Mikael Kosk och vetenskapligheten

Naturlig inkompetens hos Hbl:s ledarskribent

Hufvudstadsbladets chefredaktör Jens Berg och biträdande chefredaktör Lena Skogberg skriver inte mycket eller ofta, men framhåller alltid att tidningen har otroligt skickliga journalister då de gör. Tidningen har verkligen innehållit mera de senaste dagarna, vilket ändå beror på att man gjort reklam för bilar med koldioxidutsläpp. Reklamintäkter behövs för att man fortsättningsvis ska kunna ge ut tidningen och skriva ledartexter om den förestående klimatuppvärmningen. Katastrofen måste tas på allvar. Det är helt klart, som vi ser. 

Trots det kommer klimatet inte att vara huvudsaken i dagens blogg. I stället är det ledarskribenten Mikael Kosks hantering av vetenskapsteorin som granskas. Att han inte vet vad han skriver om nu heller är uppenbart. Vi låter Kosk berätta;

"En sammanställning av drygt 800 forskares arbete har trots allt så god täckning som en vetenskaplig rapport någonsin kan få. Naturligtvis är det möjligt att den lilla minoriteten av så kallade klimatskeptiker har rätt. Inom vetenskapen kan vilken teori som helst falsifieras så fort det dyker upp bevis för någonting annat än vad den påstår. Men de politiska konklusionerna ändras inte av den hypotetiska möjligheten att klimatuppvärmningen inte existerar eller att den har andra orsaker än människans växthusgasutsläpp."

Tycker man genuint att den lilla minoriteten naturligtvis kan ha rätt, ska man inte se god täckning för vetenskaplighet i 800 forskares sammanställning. Antalet forskare och åsiktsamstämmighet avgör inte vem som har rätt. Det medger Kosk själv!

Mikael Kosk fortsätter med den av Karl Popper introducerade falsifierbarheten som en demarkationslinje för vetenskap och ickevetenskap. Emellertid har han missuppfattat begreppet. Falsifierbarhet handlar inte om bevis i egentlig mening. En teori falsifieras av att den visas vara fel, inte av att "bevis för något annat" leder oss till rätt teori. Nya rön måste nämligen i sin tur vara falsifierbara för att uppfylla kriteriet för vetenskaplighet. Ett bevis är ett a priori konstaterande som inte kan falsifieras, eftersom man har att göra med ett faktum. Iakttar alla att "katten står på bordet" finns det ingen teori att falsifiera. Man är tvungen att acceptera att det förhåller sig så. Teorin som utgår från att "alla svanar är vita" kan däremot falsifieras av att en svart svan dyker upp. Teorin om att det bara finns vita och svarta svanar falsifieras i sin tur av att en ny färg hittas, och så vidare. Paul Persson uttrycker sig väl då han säger att falsifiering innebär verifiering av negationen till en hypotes.

Men hur förhåller det sig då med påståendet "människan orsakar en framtida klimatuppvärmning"? Tyvärr är påståendet ickefalsifierbart. Enligt Karl Popper är en slutsats om framtiden härledd ur stora öppna system, som belastas av många teorier, inte falsifierbar trots att ett litet delområde i systemet är det. Klimatet är ett sådant system.

Man kan således inte hävda att det finns belägg för en antropogen uppvärmning med katastrofala följder, även om det känns tryggt att påstå att solen går upp även i morgon i enlighet med de enkla lagar som gäller. På samma sätt saknade klimatskeptiker bevis för att klimatuppvärmningen skulle stanna av 1997. Att så blev fallet är ett konstaterande som inte falsifierar ett ickefalsifierbart påstående som IPPC kom med, utan bara en verklighet som visar att IPCC hade fel. 

En sann skeptiker är inte för eller mot ett fenomen, hävdar inte bevis där de inte kan framföras och dras inte med övertygelser. Karl Poppers filosofi är egentligen inte så svår, utan mera sunt förnuft folk brukar utan att ha hört om mannen. Hbl är ett säkert undantag. Visst ska vi bry oss om jorden, men människor vill klara sig. Många åker bil till jobbet för att göra det. Andra gör reklam för bilar. Tack igen! 

Mikael Kosk, Marianne Lydén och Susanna Ginman

Patologisk narcissism som redaktionell linje. Alltid.

Dagens blogg tar fart i det faktum att De Grönas utvecklingsminister Heidi Hautala var tvungen att avgå efter en skandal. Som minister godkände hon tjänsteman Pekka Timonens agerande med hot om sparken åt det statsägda bolaget Arctia Shippings vd Tero Vauraste ifall denne inte återtog en befogad polisanmälan mot Greenpeace-vandalism på ett av rederiets fartyg. Efter sedvanliga demonstrationer av mytomana drag och naturlig intelligensnedsatthet avgick minister Hautala som moralisk segrare, enligt egen uppfattning. 

I likhet med de primitiva politiska ideologierna, som i huvudsak utgörs av kommunismen, nazismen och feminismen, är den gröna ideologin en reaktion på utebliven normal personlighetsutveckling kamouflerad till omsorg för naturen. Den personlighetsdefekt som söker ett grönt politiskt uttryck är lite speciell. Då kommunismen och feminismen attraherar personlighetstyper som inte lyckats separera självet och modern som två objekt värda kärlek för både goda och onda drag, utan internaliserat den primitiva modersbilden som en del av självet och senare samhället som en del av den internaliserade modersbilden med ödesdigra följder för den verklighetsuppfattande förmågan, drar den gröna ideologin individer som i ett tidigt skede varit tvungna att sträva till en avbalkning från den mycket traumatiska mänskliga faktorn.

De olyckligt lottade individer som internaliserat modern som både ett allont och allgott objekt med omedvetna samvetskval och rädsla för konsekvens vid utagerande, behöver bara vänta på att bli vuxna för att modersbilden ska ersättas av samhällsbilden som sedan detoxifieras via projicering av onda drag på andra som en moralisk dygd. För de individer som avbalkat sig från det mänskliga från första början är det ett etablerat faktum utan behov av ytterligare bekräftelse att mänskligheten är ond. Den här uppfattningen inkluderar en själv. Naturen och djuret ger prov på godhet, eftersom belägg för motsatsen saknas. Nivån på den godhet en människa kan uppnå avgörs av föreställningen av effektivitet i kampen för naturen och djuret. I praktiken är godheten således direkt avhängig av mängden skada man kan tillfoga mänsklig verksamhet.

Men var blev nazismen? Som ideologi är den den mångsidigaste i sin grymhet, eftersom den kombinerar människor med drag från både den kommunistiskt feministiska utvecklingen och den gröna avbalkningen. Nazismen och grön ideologi drar till sig många gemensamma drag. Naturromantik, narcissism, homosexuell prostitution, värdelös konstnärlighet, föreställningar om hög moral och intellektualitet samt förakt mot allmänheten. Adolf Hitler är världens mest kända gröna politiker. Som vegetarian kunde han inte se på när djur avlivades. Hitler jämförde ändå människor han dödade med djur. Rättrogna gröna är noggranna med att inte skymfa djuret.

De gröna partierna har alltså en historisk koppling till nationalsocialismen med avancerade djurrättslagar, aktivism och omoral. Därför är det naturligt att Hbl försvarar den avsatta ministern Heidi Hautala.

Nu till detaljgranskningen. Hbl-journalisten Mikael Kosk ser självfallet ingenting märkligt i att staten som bevakaren av lagligheten pressar den operativa ledningen att dra tillbaka sin polisanmälan mot en skadegörelse som allmänheten får betala. Denna gång passar agendan honom. Givetvis kan han inte heller ifrågasätta det faktum att Heidi Hautalas anseendeförhöjande tilltag för ett statsbolags tolerans måste avslöjas av Iltalehti och döljas av henne själv. I en tidigare ledare talade han mot yttrandefriheten, eftersom ord är handlingar. Nu anser han att rätten att ge uttryck för sina åsikter, det vill säga ta till konkreta handlingar, ska sträcka sig långt. Skadegörelse mot allmänheten i ett statsägt företag med vänsterns demokratiska förankring är en trivialitet jämfört med ord som kränker honom, enligt en tidigare åsikt, i "märg och ben". Här delar han som vanligt en attityd med nazisterna.

Marianne Lydén som är laglig minoritetskommunist om Jussi Halla-ahos västerländska principer om yttrandefrihet gäller, men kriminell om den egna attityden tillämpades på henne själv, visar självfallet att hon inte förstår demokratibegreppet och samhället hon lever i. Hon skriver:

"Ett system där andra än förtroendevalda politiker bestämmer är något helt annat än demokrati".

Att förtroendevalda fått sitt förtroende för att skapa regler som garanterar att de håller sig utanför de operativa besluten kan Lydén inte förstå, trots att det är det vanliga i en marknadsekonomi som även statliga bolag tar efter. 

Susanna Ginman tror inte heller att ministerns agerande var avgörande, utan Heidi Hautala måste avgå för att hon gjort obetänksamma uttalanden. Också Ginman förhåller sig lättvindigt till olaglig aktivism i detta specifika fall.

Vi ser det vanliga här. Då den personlighetsstörning tidningen delar tar sig uttryck i ett nazistiskt angrepp vill man anlita Skyddspolisen. Då nazismen är grön vandalism skickar man räkningen åt folket. Vi får tillsammans med psykologen Steven Pinker ändå hoppas att extremismen och omoralen avtar. Hbl-upplagan sjunker och i samhället hörs även annars röster mot etablerad kriminalitet. Det kan finnas något positivt i luften. Tack för i kväll!

Hbl-katastrofen

En tidnings undergång

Dagens granskning lyfter fram några beskrivningar som redovisar för Hbl:s undergång som tidning med ett journalistiskt uppdrag. Utgångspunkten beaktar att vi rör oss utanför de kriterier som gäller för att etablera fakta och bevis, men tar hänsyn till de villkor som gäller för individen, omvärlden och hennes attityd till den. 

Hos Hbl:s journalister har den naturliga triaden mellan självet, omgivningen och egna representationer med beskrivningar av dessa ersatts av ideologin. Som bekant relaterar journalisterna således till ideologin på samma sätt som en normal människa relaterar till sin identitet. Men ideologin ersätter också den yttre verkligheten som står separat i vanliga fall. Då detta sker utan differentiering mellan symbolen och det symboliserade så att även beskrivningen och den yttre verkligheten fusioneras med ideologin, märker du att den reflekterande förmågan är begränsad från två håll. En själv är allt i egenskap av ideologi och lämplig diskurs. Handikappet medför att den genuina granskningen som den primära uppgiften får ge vika för ett syfte som är privat och ständigt självrelaterande.

Redan upplägget här ovan strider mot Hbl. Inte så att en utgångspunkt vore förbjuden, utan så att en utgångspunkt som gäller generellt för alla är av ondo eller rent av kriminell. Låt oss nu granska några föreställningar och önskemål om tillämpningar så som de framställs i tidningen. Några exempel.

Psykologisk slutenhet

• Ord är handlingar (Hbl 16.9), tror ledarskribenten Mikael Kosk. Det innebär att man har ett ansvar för sina ord och vidare att fula ord, liksom handlingar, ska kriminaliseras. Kosks åsikt är makaber. Eftersom uttalade ord ändå bara är ett uttryck för tankar, är det egentligen tankarna som är kriminella. Vetskap om innehållet i andras tankar, ord, kan enligt Kosk få en att känna sig mindervärdig "i märg och ben". Omsorgen och ansvaret journalisten då har för de egna känslorna, tankarna och den mentala hygienen omfattar därför begränsningar i yttrandefriheten för allmänheten som en privatsak. Där ord är handlingar är handlingar inte nödvändigtvis allvarligare än ord. Eliminering av ondska med ett gott syfte ingår i primitiva ideologier som kommunismen och nazismen. Anhöriga till sex miljoner judar kan trösta sig med att förintelse är ett ord.
• Privat är politik. För Hbl innebär det att politik är privat och att demokratin, ifall man alls respekterar den, kan användas för kränkning av grundrättigheter eller för att styra andras privatliv med uteblivna förmåner utgående från egna känslor. Diskriminering på grund av kön vid anställning förespråkas och fullt hemvårdsstöd förutsätter att både mannen och kvinnan sköter barnet. Det senare är en samhällsstyrning av den universella rollfördelningen eller, varför inte, föräldrarnas läggning.
• Kriminalisering av oskyldig grupp som socialpolitik. Det här är bekant sedan tidigare. Hbl stödjer en kriminalisering av sexköp för att man på så sätt ska komma åt den kriminella människohandeln. Människohandeln behöver emellertid inte vara en ingrediens vid sexköp för att göra det kriminellt. Inte heller berörs pornografins anknytning till människohandel med ett förbud mot konsumenten. 

Redan nu framgår det att tidningens attityd hittar sin motsvarighet i det totalitära sinnelaget. Med den psykologiska slutenheten följer emellertid åkommor som påverkar resonemanget i tidningen även då känslorna skenbart satts åt sidan.

Kognitiv slutenhet

• På tidningen råder en missuppfattning om att alla mänskliga bidrag och verksamheter har sitt ursprung i en mänsklig medvetenhet och vilja. Det här är fel, men inte förvånande. Får inte Karl Marx eller en själv leda har någon bestämt annorlunda. Trots det är bankmannen Björn Wahlroos inte kapitalismens uppfinnare, liksom ingen annan heller. Ingen enskild medvetenhet skapade det engelska språket och ingen har skänkt oss de mänskliga rättigheterna som vi bör ta för självklara. Inte ens alla lagar uttrycker en mänsklig vilja, utan bara konsekvens vid brott. Liv, hunger och rätt till egendom för att mätta magen och upprätthålla livet uppstår inte ur en vilja att leva och vara hungrig. Ur allt detta följer att en vanlig människa inser att det som inte är förbjudet är tillåtet utan att någon tillåter det, och vidare när lagar bestämmer att man måste göra något. På Hbl är det någon som förbjuder och tillåter.
• Den kognitiva slutenheten hanterar även öppna system i den yttre verkligheten på ett olyckligt sätt. Då forskare hävdar att sannolikheten för en antropogen klimatuppvärmningen ökat från 90 till 95 procent tror Hbl att man hanterar fakta. I själva verket har bara forskarnas tro förstärkts. Sannolikheter kan man inte singla fram i ett öppet system med alltför många okända faktorer och relationer.
• Även samhället med fria aktörer är ett öppet system, vilket Hbl har svårt att förstå. Tidningen som tror att en medvetenhet alltid bestämmer föredrar självklart EU med operativa detaljbeslut framom demokratiska regler med autonoma objekt. För att ha framgång borde EU:s ledning känna till alla beslut med konsekvenser. Det är inte bara den tidigare chefredaktören Marit af Björkesten som undrade hur allmänheten ska förstå komplexa samband då inte ens politikerna, eller hon själv, kunde förklara allt. Hennes attityd lever fortfarande på tidningen som fortsätter förklara och varna. Den attityden ger en känsla av stor betydelse. F.A. Hayek kommer lyckligtvis med en enkel insikt i sin bok Law, Legislation and Liberty:

"Certainly nobody has yet succeeded in deliberately arranging all the activities that go on in a complex society. If anyone did ever succeed in fully organizing such a society, it would no longer make use of many minds but would be altogether dependent on one mind; it would certainly not be very complex but extremely primitive - and so would soon be the mind whose knowledge and will determined everything. The facts which could enter into the design of such an order could be only those which were known and digested by this mind; and as only he could decide on action and thus gain experience, there would be none of that interplay of many minds in which a lone mind can grow."

Det är som om Hayek försökte lära Hbl något. Det här är normal visdom som vem som helst borde kunna omfatta och alla är tvungna att leva med. På Hbl är det annorlunda. Experimentet med att förbjuda tankar har varit framgångsrikt främst på redaktionen. Det är bara att gratulera. En tidning som menar att ordvalet skapar verkligheten borde kunna skriva sig till framgång. Upplagan har ändå halverats på några år. Är utvecklingen ett medvetet val av journalisterna och tar de ansvar för sina ord? Eller finns det ett enkelt samband, ett faktum, som gör tidningens journalister smarta om Konstsamfundet ger en miljon mera?