan på den toleranta gruppen i hopp om att det egna uppdraget mot extremism blir viktigt och permanent.

Exempel på detta kan hittas i Hufvudstadsbladets vilja att projicera den egna rasismen först på ett fåtal för att rätt omgående omfatta majoritetsbefolkningen som delaktig i en fientlighet mot en själv, antingen direkt eller via en invandrargrupp som katalysator. Hbl-journalisten Sonja Hellman (Hbl 20.6) som skrivit boken Kvinnor utan land är mer specifik angående den inledande fasen;

"När jag arbetade med boken och en mörk höstkväll vandrade i Östra Böle vände sig en man framför mig om och sa: "Jag var rädd för att det går en svart man bakom mig men lyckligtvis var det en vit kvinna."

Som vit kvinna kände jag mig inte alls priviligierad, jag skämdes för att en vanlig finsk man tänker så här då han är på väg till krogen."

Vi har ingen anledning att tvivla på sanningshalten i denna anekdot, ty det är säkert sant att mannen också såg sig tvungen att berätta att han är på väg till krogen. Det är naturligt att man redovisar för sådant inför främlingar. Det är något annat som stör. Sonja Hellman stämplar nämligen en ensam krogbesökande rasist som en vanlig finsk man utan att alls skämmas över den egna rasismen. Mannen är både vanlig och finsk, enligt Sonja, inte avvikande och finländare. För att undvika projektiv rasism mot grupp kunde man med fördel skriva att man skäms över att Sonja Hellman som avvikande finländare gör rasistiska uttalanden på Hbl, Finlands ledande nyhetssajt på svenska. På Hbl är hon visserligen inte avvikande, men redaktionen representerar inte ett snitt av den vanliga befolkningen om allt är väl.

Med tillgång till kognitiv empati hade Sonja Hellman upptäckt att hon har möjlighet att känna affektiv empati för personen hon beskriver som den vanliga finska mannen. Med en viss empatisk precision, dessutom. Men nu saknas empatin redan mellan två likadana subjekt. Hur ska då Sonja Hellman kunna känna för kvinnor utan land? Själv är hon en kvinna som befinner sig i en helt annan situation. Som anställd på Hbl får hon använda Konstsamfundets medel och tidningen för att på arbetstid marknadsföra sig själv och en bok hon vill extraknäcka med. 

Eventuellt känner Hellman ingenting för kvinnan utan land. Kvinnan utan land behövs för att visa att andra i vårt land är rasister. Sonja Hellman behöver göra det här för personlig och politisk vinning. Upprätthållandet av den egna goda rasismen och uppfattningen om det kyliga samhällsklimatet ska mobilisera stödet för henne och hennes arbetsgivare - en tidning med allt större problem. 

Hbl och upprätthållandet av det korrupta värdesystemet

Solipsism inom små kretsar. Patologisk narcissism i politisk miljö.

Hbl är Svenska Folkpartiets största språkrör i Finland. I dagens pappersutgåva läser vi på första sidan rubriken Henriksson talar för anonym jobbansökan. Justitieminister Anna-Maja Henriksson, sfp helt riktigt, säger;

"Jag hör själv till dem som rekommenderar att man enbart skulle se på grunduppgifterna om de sökande, inte nödvändigtvis ens på namnet, vid jobbansökningsprocesser. Diskriminering förekommer, och jag tror att invandrare är särskilt utsatta för diskriminering redan under ansökningsprocessen till ett jobb".

Vi har en minoritetsombudsman och svenskafolkpartist, Eva Biaudet, som ska bli diskrimineringsombudsman med korrigerade befogenheter. Det är Biaudets sak att tala för de diskriminerade. Hade de krav Henriksson föreslår här ovan tillämpats på Biaudet skulle hon inte ha uppdraget. I stället lobbade partiet  redan vid anställningsprocessen för en politisk utnämning i sovjetisk anda och diskriminering mot de minoriteter som tjänsten är till för att skydda. Anna-Maja Henriksson har inte kritiserat beslutet i offentligheten. Inte heller Hbl.

Det här är bara ett groteskt exempel på hur den patologiska narcissismen verkar i politisk miljö. Diskursen avgör verkligheten, varför problem med konsekvent beteende i frågor om moral aldrig uppstår ifall man inte talar om dem. Vi vet nämligen sedan tidigare att indelningen i en inre och yttre värld saknar betydelse i narcissistiska sammanhang. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer sanningen. Då yttre objekt saknas eller fusioneras med den egna fantasin om dem blir den bristande empatin aldrig ett problem. Att du är diskrimineringsombudsman via diskriminering är bekymmersfritt. Det du predikar är viktigare.

Låt oss gå vidare med exempel. Läsaren kommer ihåg incidenten med de två bombarna i Boston nyligen. I Hbl övergick debatten småningom till att handla om varför ett fåtal döda i USA får så mycket mera utrymme i medierna än tusentals döda i krig och olyckor i länder som är mindre intressanta av någon anledning. Något senare har Hbl haft nyheter om hotmejl mot finlandssvenska politiker och kändisar samt ledare och kolumner om den amerikanska säkerhetsorganisationen NSA som sysslar med elektronisk spaning. Den gravt obegåvade Hbl-journalisten Janne Strang, som är normal i Hbl-sammanhang, skriver (Hbl 11.6);

"Själva magnituden av datainsamlandet har paralleller till den statliga paranoia som de dysfunktionella diktaturerna Sovjetunionen och DDR led av under kalla kriget, och den ironiska skruven är att det var precis sådana samhällen, som spionerar på sina egna medborgare, som USA då ville bekämpa."

Strangs ironiska skruv finns inte. USA spionerar inte på politisk åsikt, utan möjlig kriminell handling. Den ironiska skruv som finns är att Janne Strang som trott på konspirationsteorier av det schizofrent paranoida slaget om händelserna den 11.9. 2001 ser paranoida drag i det verkliga offret. Den andra skruven är att Hbl samtidigt betraktar enskilda händelser och hotmejl mot finlandssvenskar som en stor samhällstrend som Skyddspolisen borde politisera enligt journalisters vilja, trots att ingenting allvarligt hänt, medan amerikanarna hånas. Några frågor uppenbarar sig. Har värdelösa Hbl-journalister ett högre människovärde än vanliga amerikaner? Är kravet på politisering av enskilda brott en parallell med sovjetmentalitet? Hbl-kolumnisten Theresa Norrmén skriver (Hbl 12.6) om NSA med följande slutsatser om amerikaner;

"Den som är rädd respekterar inte andra".

Theresa Norrmén har varit rädd för näthatet mot finlandssvenskar. Hon respekterar inte andra. Så mycket är klart. Orsaken är dock en annan än den hon anger, vilket förhoppningsvis framgår ur denna blogg. Om vi innan vi tackar för i kväll nämner att Hbl-journalisten och extremkommunisten Marianne Lydén, The Old Red Eye, som sympatiserat med den ideologi som dräpt flest i mänsklighetens historia varit intervjuobjekt i Hbl:s scoop om lyhörda människor, är cirkeln sluten.

Hbl-journalisten Janne Strang och primitiv hjältedyrkan

Fusion av yttre och inre verklighet i svår narcissism. Några beskrivningar.

Janne Strang skriver i sin ledare (Hbl 5.6) om soldaten Bradley Manning, som läckt av den amerikanska armén hemligstämplad information till Wikileaks. Rubriken på Strangs text är Mannen som Assange ville vara. Manning tycks vara en obetydlig homosexuell narcissist med ett behov att bli världsberömd genom sitt oöverlagda tilltag. Nu riskerar han livstidsfängelse. Julian Assange behöver i själva verket inte spela många kort rätt för att bli Manning.

Är beskrivningen av Manning här ovan något förenklad? Kanske det, men han har inte kunnat framföra hållbara argument till sitt försvar. I synnerhet inte moraliska. Janne Strang skriver;

"Eftersom det är uppenbart att Bradley Manning är skyldig kommer diskussionen bortom rättegången att handla om de moraliska aspekterna."

Men Janne Strang diskuterar inte heller de moraliska aspekterna, utan konstaterar helt enkelt att Mannings handlande var moraliskt rättfärdigt och värt medalj. Olika perspektiv borde ju erbjuda sig. Filosofiska, etiska och psykologiska. Är USA med en konstitution som bevakar de makthavande i folkets intresse en omotiverad statsbildning utan legitimitet och rätt att försvara sig? Vem bär det moraliska ansvaret för civila offer i ett krig där den ena sidans krigare i strid med krigets lagar klär sig som civila och brukar barn som bomber? Noteras inte dessa frågor, måste vi gå till det psykologiska perspektivet. Varför diskuteras inte de moraliska aspekterna?

Där normal objektdifferentiering råder bevakar individen sin sunda narcissism och egoism, som består av insikten om en själv som en begränsad och avgränsad varelse, med krav på rättigheter som skyddar liv och egendom och som respekterar andras samma rätt som en självklarhet. Där normal objektdifferentiering uteblivit bevakar individen sin sjuka narcissism, som består av ett obegränsat "själv" utan insikter om andra individer som separata objekt, så att verklig förintelse av andras liv och egendom bara är ett intrapsykisk arrangemang av hatade inre representationer av yttre objekt. Det är moraliskt rätt att den internaliserade bilden av ett hatat yttre objekt förstörs i verkligheten utan att skuld och skam kan riktas mot den som önskar undergången. Det är moraliskt fel att den internaliserade bilden av ett hatat yttre objekt är beständig till följd av att det yttre objektet vägrar vika sig på grund större kraft och giltiga motiveringar. Två exempel.

Janne Strang använde konspirationsteorier som ett intrapsykiskt arrangemang och försvar mot de verkliga terrorattackerna mot USA år 2001. Det här är anmärkningsvärt. Inte bara uppfylls en önskan om skada mot det hatade objektet, utan objektet bär skulden för brottet mot sig självt.

Är offret mer effektivt i det efterföljande kriget, som av ovanstående anledning inte är legitimt, kan det göra sig skyldigt till ännu större skada än motståndaren. Moralen är då att den starkare har fel per automatik, i synnerhet om den är hatad. De allierade är större brottslingar än Hitler eller kommunisterna. USA är terroristen, inte taliban. Motiveringar utöver det behövs inte och kan inte ges. Janne Strang är imponerad av någon som varken avslöjat något nytt eller åstadkommit något som världen inte vetat sedan tidigare. Ett narcissistiskt drag är ju även det att ingenting inträffat i världen innan man själv kommit på det. Strang skriver således;

"Hur det än går för Manning i rätten kommer han att gå till historien som en modern ikon, den spenslige David som tog sig an världens mäktigaste militärstyrka, datornörden som fick hela världen i uppror... Men när showen är över, kommer världen förhoppningsvis också att debattera krigets verkliga ansikte, som tack vare hans offer inte längre kan bestridas."

I framtida historieböcker torde stormannen Bradley Manning posera bredvid dammiga idoler som Thomas Jefferson och Winston Churchill.

Janne Strang gillar att ha idoler. Som notoriskt ocool pajas i 40- års åldern, samt ledar- och metallrockskribent för Hbl umgås han gärna med betydligt yngre punkare. Eventuellt kan han inta något stort från hjältar via introjektion. Han är ju en av dem ;

http://www.youtube.com/watch?v=a4k0XZyUyMA