Marko Hietikko - granskande journalist på Svenska Yle

Det är inte helt oväntat att Marko Hietikko reagerade på en lätt roast här i bloggen för ett tag sedan. En gissning var att han kämpar med affektkontroll. På sin twitter avslöjar han något i tre bidrag. 

I skrivande stund menar han att Ove Stenmark snokat in honom på LinkedIn för drygt 6 timmar sedan. Påståendet är falskt. Alibi finns. Syftet här är att påvisa paranoia, inte att påstå att det vore omöjligt. Just nu kollas ju hans Twitter.

Det andra bidraget som upptas här lyder; 

"Bristen på respekt kan bero på Oves brist på kurage. Bara ynkryggar näthatar hukande bakom en pseudonym."

Det här handlar om en falsk anklagelse mot namngiven person. Det är okej, och i själva verket ett välkommet bidrag. Den granskande journalisten Marko Hietikko påstår utan belägg. Att skriva ut sitt namn kräver inte mod. Det borde Marko Hietikko veta. Hans kollegor på Yle vet hur det ligger till. Av förekommen anledning gör inte Marko det. Gör han det ändå, är situationen snäppet värre för honom.

Det tredje bidraget lyder; "Det är eg. synd om det finlandssvenska ärketrollet Ove S. Att uppfatta sig som en intellekets gigant men inte få respekt, bara hånleenden."

Om Marko Hietikko kan framföra faktiska osanningar utan belägg, är det inte förvånande att han kan påstå vad som helst annat utan motiveringar. Vad är ett troll? Behöver du bara medhåll, eller kan du förklara?

Så här lätt var det att avfärda Marko Hietikko. Jobbet uteblev, eftersom han med sin blotta existens utförde arbetet. En kort sammanfattning. Förutom misslyckad nätövervakning, har vi att Marko påstår något som inte är sant, saknar förmåga att förklara ett annat påstående om troll och förväxlar subjekt då han påstår något om hur en annan uppfattar sig själv. En halmdocka.

En förklaring, Marko. Missar man lika uppenbart och fullständigt som du alltid gör, måste någon annan inte vara en intellektets gigant för att upptäcka det. Tror man då att folk söker respekt hos dig med likasinnade, är man nog en rejäl åsnelängd efter idioten i sin utveckling. Du jämför dig på ett skrytsamt sätt.

Men okej då. Osanning, oförmåga och förväxling av subjekt gäller för Marko. Det är ju inte precis toppenegenskaper hos en journalist. Vad hånskratt gäller, kan Marko ta den här bloggen till redaktionen. Utforska minerna efter att flickorna läst den. Nu är det ändå du som observerar, varför en konkretisering av det finstämda är på sin plats. Föreställ dig att hånleendet i rummet tar skepnaden av en elefant med en veckas förstoppning. Elefanten går fram till dig, vänder om och skiter dig på skallen. Skulle du upptäcka hånleendet då, Marko? Nej, för att du är Marko. Att tomtar och troll springer på loftet hos dig kan man inte göra så mycket åt. Ett råd därför; Mata inte Elefanten, Marko!

Alla har inte tur. En del har intellektuella och emotionella problem. Paranoian gör att man ser rörelser med två medlemmar som en samhällsfara. Problem med den manliga identiteten framkallar en macho-attityd, en rakt-på-sak inställning som vittnar om ett svagt intellekt utan verklighetsförankring. Allt detta, trots att man framstår som en som en butter lesbiska som överlevt sandstormen. En del sitter helt enkelt med en royal flush i svartepettrar.

Några avslutande ord. Det är ju inte så att Marko Hietikko är en fiende av något slag. Han är bara ett objekt i en behandling som visar hur lätt det är att avfärda ett fundamentalistiskt sinnelag. Låt individer med den läggningen tala. De tillsammans med det fria ordet avslöjar var problemet ligger. Därför är det bra om han smyger sig in här, kommenterar anonymt eller med namn. Han kan hata eller vara glad. Affekten är fri. Allt det här är okej. Det tråkiga med Marko är att hans personlighet gör den här genuina vänligheten med hållbara värderingar till en förolämpning mot honom. Det kan inte undvikas.

Tack igen!

Marit af Björkesten, katastrofen på Svenska Yle

Det finns anledning att återkomma med en kort blogg om Svenska Yle redan nu. Det tidigare inlägget drog inom loppet av några timmar fler besök än Hbl-TV gör på kanske en månad, vilket är en påminnelse om att anspråkslösheten är en dygd även här. Ett tack åt alla som besöker.

Strategi

Marit af Björkestens största bedrift i livet är att hon gift sig till ett namn på kaffekoppen hon har på jobbet. Detta efter att ha agerat kopieringsmaskin i högstadiet och gymnasiet. Hon saknar inte bara originalitet, utan det man kallar allmän uppfattningsförmåga. Varför skulle hon inte göra det? Har ingen gett henne svaret, finns det ingen anledning att veta det. Det framgick redan i den tidigare bloggen att hon saknar chefsegenskaper. Som skribent på Hbl efterlyste hon ofta någon som kunde beskriva världen åt omgivningen, främst henne själv, på ett lättfattligt sätt. Den djupare innebörden, liksom.

Låt oss hjälpa henne en aning således med följande inlägg, vars första stycke lyckligtvis refuserades av Svenska Yle. Ingenting säger att tillägget hade gått ett annat öde till mötes. Here goes:

Ibland kan man läsa enkla utrop. Våga ta makten, sätt agendan, ha tolkningsföreträde är några exempel. Marit af Björkesten gillar möten med liknande teman. I ett fritt samhälle är det här inte alldeles lätta råd att följa. Trots att du ensam eller tillsammans med likasinnade ägde en hel nations alla kommentarsfält, är det läsaren som avgör vilket inflytande du har. Totalitära stater misslyckas med sin propaganda. Uppfattar man ändå saken så att åsikter och normer är medvetet konstruerade av någon, tror man att det är motparten som lyckats bättre med sin propaganda eftersom också ondska finns. Då blir censur och indragna grundläggande rättigheter redskap i händerna hos den goda makten.

Insikten om att det offentliga rummet inte är ett avgränsat område med ordningsvakt och en maktkamp mellan orden vill inte infinna sig. Där ett omoget förhållningssätt permanenterats till personlighetsavvikelser i borderline-kategorin konkretiseras abstraktioner som det offentliga rummet och ord. Städar man ett rum är det snyggt och prydligt. Städar man bort ord från det offentliga rummet blir samhällsklimatet bättre. Nazister brände visserligen böcker, men varför skulle Marit af Björkesten fatta något av det. Nämndes det om Yle och nazism på nian? Inget samband i alla fall, vad Marit kommer ihåg.

Nu vill hon ha en strängare kommentarspolicy på Svenska Yle. Saken är den att Svenska Yle saknar en policy. Man medger öppet att man inte behöver motivera varför man refuserat inlägg. Inkonsekvens och enfald i motiveringar är ingenting ovanligt hos mediehus. Ett bekymmer har man ändå om mediehuset finansieras med allmänna medel för att vara en privat lekplats åt någon av Marit af Björkestens kaliber.
Då kan argument som Yles knallhårda experter, Kimmo Grönlund, Göran Djupsund, Charlotte Vainio, Anu Koivunen och Karin Creutz, inte förmår möta anonymt refuseras tillsammans med hatpratet.

Yles experter, världens bästa samarbetspartners, ska antingen vara homosexuella män med ett lyte eller feministiska kvinnor utan jobb. Behöver man en riktig höjdare dammar man av Peppe Öhman från det naturhistoriska muséet där hon poserar vaxdocka för neandertalare. En annan modern kvinna i ett historiskt perspektiv där. Lite kortare i dag, men tack igen!

Marit af Björkesten, Yle-chef utan ansvar

Kort introduktion

Bloggen, som heter Hbl-granskning, skulle egentligen självdö tillsammans med tidningen, men har haft mer besök än väntat. Det finns tydligen anledning att tacka. Dagens granskning handlar inte om Hbl, utan Svenska Yle. Det är inte ett stort trendbrott, eftersom representanter för den finlandssvenska talanglösheten rör sig bekvämt mellan dessa två mediehus. Skulle det gå riktigt dåligt, finns kommunisttidningen Ny Tid som en sista utpost. Marit af Björkesten var tidigare anställd av KSF-media. Vi börjar.

Ansvar

I det här inlägget kommer sex punkter av ansvar att nämnas. Marit af Björkesten berörs av ingen av dem. Ansvaret för grundande av bolag, det ekonomiska ansvaret, det operativa, det politiska, det moraliska och det intellektuella. 

Ansvaret för grundande av bolag har ingen Yle-anställd. Yles existens bygger på olyckliga lagar och formuleringar om uppdrag och strider mot den demokratiska tanken om allmänna lika regler för alla. Att alla upprätthåller ett visst bolag är inte demokratiskt eller en garanti för objektivitet. Jämför här med tanken om att alla måste stödja en viss religiös eller politisk gruppering. Jobbar du på Yle ska du läsa de två föregående meningarna på nytt. Din första läsning leder dig naturligt fel. En moralisk princip måste nämligen hålla då du byter perspektiv. På Yle kan man visserligen hävda auktoritet via den lagstadgade uppgiften. Respekt för lagen är en fin sak. Jämför ändå med påståendet "Äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna".

Som det redan framgick, har det av allmänheten finansierade bolaget Yle inget ekonomiskt ansvar. Det betyder givetvis att man inte kan ha ett äkta resultatansvar eller en kvalitetskontroll som mäter sig med verkligheten. Verkligheten skapar man själv. Egna målsättningar om nåbarhet, undanflykter från sakliga anklagelser om förvrängd konkurrens och egna motiveringar för allmänhetens beslut att säga upp prenumerationer finns att läsa.

Operativa beslut av någon betydelse fattar inte Yle. Lauri Kivinen kan säga "Visst deltar vi i sparandet", och visst gör ni det. Ni har ingenting att säga till om i den saken.

Yle har självfallet inget politiskt ansvar, trots att journalister är benägna att etablera rätt direkta samband mellan politikers val av ord och följderna i samhället. Trots att man på Svenska Yle anställer vänstersympatisörer och feminister med uttalade önskemål att förbättra världen enligt egna missförstånd, ser man ingen utmaning för objektiviteten.

Ett moraliskt ansvar har Marit af Björkesten inte. Journalisterna ska skriva bra, men inte dåligt, och står själv för innehållet och konsekvenserna, enligt henne. Marit är en snäll människa som inte vill ha konflikt med någon.  Inte ens då det gäller sak. Då är det en fördel att sakna moralisk kompass. Hon behöver inte byta perspektiv, vilket var testet för en moralisk princip, utan ställer sig utanför. Ingen har mer rätt eller fel än någon annan. Journalister har gett upp kontakten med den yttre verkligheten och pratar i stället öppet om att vara opinionsbildande. Då har man ett syfte att påverka, inte beskriva, och det syftet är även enligt journalisterna förknippad med ideologi. Människor i behov av ideologi har inte behov av att byta perspektiv. Ideologiska personer är omoraliska.

I ett sådant läge kan inget intellektuellt ansvar finnas. Man behöver helt enkelt inte ta ställning till innehållet. Uppgiften Marit af Björkesten har på Yle passar henne väl, men hon är ingen chef. En chef har ansvar. Nordkorea och andra monolitiska inrättningar brukar ge beskrivande titlar. Utmärkt kollega, flitig kamrat är två exempel. Harmlös odåga kunde införas som ett tredje.

Roast

Nu följer en lättsam fritering av några Yle-anställda. Det är trots allt söndag! Skulle någon känna sig kränkt, kan hen söka tröst i det faktum att ingen av er har någon betydelse. Den insikten är viktig.

Mattias Erkkilä

Mattias Erkkilä figurerar som programchef på Svenska Yle. Han hade följande detalj att tillägga om kommentarspolicyn;

"Hej och tack för kommentaren!

Jag kan tyvärr inte godkänna den på grund av att du i din kommentar skriver osakligt om Svenska Yles medarbetare och deras yrkesetik. Kan du skriva en ny kommentar utan liknande formuleringar så svarar jag på den?

mvh.
Mattias Erkkilä
programchef, Svenska.yle.fi
tel: 04014807014"

Och inlägget han inte kunde publicera? Här;

"Det är allmänt känt att sådant som inte berör debatten kan godkännas, medan bidrag som gör det censureras. Vad som är god ton och mervärde avgör Svenska Yle-anställda. Det är inget problem att dessa på sina Twitter- och Fb-konton, utan att hämmas av god ton, anmäler sig vara vänstersympatisörer och feminister av det radikalare slaget och uppdaterar det intrycket på arbetstid. Att sådana inte skulle se det som sitt uppdrag att styra innehållet är inte en adekvat bedömning av läget på bolaget. På Yle är man inte sträng, utan inkonsekvent. Nu då Yle satsar på ungdomar kunde en sida med censurerade och godkända kommentarer skapas för kritisk granskning. 

Ni censurerar åsikter. Programchef Mattias Erkkilä har fel. En genomgång av censurerade inlägg skulle visa det omedelbart. Allmänheten vet ju vad som inte accepteras. Att de inlägg inte syns här ändrar inte på den saken, utan bekräftar bara det man alltid vetat."

Mattias Erkkilä kunde kommentera inlägget utan att publicera det, men inte det osakliga ämnet i det. I ett test blev han ombedd att inte publicera ett inlägg med medvetet osaklig ton. Givetvis gjorde han det och visade att han struntar i det han själv säger. Några av de underhållande inläggen hittas här;

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/08/18/finansminister-alexander-stubbs-hem-vandaliserat#comment-283886

Det vore fel att anklaga Mattias Erkkilä för lögn. Det är på något sätt för smickrande. Lögn innebär ju att du känner till den sanning du vill dölja. Det finns vidare belägg för att det han påstår om Yles regler är strunt här;

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/28/fallet-immonen-henriksson-efterlyser-klarsprak-av-soini

,varför han inte är skickad att bedöma sina egna ord. Anklagelser mot person och yrkesgrupp förekommer lyckligtvis. Mattias Erkkilä har inte förmågan att byta perspektiv, eftersom han inte är medveten om vilket han själv har. Enligt det ovan givna kriteriet saknar han förmåga till moralisk hållning.

Heidi Finnilä

Under årens lopp har Heidi Finnilä blivit något av en favorit. Hon kan få ord som rättvisa och analys att låta som nya. Man lyssnar efter dem i hennes program, men de finns inte där i någon vanlig bemärkelse. Politisk korrekthet är en viktig form av tolerans för Heidi. Den uppenbara motsägelsen i termer är ingenting hon reflekterat över. I den andan kunde man fortsätta och kalla henne mycket spontan. Heidi kommer aldrig att plågas av ett perspektiv.

Nosringarna

Ida Henriksson och Catariina Salo behandlas som en klump här. Det är inte ett problem eftersom båda saknar ett själv, har konstigt hår och nosring utanför boskapsmässan. Bägge två kämpar tyvärr med identitetsproblem, vilket innebär att all kritik eller redan det som stör dem i ett samhälle kan vara hatprat och personliga angrepp. Även den egna kroppen, som anmäler heteronormativa krav, kan vara ett hatobjekt utsatt för självdestruktiva tendenser. Dock på ett omedvetet plan. Män hatas som substitut. Livet för dessa är ett rollspel. Alla roller förutom rollen för det äkta självet kan intas. En självklarhet där, eftersom identitet inte är en roll! Ytlighet och skrot i ansiktet drar uppmärksamhet, samtidigt som man har anledning att vika sitt liv åt protester över det hur andra definierar en. Man är en självkonstruerad konflikt med externaliserade problemförskjutningar. Problemen med vackrare, smartare och mer framgångsrika människor, främst damer, vill man åtgärda indirekt via män. Ingen har rätt att definiera. Förutom dessa två.

Ingenting av det här kan vara en beskyllning mot Ida och Catariina, men om det finns något i beskrivningen är det olyckligt att just de här ska jobba som journalister. De har inte alls läggningen åt det hållet, liksom ingen annan heller på Svenska Yle.

Marko Hietikko

Vad hör inte till 1) En pitbull, 2) Riku Rantala, 3) Marko Hietikko? Intelligensen. Medge att pitbullen lurade dig. Marko Hietikko har också ett identitetsproblem. Han borde komma ut ur skåpet. Olika terapier och stödformer måste man vid det här laget känna till på Yle. Ett förslag är att han, varför inte redan i dag, medger för sig själv det andra vet. Gå fram till spegeln och säg först med låg röst "Jag är nazist". Efter ett tag kan du höja röstläget. Kasta sakta in lite mångkultur med "Ich bin ein Fuhrer!" Till sist kan du bröla "Feeling is believing" tillsammans med filosoferna på Scandinavian Defendo.

Marko är den som översatt Yles text om vikten av tydlighet och källkritik. Därför är det så förvånande att Marko inte nämner att han använder kriminellt belastade extremister som experter i sin så kallade granskning. Vem vet, kan det vara så att han är på samma våglängd med dessa. Projicering av egna sämre drag på en motgrupp, dålig affektkontroll, intresse för simpla våldsgrenar och en psykisk ekvivalens som sammanför ett fenomen med hans påståenden om det är tendenser här. Därför kan han inte analysera likheter mellan extremister. Han kan bara peka ut de andra. Den simpla dikotomin i vänster och höger på den politiska skalan får honom att tro att vissa individer, kanske i synnerhet han själv, är något av antinazist eftersom han kan beskriva nazister på ett adekvat sätt. Det här räddar honom inte. Nazisterna kan beskriva honom mycket väl med sina egna drag. Angående nazism utsätts han inte för "guilt by association". Han är snarare "associated by personality and opinion". Ekonomisk nationalism försvaras, samtidigt som den globala frihandelns faror lyfts fram. Mycket Olli Immonen där.

Marko Hietikko kunde ändå ha en roll på Yle. Konstigt att ingen använder Eurovision Song Contest som en arena för experiment. Vore inte ett bidrag från Marko Hietikon Päiväunet något? I alla fall en ytterligare chans för Linnea Portin att missuppfatta budskapet.

Tack!

Ett antal framtida kaffebjudningar lär inte bli av. Men tack för att ni besökte. Det här blev för långt. De nämnda personerna ska också ha ett stort tack. Utan er hade det här inte varit möjligt. Att delar av verkligheten överträffar mardrömmen gör att ingen av oss behöver gråta in sömnen i natt. Tack!