Sylvia Bjon och enfalden

In our sensible age - since the Dunwich horror of 1928 was hushed up by those who had the town's and the world's welfare at heart - people shun it without knowing exactly why. Perhaps one reason - though it cannot apply to uninformed strangers - is that the natives are now repellently decadent, having gone far along that path of retrogression so common in many New-England backwaters. They have come to form a race by themselves, with the well-defined mental and physical stigmata of degeneracy and inbreeding. The average of their intelligence is woefully low, whilst their annals reek of overt viciousness and of half-hidden murders, incests, and deeds of almost unnamable violence and perversity.

H.P. LOVECRAFT: The Dunwich Horror

Finlandssvensk journalistik

Ibland händer det att någon upptäckt en ny indianstam. Inledningsvis är uppståndelsen stor, ända tills antropologer avgör att nyckeln till överlevnad är framgångsrik anpassning till de yttre omständigheterna, varvid intresset småningom avtar. I vårt moderna samhälle hittar de uppmärksamma en helt annorlunda folkanhopning. Den gömmer sig bland allmänheten och lyckas överleva utan att besväras av ansvar, normer, moral, intelligens eller andra villkor som gäller för det mänskliga tillståndet. Medlemmarna i denna grupp antar nästan alltid skepnaden av en finlandssvensk journalist. Där yrkesmässiga avvikelser inom gruppen förekommer hör man experten Anu Koivunens namn nämnas.

Internet med större valfrihet för allmänheten har nu satt ekonomin hos bakåtsträvande mediehus i gungning. Att verkligheten kan ha konsekvenser i form av sparken åt journalister kommer givetvis som en stor chock för yrkesgruppen. Ingenting mindre än demokratin och det fria ordet hotas av dessa uppsägningar, enligt journalisterna. Det är en märklig, men inte helt okänd, tolkning. Även en tysk rikskansler förväxlade sin personliga undergång med nationens. Ytterligare tillkommer hotet mot den journalistiska mångfalden, om man får tro Hbl-journalisten Sylvia Bjon. Låt oss granska.

Sylvia Bjon är journalisten som får ta ansvaret för följande utrop:

"Jag är trött på att yttrandefrihet används som förevändning för att få vara anonym i vartenda trivialt debattinlägg."

"Verklig yttrandefrihet innebär att man inte ska behöva vara anonym. Tyvärr verkar det intressera allt färre att använda sin yttrandefrihet. I stället gömmer man sig bakom avatars och signaturer."

"Tyvärr kan de senaste tio åren av anonymiserad webbdebatt ha invaggat allt fler i tron att namngivna människor runtomkring oss har slutat hålla sig med åsikter. "

Det är inte alldeles lätt att googla fram liknande uppfattningar från den stora världen. I själva verket tycks de inte finnas. Yttrandefrihet är ju inte en förevändning och innebär inte att man måste, eller inte får, vara anonym. Anonymitet betyder ingalunda att en vanlig människa tror att namngivna personer saknar åsikter. Trots att de citerade vansinnesyttringarna måste vara ett bidrag till mångfalden bortom, och i förhållande till, den normala diskursen, är pluralismen inte hotad bland finlandssvenska journalister och Anu Koivunen av den enkla orsaken att den inte finns. Liknande uttalanden får nämligen beröm av Koivunen, medan Svenska Yles redaktionschef, Jonas Jungar, twittrar kommentaren "övertygande". Det finns inte belägg för att någon journalist ifrågasätter visdomen i detta.

Sylvia Bjon har senare bidrag till mångfalden. I Hbl (13.10) under rubriken Bra att Yle finns läser vi följande:

"För det första är Yle inte alls politikernas. Det är vårt, medborgarnas... Bergh varnar för något slags totalitarism i ägandet av medier (och därmed journalister) både när det gäller Yle och tidningarna, "som väljer vilka journalister som producerar innehåll för läsarens räkning". Men det andra som Bergh glömde att ifrågasätta i sitt resonemang var det totalitära i en värld där alla enbart väljer sin information själva. Mångfalden i informationsflödet hotas minst lika mycket av den totala valfriheten att välja bort information, att aldrig konfronteras med det man inte valt. Enfalden blir då lika stor som i ett totalitärt informationslandskap. Det är någonstans mellan de här polerna vi ska befinna oss."

This is wrong on so many levels, säger Dr. Phil. Det är tydligen mellan två poler av totalitarism vi ska befinna oss. Där platsar Sylvia Bjon väl. Men vi börjar. Det skattefinansierade mediebolaget Yle är vårt lika mycket som Nordkorea är folkets. Låt oss se vad "vårt" innebär. Jonas Jungar på Svenska Yle, liksom Bjon på Hbl, är av den åsikten att det är en medborgerlig skyldighet att betala för den journalistik medborgarna varken kan påverka eller välja bort, för att just det arrangemanget räddar allmänheten från enfalden. Som alltid missar Bjon i texten här ovan allt det som är uppenbart för omvärlden. I den värld vi lever i är vi så illa tvungna att välja bort information, ifall vi inte har tid att ta del av allt. Det har vi inte. Förutom det givna föraktet mot läsaren, finns det också ett förakt mot kolleger - något Bjon knappast är medveten om. Väljer vi fritt, och av nödvändighet bort, riskerar vi enfald. Den enfalden måste då komma från en annan journalist. Hon verkar nämligen ta för givet att den text journalisten producerar är viktig genom att den får medhåll av läsaren. Bjon borde, trots allt, ha personliga upplevelser av motsatsen vid det här laget, men hon lär sig inte. Vidare är det så att läsaren inte på förhand känner till den text han tänker välja. Vore det så, skulle det inte finnas någon mening med att välja den mera. Då man väljer en text, väljer man inte vad som borde stå i texten. Alla konfronteras med något de inte valt.

Om mångfalden hotas av att vi väljer bort, måste valfriheten bort. Det betyder att någon måste hänvisa oss till ett mycket begränsat antal texter vi borde konfronteras med. Den individen behöver inte vara Sylvia Bjon, utan någon som på goda grunder vill skona allmänheten från hennes enfald. Vem kan ifrågasätta det? I mångfaldens namn borde Bjon själv välkomna ett sådant beslut.

Avslutningsvis kan vi konstatera att det inte spelar någon roll vilka de i den här bloggen nämnda typerna är. På samma sätt ska skribenten vara irrelevant. Det är ingenting personligt och ingen ska eller egentligen kan ha makt över en annans tankar. Det är alltid läsaren som avgör vilket inflytande en text har. Även om olika mediehus lever i en brytningstid, kan vi söka tröst i det beständiga. Om Sylvia Bjon med kolleger fick sparken i dag är två saker oförändrade. Hon vet fortfarande ingenting om den värld vi lever i och hotet mot det fria ordet är fantasteri.

Tack för att ni besökte!

Jeanette Björkqvist, hjärnan och slutarmuskeln

Hbl-journalisten, och numera även pjäsförfattaren, Jeanette Björkqvist har skrivit manuset till föreställningen Kvinna till salu. Här handlar det om dokumentärteater, vilket innebär att bidraget i bästa fall är dubbelgarderat mot kritik. Skulle något saknas i kreativitet kan man hävda det dokumentära i  inslaget och är man bara kreativ med sanningen är verket givetvis fiktivt. Men kreativiteten och sanningen är offer i den begreppsfusion som ger att en prostituerad kvinna är till salu, trots att hon som inhandlat gods går sin väg efter förrättat ärende.

I Hbl:s scoop för söndagen (16.2) hittar vi således ett mittuppslag som tidningens journalist Pia Ingström ägnat tidningens journalist Jeanette Björkqvist. Rubriken är När din hjärna slutar att fungera och förbereder den läsare som är bekant med Hbl på en konfessionell berättelse av Björkqvist. Man blir inte helt besviken. Artikeln ska handla om människohandel, men som huvudperson lyfter Björkqvist fram en kvinna som frivilligt kommit till Finland för att ordna upp sin ekonomi genom att sälja sex. Den företagsamma kvinnan ådrar sig en arbetsskada i form av defekt slutarmuskel. Det måste vara någon annans fel.

För Björkqvist, liksom för så många vänstermänniskor och feminister, är behovet att ordna ekonomin alltid förknippat med yttre tvång. Därför sätter hon inte huvudvikten på det faktum att kvinnan varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen, något som är väldigt vanligt bland prostituerade och kvinnliga porrstjärnor utan att Björkqvist fördömer porren. I stället måste vi se till fördelningspolitiken. Björkqvist ser lösningen:

"Människohandeln hänger samman med den stora strukturen, med enorma skillnader i hur resurser och trygghet fördelas i världen och i samhället".

Den största gemensamma nämnaren för prostituerade är ett kärlekslöst hem, inte ett fattigt hem. För manliga fångar är det en faderlös familj, inte en fattig familj. Varifrån kommer då den envisa föreställningen om att det är någon som fördelar resurser över huvud taget, att det görs på ett orättvist sätt och att en jämnare fördelning löser svåra personliga problem? Vi går till slutarmuskeln. Häng med!

Enligt Sigmund Freud genomgår människan i sin psykosexuella utveckling den orala och anala fasen för att slutligen, om vi hoppar över några latensperioder, inta den genitala positionen. I den orala fasen saknas adekvat differentiering av subjekt och objekt. I den anala fasen har barnet ett behov av att vara tillräckligt trots aningar om de privilegier föräldrarna har och i den genitala fasen har barnet insett att man förlorar kampen i den anala fasen, varför en idealisering av genitaliteten hos föräldern av samma kön och senare mogenhet leder individen till egna objekt eller åtminstone bort från den anala fasen.

Ibland kan människan bli kvar i den anala fasen livet ut. Som en förklaring ges en "förförisk" moder som lurar sin son att tro att han är komplett utan manlig kapacitet. Han får givetvis snabbt erfara att den inte lika snälla fadern har rättigheter han själv inte har och att den kärleksfulla modern varit honom bittert otrogen med fienden. Den lilla flickan kan ha problem med att identifiera sig med modern som får mer än hon själv av en fader hon beundrar mer än modern gör. Viljan att rätta till läget kan leda till en strävan att få faderns makt. Lösningen för både pojken och flickan ligger i en förminskning av alla och reducering av skillnaderna då den verkliga möjligheten att nå föräldrarnas nivå självfallet saknas. Den anala fasen stärks, riskerar att bli permanent och intar ett försvarsläge genom att tolkas som överlägsen den genitala fasen. Inställningen till verkligheten blir en irrationell perversion.

Den här symboliska utveckling beskriver den analsadistiska pervertikerns behov av att senare jämställa alla störande skillnader. Faderns lag som säger att reglerna är samma ska reduceras till barnets krav på lika utfall utan förmåga. Moderns krav på behovstillfredsställelse mot belöning ska förvandlas till automatisk rätt till kärlek med inflytande, respekt och kvoter till toppjobb. Då det genitala står för differentiering, innebär det anala jämställdhet. Bèla Grunberger har beskrivit det anala som ett digestivt system. Han talar om;

"fragmentation of ingested food and its degradation into less and less differentiated elements, which progressively lose their former peculiarities, and forming finally a homogeneous mass, the faecal bolus"

För att dölja fusionens huvudsakliga produkt måste jämställdheten poleras. I analsadistens egokosmiska värld av perversioner finns inga ekonomiska skillnader, inget kön, ingen avundsjuka. Uniformiteten härskar och som hos SS-soldaten är skitstöveln blank. Vid den enfärgade regnbågens ände väntar en förgylld kruka exkrement. Tack igen!