H.P. LOVECRAFT: The Dunwich Horror
Finlandssvensk journalistik
Ibland händer det att någon upptäckt en ny indianstam. Inledningsvis är uppståndelsen stor, ända tills antropologer avgör att nyckeln till överlevnad är framgångsrik anpassning till de yttre omständigheterna, varvid intresset småningom avtar. I vårt moderna samhälle hittar de uppmärksamma en helt annorlunda folkanhopning. Den gömmer sig bland allmänheten och lyckas överleva utan att besväras av ansvar, normer, moral, intelligens eller andra villkor som gäller för det mänskliga tillståndet. Medlemmarna i denna grupp antar nästan alltid skepnaden av en finlandssvensk journalist. Där yrkesmässiga avvikelser inom gruppen förekommer hör man experten Anu Koivunens namn nämnas.
Internet med större valfrihet för allmänheten har nu satt ekonomin hos bakåtsträvande mediehus i gungning. Att verkligheten kan ha konsekvenser i form av sparken åt journalister kommer givetvis som en stor chock för yrkesgruppen. Ingenting mindre än demokratin och det fria ordet hotas av dessa uppsägningar, enligt journalisterna. Det är en märklig, men inte helt okänd, tolkning. Även en tysk rikskansler förväxlade sin personliga undergång med nationens. Ytterligare tillkommer hotet mot den journalistiska mångfalden, om man får tro Hbl-journalisten Sylvia Bjon. Låt oss granska.
Sylvia Bjon är journalisten som får ta ansvaret för följande utrop:
"Jag är trött på att yttrandefrihet används som förevändning för att få vara anonym i vartenda trivialt debattinlägg."
"Verklig yttrandefrihet innebär att man inte ska behöva vara anonym. Tyvärr verkar det intressera allt färre att använda sin yttrandefrihet. I stället gömmer man sig bakom avatars och signaturer."
"Tyvärr kan de senaste tio åren av anonymiserad webbdebatt ha invaggat allt fler i tron att namngivna människor runtomkring oss har slutat hålla sig med åsikter. "
Det är inte alldeles lätt att googla fram liknande uppfattningar från den stora världen. I själva verket tycks de inte finnas. Yttrandefrihet är ju inte en förevändning och innebär inte att man måste, eller inte får, vara anonym. Anonymitet betyder ingalunda att en vanlig människa tror att namngivna personer saknar åsikter. Trots att de citerade vansinnesyttringarna måste vara ett bidrag till mångfalden bortom, och i förhållande till, den normala diskursen, är pluralismen inte hotad bland finlandssvenska journalister och Anu Koivunen av den enkla orsaken att den inte finns. Liknande uttalanden får nämligen beröm av Koivunen, medan Svenska Yles redaktionschef, Jonas Jungar, twittrar kommentaren "övertygande". Det finns inte belägg för att någon journalist ifrågasätter visdomen i detta.
Sylvia Bjon har senare bidrag till mångfalden. I Hbl (13.10) under rubriken Bra att Yle finns läser vi följande:
"För det första är Yle inte alls politikernas. Det är vårt, medborgarnas... Bergh varnar för något slags totalitarism i ägandet av medier (och därmed journalister) både när det gäller Yle och tidningarna, "som väljer vilka journalister som producerar innehåll för läsarens räkning". Men det andra som Bergh glömde att ifrågasätta i sitt resonemang var det totalitära i en värld där alla enbart väljer sin information själva. Mångfalden i informationsflödet hotas minst lika mycket av den totala valfriheten att välja bort information, att aldrig konfronteras med det man inte valt. Enfalden blir då lika stor som i ett totalitärt informationslandskap. Det är någonstans mellan de här polerna vi ska befinna oss."
This is wrong on so many levels, säger Dr. Phil. Det är tydligen mellan två poler av totalitarism vi ska befinna oss. Där platsar Sylvia Bjon väl. Men vi börjar. Det skattefinansierade mediebolaget Yle är vårt lika mycket som Nordkorea är folkets. Låt oss se vad "vårt" innebär. Jonas Jungar på Svenska Yle, liksom Bjon på Hbl, är av den åsikten att det är en medborgerlig skyldighet att betala för den journalistik medborgarna varken kan påverka eller välja bort, för att just det arrangemanget räddar allmänheten från enfalden. Som alltid missar Bjon i texten här ovan allt det som är uppenbart för omvärlden. I den värld vi lever i är vi så illa tvungna att välja bort information, ifall vi inte har tid att ta del av allt. Det har vi inte. Förutom det givna föraktet mot läsaren, finns det också ett förakt mot kolleger - något Bjon knappast är medveten om. Väljer vi fritt, och av nödvändighet bort, riskerar vi enfald. Den enfalden måste då komma från en annan journalist. Hon verkar nämligen ta för givet att den text journalisten producerar är viktig genom att den får medhåll av läsaren. Bjon borde, trots allt, ha personliga upplevelser av motsatsen vid det här laget, men hon lär sig inte. Vidare är det så att läsaren inte på förhand känner till den text han tänker välja. Vore det så, skulle det inte finnas någon mening med att välja den mera. Då man väljer en text, väljer man inte vad som borde stå i texten. Alla konfronteras med något de inte valt.
Om mångfalden hotas av att vi väljer bort, måste valfriheten bort. Det betyder att någon måste hänvisa oss till ett mycket begränsat antal texter vi borde konfronteras med. Den individen behöver inte vara Sylvia Bjon, utan någon som på goda grunder vill skona allmänheten från hennes enfald. Vem kan ifrågasätta det? I mångfaldens namn borde Bjon själv välkomna ett sådant beslut.
Avslutningsvis kan vi konstatera att det inte spelar någon roll vilka de i den här bloggen nämnda typerna är. På samma sätt ska skribenten vara irrelevant. Det är ingenting personligt och ingen ska eller egentligen kan ha makt över en annans tankar. Det är alltid läsaren som avgör vilket inflytande en text har. Även om olika mediehus lever i en brytningstid, kan vi söka tröst i det beständiga. Om Sylvia Bjon med kolleger fick sparken i dag är två saker oförändrade. Hon vet fortfarande ingenting om den värld vi lever i och hotet mot det fria ordet är fantasteri.
Tack för att ni besökte!