Marko Hietikko - granskande journalist på Svenska Yle

Det är inte helt oväntat att Marko Hietikko reagerade på en lätt roast här i bloggen för ett tag sedan. En gissning var att han kämpar med affektkontroll. På sin twitter avslöjar han något i tre bidrag. 

I skrivande stund menar han att Ove Stenmark snokat in honom på LinkedIn för drygt 6 timmar sedan. Påståendet är falskt. Alibi finns. Syftet här är att påvisa paranoia, inte att påstå att det vore omöjligt. Just nu kollas ju hans Twitter.

Det andra bidraget som upptas här lyder; 

"Bristen på respekt kan bero på Oves brist på kurage. Bara ynkryggar näthatar hukande bakom en pseudonym."

Det här handlar om en falsk anklagelse mot namngiven person. Det är okej, och i själva verket ett välkommet bidrag. Den granskande journalisten Marko Hietikko påstår utan belägg. Att skriva ut sitt namn kräver inte mod. Det borde Marko Hietikko veta. Hans kollegor på Yle vet hur det ligger till. Av förekommen anledning gör inte Marko det. Gör han det ändå, är situationen snäppet värre för honom.

Det tredje bidraget lyder; "Det är eg. synd om det finlandssvenska ärketrollet Ove S. Att uppfatta sig som en intellekets gigant men inte få respekt, bara hånleenden."

Om Marko Hietikko kan framföra faktiska osanningar utan belägg, är det inte förvånande att han kan påstå vad som helst annat utan motiveringar. Vad är ett troll? Behöver du bara medhåll, eller kan du förklara?

Så här lätt var det att avfärda Marko Hietikko. Jobbet uteblev, eftersom han med sin blotta existens utförde arbetet. En kort sammanfattning. Förutom misslyckad nätövervakning, har vi att Marko påstår något som inte är sant, saknar förmåga att förklara ett annat påstående om troll och förväxlar subjekt då han påstår något om hur en annan uppfattar sig själv. En halmdocka.

En förklaring, Marko. Missar man lika uppenbart och fullständigt som du alltid gör, måste någon annan inte vara en intellektets gigant för att upptäcka det. Tror man då att folk söker respekt hos dig med likasinnade, är man nog en rejäl åsnelängd efter idioten i sin utveckling. Du jämför dig på ett skrytsamt sätt.

Men okej då. Osanning, oförmåga och förväxling av subjekt gäller för Marko. Det är ju inte precis toppenegenskaper hos en journalist. Vad hånskratt gäller, kan Marko ta den här bloggen till redaktionen. Utforska minerna efter att flickorna läst den. Nu är det ändå du som observerar, varför en konkretisering av det finstämda är på sin plats. Föreställ dig att hånleendet i rummet tar skepnaden av en elefant med en veckas förstoppning. Elefanten går fram till dig, vänder om och skiter dig på skallen. Skulle du upptäcka hånleendet då, Marko? Nej, för att du är Marko. Att tomtar och troll springer på loftet hos dig kan man inte göra så mycket åt. Ett råd därför; Mata inte Elefanten, Marko!

Alla har inte tur. En del har intellektuella och emotionella problem. Paranoian gör att man ser rörelser med två medlemmar som en samhällsfara. Problem med den manliga identiteten framkallar en macho-attityd, en rakt-på-sak inställning som vittnar om ett svagt intellekt utan verklighetsförankring. Allt detta, trots att man framstår som en som en butter lesbiska som överlevt sandstormen. En del sitter helt enkelt med en royal flush i svartepettrar.

Några avslutande ord. Det är ju inte så att Marko Hietikko är en fiende av något slag. Han är bara ett objekt i en behandling som visar hur lätt det är att avfärda ett fundamentalistiskt sinnelag. Låt individer med den läggningen tala. De tillsammans med det fria ordet avslöjar var problemet ligger. Därför är det bra om han smyger sig in här, kommenterar anonymt eller med namn. Han kan hata eller vara glad. Affekten är fri. Allt det här är okej. Det tråkiga med Marko är att hans personlighet gör den här genuina vänligheten med hållbara värderingar till en förolämpning mot honom. Det kan inte undvikas.

Tack igen!

Marit af Björkesten, katastrofen på Svenska Yle

Det finns anledning att återkomma med en kort blogg om Svenska Yle redan nu. Det tidigare inlägget drog inom loppet av några timmar fler besök än Hbl-TV gör på kanske en månad, vilket är en påminnelse om att anspråkslösheten är en dygd även här. Ett tack åt alla som besöker.

Strategi

Marit af Björkestens största bedrift i livet är att hon gift sig till ett namn på kaffekoppen hon har på jobbet. Detta efter att ha agerat kopieringsmaskin i högstadiet och gymnasiet. Hon saknar inte bara originalitet, utan det man kallar allmän uppfattningsförmåga. Varför skulle hon inte göra det? Har ingen gett henne svaret, finns det ingen anledning att veta det. Det framgick redan i den tidigare bloggen att hon saknar chefsegenskaper. Som skribent på Hbl efterlyste hon ofta någon som kunde beskriva världen åt omgivningen, främst henne själv, på ett lättfattligt sätt. Den djupare innebörden, liksom.

Låt oss hjälpa henne en aning således med följande inlägg, vars första stycke lyckligtvis refuserades av Svenska Yle. Ingenting säger att tillägget hade gått ett annat öde till mötes. Here goes:

Ibland kan man läsa enkla utrop. Våga ta makten, sätt agendan, ha tolkningsföreträde är några exempel. Marit af Björkesten gillar möten med liknande teman. I ett fritt samhälle är det här inte alldeles lätta råd att följa. Trots att du ensam eller tillsammans med likasinnade ägde en hel nations alla kommentarsfält, är det läsaren som avgör vilket inflytande du har. Totalitära stater misslyckas med sin propaganda. Uppfattar man ändå saken så att åsikter och normer är medvetet konstruerade av någon, tror man att det är motparten som lyckats bättre med sin propaganda eftersom också ondska finns. Då blir censur och indragna grundläggande rättigheter redskap i händerna hos den goda makten.

Insikten om att det offentliga rummet inte är ett avgränsat område med ordningsvakt och en maktkamp mellan orden vill inte infinna sig. Där ett omoget förhållningssätt permanenterats till personlighetsavvikelser i borderline-kategorin konkretiseras abstraktioner som det offentliga rummet och ord. Städar man ett rum är det snyggt och prydligt. Städar man bort ord från det offentliga rummet blir samhällsklimatet bättre. Nazister brände visserligen böcker, men varför skulle Marit af Björkesten fatta något av det. Nämndes det om Yle och nazism på nian? Inget samband i alla fall, vad Marit kommer ihåg.

Nu vill hon ha en strängare kommentarspolicy på Svenska Yle. Saken är den att Svenska Yle saknar en policy. Man medger öppet att man inte behöver motivera varför man refuserat inlägg. Inkonsekvens och enfald i motiveringar är ingenting ovanligt hos mediehus. Ett bekymmer har man ändå om mediehuset finansieras med allmänna medel för att vara en privat lekplats åt någon av Marit af Björkestens kaliber.
Då kan argument som Yles knallhårda experter, Kimmo Grönlund, Göran Djupsund, Charlotte Vainio, Anu Koivunen och Karin Creutz, inte förmår möta anonymt refuseras tillsammans med hatpratet.

Yles experter, världens bästa samarbetspartners, ska antingen vara homosexuella män med ett lyte eller feministiska kvinnor utan jobb. Behöver man en riktig höjdare dammar man av Peppe Öhman från det naturhistoriska muséet där hon poserar vaxdocka för neandertalare. En annan modern kvinna i ett historiskt perspektiv där. Lite kortare i dag, men tack igen!