Jens Berg och inkompetensen

Hbl utan värdegrund

I dagens Hbl (28.7) har tidningens chefredaktör Jens Berg ett svar till insändarskribenten Gunnar Weckström;

"Han (Gunnar Weckström) oroar sig över att Hbl:s bevakning uppvisar tendenser till ensidighet som bara ger uttryck för förutfattade meningar.

Jag vill å det kraftigaste bestrida det här påståendet. Hbl:s rättesnöre är alltid att se på en fråga ur många olika perspektiv, uttryckligen för att inte odla fördomar och förutfattade meningar. Endast genom att belysa olikheter kan man krossa eventuella fördomar."

Det är förhoppningsvis ganska ovanligt att en person i ansvarsposition vet lika lite om sin arbetsmiljö som Jens Berg. Gör man en indelning enligt Wilfred Bions förslag i arbetsgruppen  med verkliga uppgifter och den grundantagande gruppen i regression, så gäller att den förra gruppen inte kan ledas av Jens Berg medan den senare i form av en redaktion utan ett journalistiskt uppdrag inte behöver ledarskap. Varför saknar Hbl det uppdraget?

För att komma vidare är det viktigt att kort granska vad en värdering är för något. En värdering är ett ställningstagande hos subjektet angående ett objekt, som kan vara en själv, och dess handlingar. En värdering förutsätter inte bevis och fakta för sin giltighet i ett yttre eller inre objekt. Därför tror moraliska relativister att man inte kan avgöra vilka värderingar som är bättre eller sämre i olika miljöer som ju tillika är grunden för de värderingar som uppstår. Emellertid är den moraliska relativistens förhållning också en värdering och ett ställningstagande som gör anspråk på att vara en bättre tolkning, varför relativisten är dömd till samma villkor som andra. Det betyder egentligen att den moraliska relativismen inte existerar. På Hbl är man moraliska relativister. Det betyder i sin tur att tidningen saknar en värdegrund.

Det att alla är underkastade värderingar, sina egna och andras, betyder inte att alla har en värdegrund. En värdegrund förutsätter nämligen moralisk trofasthet och ett konsekvent förhållningssätt. Avvikelser från detta kan vara förödande. Då Jens Berg hävdar att Hbl:s rättesnöre är alltid att se på en fråga ur många olika perspektiv, uttryckligen för att inte odla fördomar och förutfattade meningar, så bör läsaren notera att principlöshet och ett skiftande perspektiv, som tidningen ofta förväxlar med mångsidighet, underblåser fördomar och förutfattade meningar. Vi fortsätter med några exempel.

Då Edward Snowden diskuterades i Hbl  reagerade ledarskribenten Yrsa Grüne, över att president Niinistö hade upplyst utvecklingsminister Heidi Hautala om att Finland har självständiga myndigheter och färdiga lagar för behandling av asylfrågor också gällande Snowden, med att fråga om inte en minister har yttrandefrihet. Politisk vilja för att kringgå lagarna som står i vägen för asyl borde kunna hittas. 

Då inrikesminister Päivi Räsänen talar för civil olydnad om en myndighet uppmanar till att kränka och döda tolkas det som att Bibeln gäller framom finländsk lag. Lagen som i Hbl:s tappning är förhandlingsbar i ett fall är absolut i ett annat. Moralisk relativism utesluter således inte en absolut förhållning, utan bara ett konsekvent förhållningssätt.

Eftersom Hbl saknar en moralisk värdegrund kan tidningen inte ta ställning till omständigheter som motiverar olydnad och situationer som förutsätter respekt. Till skillnad från vad Jens Berg hävdar, kan Hbl inte ens ta ställning till ett och samma problem ur samma perspektiv. Allting underkastas ett primitivt tyckande. 

Det är inte överraskande att Hbl anlitar vänsterjournalisten Mikael Brunila, som varnat för den sällsynta högerextremismen medan han själv är ideologisk arvtagare till den ideologi som dräpt mest i världshistorien, att i en artikel tiga om de angrepp Räsänens hem utsatts för. Brunila undrar vidare i sitt twittrande över vad man nu har att säga om sharia-lagar, då vi har en minister som hänvisar till Bibeln. Han ser inte skillnaden mellan påbud och olydnad. Och hans artikel? Där fick givetvis statsvetaren Göran Djupsund uttala sig. Han tycker att det är märkvärdigt att Räsänen inte backar i sina uttalanden trots att de väckt stor uppståndelse. En tung analys av Djupsund där, medan folk säger upp medlemskapet i kyrkan och prenumerationen av Hbl. 

Att det kan vara en folkvald politikers uppgift att syssla med lagstiftning som kan innebära lagförändring till förmån för samkönade par eller tillåta existensen av en tidigare förbjuden politisk rörelse som Hbl-journalisten Marianne Lydén är medlem i måste vi lämna därhän denna gång. Kanske vi får återkomma med den saken. På Hbl finns inte svaret.

Herr Okultur tar priset

Mikael Kosk och kulturens egenvärde

I den finlandssvenska dagstidningen Hbl är även kulturanalysen frappant värdelös, vilket gör att den smälter friktionsfritt in i tidningens övriga utbud. I själva verket anger kulturen tidningens politiska och redaktionella linje beträffande ideologi och ekonomi. Det är naturligt i en tidning där de politiska journalisterna i sina korsrecensioner om varandra tar både kulturkritikerns och konstnärens roll. I en såpass sluten vänstermiljö vill man givetvis själv diktera de ekonomiska och konstnärliga förutsättningarna för verksamheten i och utanför tidningen. Kritik mot den rådande ordningen inom kulturlivet ses som ett övertramp.

Då är det inte förvånande att Mikael Kosk (Hbl 15.7) reagerar på bankmannen Björn Wahlroos intervju i Konstsamfundets årsmagasin Konstsam. Wahlroos, Herr Marknad, i Kosks ledarkrönika, lär nämna att risken för att någon tar sig oinskränkt makt att diktera innehållet finns där kulturlivet subventioneras. Vidare ska han påstå att kulturen eller konsten saknar ett egenvärde. En åsikt kunde vara att Wahlroos har rätt på den första punkten, men inte den andra. Där en ideologisk grupps överlevnad tros förutsätta konst som ett politiskt angrepp mot det samhälle man parasiterar på, är det sannolikt att ett visst innehåll har företräde. Angående konstens egenvärde går vi till källorna. Man får välja annorlunda, men denna gång redovisar Graham S. Clarke för Ronald Fairbarns synpunkter:

"He notes that, strictly speaking, art does not need an audience so that it is his first task to determine the nature of artistic activity, and, since the work of art is its outcome, this approach must also determine the nature of the work of art.

Fairbairn suggests that all activity can be classified into one of two types - activities undertaken for the satisfaction provided by the activities themselves and activities undertaken as a means of providing satisfaction independent of those inherent in the activities in question. He associates the former with the pleasure principle and fun, and the latter with the reality principle and work. He says `pure artistic activity, which is free from all ulterior motives, is seen to fall automatically into the class of play activities´".

Tycker man att Fairbairns definition duger visar det sig att konsten saknar ett egenvärde inte bara för Wahlroos, utan även för kulturvänstern med Mikael Kosk. För vänstern, liksom för feminismen, kommer konsten nämligen med ett politiskt propagandasyfte som utgår som bekant från:

• att gruppen är den minsta betydelsefulla enheten, inte individen
• att alla meningsfulla mänskliga relationer äger rum mellan grupper, inte individer
• att relationerna mellan grupperna är maktrelationer
• att syftet med maktrelationerna är att förstärka den egna gruppen och helst förinta den andra

Därför kan vi kalla Mikael Kosk Herr Okultur. Herr Okultur (Hbl 15.7) skriver följande:

"Wahlroos blottar sin brist på kunskap om kulturlivets mekanismer, men skon skaver mest av att hans tänkesätt snubblar på sina egna premisser. Det går inte att sätta ett pris i pengar på det upplevelsevärde som en betraktare ger ett konstverk. Det måste först finnas andra slag av värden innan marknaden kan komma med i spelet."

I sitt rappa inlägg vill Herr Okultur av förkommen anledning inte förklara mekanismerna i kulturlivet. Kanske hittas felet i uppfattningen om premisserna och priset. Därför noterar vi följande: 

• Det går inte att sätta ett pris i pengar på vad åtta timmar av mänskligt liv är värt, men det går att sätta ett pris i pengar på en åtta timmars arbetsinsats. 
• Det går inte att sätta ett pris i pengar på vad ett barns glädje vid porten till nöjesparken är värd, men vid porten kan man sätta ett pris för kostnaderna per besök. 

I dessa fall godtar man priset, eller så söker man motsvarande nytta och nöje på annat håll. 

• Det går vidare inte att sätta ett pris i pengar på upplevelsen en betraktare av finlandssvensk konst har, skämtet kunde sluta redan där, men vänsterkonstnären och hans ombudsman Mikael Kosk tycker att de kan avgöra att allmänheten borde betala i vilket fall som helst.

Mikael Kosk avslutar med följande kommentar;

"Wahlroos behärskar ett enda sätt att tänka och det är föråldrat också inom ekonomin, som kan ha mycket att lära av kulturen om vilka drivkrafter människor har och vad de sätter värde på".

Käckt och intetsägande. Ingen redovisning över vad ekonomin har att lära av kulturen och inga avslöjanden om mänskliga drivkrafter och värderingar. Kosk avslöjar inte ens om hans så kallade jobb har ett egenvärde eller om han drivs av personlig girighet i kombination med narcissistiska maktambitioner. Vad den moderna ekonomin kunde vara för något vill han inte förklara heller. Dikterade fördelar kan hittas i beteenden över artgränserna. Behärskar Kosk inte ett enda sätt att tänka? 

Vi kan avsluta med konstaterandet att den monopoliserande vänstermänniskan är rädd för att lämna skapararbetet åt de kreativa och värderingen åt allmänheten. Vad vore meningen, ja syftet, med det? Behövs man själv i ett sådant läge? I dagens Hbl bryter tidningen den geografiska, men inte ideologiska, solipsismen genom att presentera en artikel av den dömde kvinnomisshandlaren, filmkritikern och feministen Hynek Pallas från Sverige. Reformationen innebar att protestantismen avlägsnade ockraren och tolkaren mellan Skaparen och Betraktaren, men Hynek och Kosk vill behålla medlaren. Så modernt är det på Hbl.

Kaj Korkea-aho är inte okej. Det är okej.

Hbl-kolumnister och skribenter

Objektrelationsteorin lär oss att barnets utveckling och allt större behov leder bort från den automatiska tillfredsställelsen i kontakten till modern mot en frustration, som slutligen innebär separation i form av medvetenhet om sig själv och andra som olika objekt. Den traumatiska separationen är en förutsättning för en god verklighetsuppfattande förmåga. Då kan en realistisk bild av det inre subjektet, det yttre objektet och relationen mellan dessa två skapas. Uteblir separationen av någon anledning, till exempel för att modern inte ser barnet som en individ, utan en spelbricka för sina egna behov, måste barnet tillfredsställa modern genom att skapa en falsk självutplånande personlighet. 

Med tiden kan det självuppoffrande barnet uppleva ett naturligt behov av att protestera. Beroende på omfattningen av självutplåningen kan man få en lyckad eller falsk protest. En lyckad ger självfallet en större autonomi, medan en falsk innebär att den unga människan kommer ut för att bli den hon inte är. En falsk protest kan chockera modern och ge en illusion av självständighet, men utlokaliserar vanligen relationen som existerat mellan barnet och modern på samhället. I den falska protesten är samhället ett matriarkat. Protesten kan kamoufleras bakom religiös sekterism, simpel politisk ideologi och offentlig sexualitet för minoriteter. Juden, kapitalisten och mannen är hatobjekt i nazismen, kommunismen och feminismen. I den offentliga sexualiteten för minoriteter förstorar man också sin betydelse genom att anta att den intoleranta allmänheten antar mycket om en själv och att det är ens rättighet, skyldighet och möjlighet att ändra på dessa förmodade antaganden hos andra.

Men vad händer där man lyckats tränga bort störande element? Nazisternas paranoia avtog inte med utrotade judar, kommunisterna under Stalin började dräpa varandra då inga motståndare fanns och feminister utan kontakt med män fortsätter att hata män. Om det förhåller sig så har man då en indikator på att problemet inte finns hos allmänheten utan, åtminstone till vissa avgörande delar, någon annanstans? Kan det vara så att Kaj Korkea-aho, Anu Koivunen och Martina Moliis-Mellberg är intoleranta och respektlösa mot allmänheten i sina antaganden om den och vilka skyldigheter den har? Om det är fult med antaganden om andra bör det vara okej att påstå att ingen av dessa kolumnister är okej enligt sina egna kriterier. Men det är okej.

Något som inte är riktigt lika okej är Hbl:s stöd för den politiskt tillsatta minoritetsombudsmannen utan formell kompetens. Senast (Hbl 11.7) föreslog ledarskribenten Mikael Kosk utökade befogenheter. Det är inte klokt så länge Eva Biaudet har jobbet. Hon ska bli diskrimineringsombudsman. Ringer Eva ditt företag för att granska förekomsten av diskriminering måste du förklara henne att ditt företag inte har en policy som skulle ge henne jobbet vid anställning. I annat fall kan du bryta mot lagen. Hbl stödjer alltså en byrå som leds av en som vore kriminellt tillsatt enligt de regler som gäller för andra. Tidningen gör sitt för att skada finlandssvenskarnas anseende och samhällsförtroendet. 

Bland sökande hittades förutom invandrade finländare en öppet homosexuell filosofie doktor, Jukka Hankamäki, som menade helt riktig att utnämningen skadar både ämbetet och Eva Biaudet, och vidare att en politisk bakgrund är demeriterande för liknande uppdrag. Han ansåg att hon därför var en av de absolut sämsta bland drygt 40 sökande. Han har rätt. Hbl:s narcissistiska kultur betyder att en moralisk värdegrund saknas. Vid behov gör man vad som helst. Rasism och homofobi, enligt de tolkningar tidningen har för andra, kan bejakas även vid utnämning till tjänst som ska bevaka att så inte sker. Visserligen kan man hävda att man struntade jämlikt i andras rättigheter, men det är en klen tröst.

  

Yrsa Grüne och seriösa missuppfattningar

Varför Snowden inte är värd vår respekt

Behövs en analys av viktiga internationella sammanhang anlitar Hbl Yrsa Grüne som ledarskribent. Hon är inte riktigt vem som helst på redaktionen. Låt oss se varför.

I sin ledare (Hbl 3.7) Snowden är värd respekt har Grüne följande introduktion för rubriken:

"Det är inget brott att avslöja myndigheternas förehavanden. Det är bristen på öppenhet som är problemet, inte visslarna, så kallade whistleblowers."

Myndigheterna här hemma och i USA avslöjar själva sina förehavanden. Skyddspolisen, FBI, CIA och NSA har sina egna hemsidor. Liknande myndigheter har lagstadgade uppgifter och rätt att hemligstämpla information. Det är ett brott att avslöja hemligt material. Även för en myndighet. Myndigheten kan vid brottsmisstanke vara tvungen att göra det inför en sluten domstol som inte avslöjar de tekniska och personliga detaljerna åt allmänheten eller potentiella våldsverkare. En anställd eller privatperson får aldrig offentliggöra detaljer. Edward Snowden är en brottsling. Yrsa Grüne och Hbl-redaktionen förstår med lätthet att myndigheter får granska privata transaktioner vid misstanke om skatteflykt, vilket innebär att färdigheten att granska vem som helst finns, men inte att man får granska andra misstänkta aktörer. I synnerhet sådana som förhåller sig fientligt till USA borde gå fria från rättslig prövning. Läsaren upptäcker att redaktionen är selektiv.

Bakom förhållningssättet finns en oförmåga att uppfatta motivet bakom den legitima statsbildningen. Även i en minimalistisk stat av Ayn Rands snitt är det samhällets myndigheter som allena har rätt att skjuta, döma och driva in pengar för att säkerställa sin verksamhet. Fullmakten kommer från folket via öppna fria val, yttrandefrihet och grundläggande mänskliga rättigheter. Att vara fri från misstanke är inte en sådan rättighet. I Hbl:s version av samhället missuppfattas dessutom allehanda subjektiva förmåner och samhällsbidrag som rättigheter. Sysslar en individ eller ett gäng med de uppdrag som tillfaller staten enligt Rand, eller Hbl:s utvidgade modell, handlar det om Cosa Nostra-verksamhet av stora mått.

Förutom att Yrsa Grüne inte förstår skillnaden mellan statens och individens rättigheter och skyldigheter, uppfatta hon inte skillnaden mellan stater. Alla stater har inte moralisk och politisk legitimitet, trots att de har lagar. Diktaturer är sådana stater. Därför ska CIA få flyga misstänkta brottslingar över våra luftrum, medan Bolivias president måste landa för granskning. Det för oss in på Yrsa Grünes respekt för Edward Snowden. Till The Guardian säger Snowden:

"I can´t allow the US government to destroy privacy and basic liberties."

Ignorerar vi för tillfället Snowdens megalomant narcissistiska uppfattning om vad han kan tänkas tillåta den amerikanska regeringen att göra, vet vi att han tillåtit sig själv att arbeta med en uppgift han fördömer och dessutom sökt asyl på Kuba som saknar "basic liberties". Man kunde rent av tycka att moralen och intellektet inte integrerats som delar i Snowdens personlighet. Värd respekt är han emellertid, enligt Yrsa Grüne.

Eftersom Yrsa Grüne, liksom hela Hbl-redaktionen, inte förstår rättsstatens principer, är hon förvånad (Hbl 5.7) över att Finlands president Niinistö, angående Snowden och asylfrågan, påminde en grön minister om att myndigheter har en självständig uppgift utan politisk inblandning från ministrar i vårt land. Hbl som förespråkar politiskt fördömande polismyndigheter och domstolar är givetvis upprört över sådant. 

Som grund för flyktingstatus och möjligen asyl gäller, enligt FN, att man i sitt hemland riskerar att bli förföljd på grund av ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Frihet från fängelse vid brott i ett fritt samhälle med oberoende domstolar räknas inte som humanitära skäl.

Den journalistiska bristen på differentiering kan leda en att tro att fångarna på Guantanamo är en indikation på att Snowden inte får rättvisa i USA. Guantanamo är ett juridiskt vakuum som följer ur konventionerna om krigets lagar och villkoren för status som krigsfånge. Man måste bära uniform och sitt vapen synligt. Dessutom måste man kunna ange befäl. Terrorister uppfyller inte kraven. Det finns ingenting sagt om hur de ska behandlas. Journalisters krav på status som krigsfångar eller civila för terrorister innebär samtidigt att man struntar i krigets lagar. Gör man det, har man ingenting förnuftigt att invända mot amerikanska misstag eller medvetna brott mot civila i kriget mot terrorismen. Det här har Yrsa Grüne och Hbl svårt att inse.

Det kan givetvis vara en nyhet för en journalist att NSA spionerar på EU som spionerar på sina medborgare och USA, och att enskilda EU-länder spionerar på varandras medborgare för att informera NSA. Det finns orsaker till att Bolivias president får landa. Europeiska orsaker. För många är det här ingen nyhet alls. I en gränslös värld har man gränslös spaning. Nu är alla jämlikt misstänkta. Ingen behöver byta skinn med Jonas Hassen Khemiri.

Hbl är för en global värld ända tills spaningen drabbar den egna världsdelen. Då är man EU-nationalist. Nu är Yrsa Grüne ändå missnöjd över att EU:s Manuel Barroso inte placerat individen i centrum. Han lovade ju! Besvikelsen påminner om den de romantiska tyskarna riktade mot Hitler. Felet han gjorde var att han svek deras drömmar. 

Dagen får avslutas med en länk där Alex Harvey sjunger den naiva idealistens sång om grön natur, röd socialism och nazistisk romantik. Bilderna är övertydliga, men attityden är Hbl:s. Sången heter Tomorrow Belongs to Me.